Minnen och musik

Mina ledsagare har fått mig att börja lyssna på den nya New York-hypen The Pains of Being Pure at Heart. Jag gillar det verkligen och det får mig att skämmas. För plötsligt känner jag mig som 19 igen.

Minns du Thomas? Minns du hur det tjöt i huvudet efter att Popsicle låtit Sandy sluta med en bedövande rundgång på spelningen på KTH-puben? Minns du Tre backar och the Cardigans första spelning i Stockholm, vi sprang längs med tunnelbaneperrongen med Nina Persson framför ögonen och Rise & Shine i hjärtat.

Och Eric, minns du bob hund på fritidsgården på den där skolan i Solna? Jag minns inte vad den hette och skulle aldrig hitta dit igen. Men jag minns hur Thomas Öberg knappt fick plats uppe på högtalaren på grund av det låga taket. Jag minns hur öronen förstördes, låt för låt. Du höll för öronen och skakade på huvudet. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Men något liknande hade jag aldrig hört.

Mattias, jag vet att du minns. Lollipop-festivalen. Du tjatade om the Chemical Brothers men jag orkade inte bry mig. Kent hade just spelat Kräm för första gången och jag var fortfarande onåbar. Kanske var det sista gången deras musik verkligen berörde mig.

Lyssna här och se om du blivit lika gammal som jag.

Doften av litteratur

Jag hann till slut läsa klart Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón innan 2008 tog slut. Jag vet inte hur länge jag höll på med den. Den är ju inte svårläst, men rätt tjock. Åtminstone för tjock för sitt eget bästa. Om jag hade varit författaren hade jag avslutat historien något tidigare, istället för att vrida om storyn några varv för mycket. Till slut tappade i alla fall jag intresset för en annars rätt spännande intrig. Så att det blev en internationell bestseller för ett par år sen förbryllar mig något.

Dessutom har jag väldigt svårt för en roman med den extremt klichéfyllda scenen där den unga (manliga) hjälten möter sin älskade naken framför en brasa och hon säger "Gör vad du vill med mig". Det luktar den manlige författarens pojkfantasier. Och det luktar rätt unket.

Desto fräschare är doften av en gammal klassiker, Glaskupan av Sylvia Plath, som jag också avslutat rätt nyligen. Femtio år gammal, men den fick Vindens skugga att kännas bibliskt omodern i jämförelse. Att Glaskupan känns modern 2008 är väl egentligen ganska trist, eftersom det innebär att synen på kvinnor och män inte förändrats nämnvärt sen 50-talet. Bortser man från romanens frågeställningar är den ändå ett exempel på en modernt skriven berättelse. Jag som sällan läser klassiker (förutom i jobbet, och knappt där heller...) blir glad när en sådan inte känns mossig och bara är värd att läsas av kuriosaskäl. Glaskupan är värd mer än så.