Blommorna

Vissa sånger är det svårt att värja sig emot. Man tänker att man inte brukar gilla sånt där och nog inte kommer göra det nu heller. Men så gör man det ändå. Gillar det. Så får man erkänna sig besegrad av en sång.

Jag har redan nämnt att Helplessness Blues var en sån sång för mig. För ett tag sen var det Next to you (kolla även in den här versionen så förstår du hur sorglig sången verkligen är). Idag är det Blommorna.

Jag har tidigare förhållit mig med viss distans till Jonathan Johansson. En del låtar har jag gillat, men överlag har jag tyckt att musiken varit lite för ansträngd, lite för pretentiös. Men med Blommorna är det annorlunda. Throw Me Away kallar det "en Per Hagman-roman på tre minuter och femtiosju sekunder". Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Jag gillar Per Hagman för mycket för det (dessutom räcker det inte med att skriva om att man sitter på ett flygplan för att bli Per Hagman). Men bra är det ändå.

Än en gång får jag omvärdera mina åsikter. Och har man dessutom en blogg som heter Det finns hopp! så kastar man nog ganska mycket sten i glashus om man anklagar någon annan för att vara pretentiös.