Jag hann till slut läsa klart Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón innan 2008 tog slut. Jag vet inte hur länge jag höll på med den. Den är ju inte svårläst, men rätt tjock. Åtminstone för tjock för sitt eget bästa. Om jag hade varit författaren hade jag avslutat historien något tidigare, istället för att vrida om storyn några varv för mycket. Till slut tappade i alla fall jag intresset för en annars rätt spännande intrig. Så att det blev en internationell bestseller för ett par år sen förbryllar mig något.
Dessutom har jag väldigt svårt för en roman med den extremt klichéfyllda scenen där den unga (manliga) hjälten möter sin älskade naken framför en brasa och hon säger "Gör vad du vill med mig". Det luktar den manlige författarens pojkfantasier. Och det luktar rätt unket.
Desto fräschare är doften av en gammal klassiker, Glaskupan av Sylvia Plath, som jag också avslutat rätt nyligen. Femtio år gammal, men den fick Vindens skugga att kännas bibliskt omodern i jämförelse. Att Glaskupan känns modern 2008 är väl egentligen ganska trist, eftersom det innebär att synen på kvinnor och män inte förändrats nämnvärt sen 50-talet. Bortser man från romanens frågeställningar är den ändå ett exempel på en modernt skriven berättelse. Jag som sällan läser klassiker (förutom i jobbet, och knappt där heller...) blir glad när en sådan inte känns mossig och bara är värd att läsas av kuriosaskäl. Glaskupan är värd mer än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar