Världens vackraste röst

Jag skulle bo i London. Vi skulle ha ett sånt där radhus med en liten gräsplätt på baksidan med en betongmur som gräns. Varje söndag skulle barnen leka där medan jag och Sigrid betar oss igenom The Sunday Times. Vi skulle bo nära en pub som avslutade varje vecka mcd en sunday social där Tracey Thorne alltid sjöng. När vi läst slut tidningen skulle jag ropa till Frans: "Kom, nu ska vi gå och lyssna på världens vackraste röst". Varje söndag skulle vi sitta i samma soffa på puben, Frans drickandes mjölk och jag ale. Vi skulle sitta tysta och lyssna.

Men jag bor inte i London. Istället sitter jag och äter en baguette på Allum i Partille när jag hör världens vackraste röst sjunga att hon ska vara mitt beskydd och ta emot alla smällar och det träffar mig lika hårt som om jag hade suttit på den där puben i London. Jag som trodde att jag hade glömt henne.

Någon har sagt om Jonathan Richman att han sjunger med en tår i rösten. Tracey Thorne har en hel störtflod i sin. Hon kan försöka låta glad när hon sjunger, men mig lurar hon inte. Hon är inte glad. Så klart att jag älskar en sådan röst.

Sensommaren 1996 flyttar jag från mitt barndomshem i Kälvesta. Två skivor finns i mitt hjärta och följer mig norrut. Den ena är All This Useless Beauty med Elvis Costello. Den andra är Walking Wounded med Everything But The Girl. Den första plockar jag fram då och då, så vacker som den är. Den andra har samlat damm i tretton år. Efter att återigen ha drabbats av rösten, i den där Massive Attack-låten på ett göteborgskt förortscentrum, letar jag fram skivan igen. Visst har den åldrats på ett annat sett än Elvis Costellos sånger, som likaväl hade kunnat daterats både 1986 och 2006. Walking Wounded är ganska mycket 1996, med karakteristiska house-ackord och tidsenliga drum'n'bass-rytmer. Men sångerna är fortfarande lika sorgsna och rösten. Magisk. Dessutom är Wrong en av de vackraste sånger som någonsin gjorts.