Blommorna

Vissa sånger är det svårt att värja sig emot. Man tänker att man inte brukar gilla sånt där och nog inte kommer göra det nu heller. Men så gör man det ändå. Gillar det. Så får man erkänna sig besegrad av en sång.

Jag har redan nämnt att Helplessness Blues var en sån sång för mig. För ett tag sen var det Next to you (kolla även in den här versionen så förstår du hur sorglig sången verkligen är). Idag är det Blommorna.

Jag har tidigare förhållit mig med viss distans till Jonathan Johansson. En del låtar har jag gillat, men överlag har jag tyckt att musiken varit lite för ansträngd, lite för pretentiös. Men med Blommorna är det annorlunda. Throw Me Away kallar det "en Per Hagman-roman på tre minuter och femtiosju sekunder". Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Jag gillar Per Hagman för mycket för det (dessutom räcker det inte med att skriva om att man sitter på ett flygplan för att bli Per Hagman). Men bra är det ändå.

Än en gång får jag omvärdera mina åsikter. Och har man dessutom en blogg som heter Det finns hopp! så kastar man nog ganska mycket sten i glashus om man anklagar någon annan för att vara pretentiös.

Jag kunde inte låta bli

Det gick inte. Jag försökte, men kunde inte hålla mig ifrån det. Så här är min lista. Var är din?

Musik är inget att skratta åt

För alla oss som sällan skrattar till musik har The Guardian tagit ett lovvärt initiativ. Jag blir rörd när jag läser att det är fler som inte kan hålla tårarna borta när de lyssnar på Sam Cooke, Bonnie "Prince" Billy, Antony & the Johnsons eller Lauryn Hill. Eller när Neil Young sjunger "...because I´m still in love with you...". Och även om jag vill ha min Steve Earle i duett med Emmylou Harris så är det här också de sånger jag hade valt om någon frågat mig. Samt några till.

Jag skulle kunna skriva om det här länge. Lite för mycket för att det skulle vara bra för mig. Så jag slutar här och råder er att läsa artikeln och lyssna på den ackompanjerande spellistan. Där finns fler sånger jag hade kunnat skriva om. Bland annat en jag redan berättat om.

Året är 2011 och det här kom med posten häromdan...

...till mig...

...och till min fru.

Man kan ju försöka bortförklara. Det är faktiskt jag som är skriven på bilen. Men behöver jag en till då? Borde inte min fru, som officiellt inte är bilägare, vara den som ska lockas att köpa en bil?

Barnbidraget betalas faktiskt till min fru (av någon anledning jag inte känner till). Men söker du i registren så står jag där också som förälder, lika mycket som min fru.

Det gick inget vidare att bortförklara. Men jag borde väl inte vara förvånad.

Vilket år var det nu igen?

Sånger från Närke

Det privata är politiskt och popmusik är politiskt. Varje ackord du tar är ett ställningstagande. Vare sig du tänkt det eller inte. Det är det första som slår mig när jag hör Parker Lewis sjunga igen."Över Kilsbergen" är inte öppet politisk på samma sätt som "Rak som en pil" var. Men jag har svårt att inte dra politiska slutsatser av Emils text. Och det gillar jag.

Låten är svår att få tag på än, men om du lyssnar ofta på P3 hör du den snart.