Pop och allvar: prologen

I väntan på en lång essä i serien "Pop och ..." vill jag bjuda på ett smakprov på vad som kan komma. Titta här på vackert allvar. Och här.

Pop och politik

Men mitt hjärta rår dom inte på, ingen rockmusik kan nånsin va blå
Ingen sång jag kan förstå har nånsin skrivits på Strandvägen

"Varför inte ta chansen och säga något vettigt när man har folk som lyssnar?" frågade A retoriskt när vi lyssnade på Charlie Hadens "Liberation Music Orchestra". Jag nickade och tömde mitt vattenglas. Vi hade precis lärt känna varandra, så inte protesterar man då. Och varför skulle jag?

Politik och musik hör ihop och har alltid gjort det. Från Woody Guthrie som skrev "This machine kills fascist" på sin gitarr och Billy Braggs stödsånger för facket till Glasvegas hyllningar till socialarbetare och Mattias Alkbergs frustration går en linje av engagemang som inte går att tysta. För att inte tala om Jenny Wilsons berättelser om köksbordets uppgörelser. Återigen blir det privata politik. Med rätta.

Kanske har den politiska popen legat i vila ett tag. Det har passat samhällsklimatet väl. Vi bryr oss inte längre. Vi vill inte förändra något. Bara klara oss ur krisen. Det har också passat alliansen utmärkt. Den politiska dagordningen som bestäms av de regerande går ut på att få folk att prata så lite politik som möjligt. Om det ändå ska pratas politik måste folk använda orden utanförskap, livspussel, flumskola/kunskapsskola eller mer pengar i plånboken för att höras. Det kallas att bestämma över diskursen. Eller härskarteknik om du så vill.

Vi är inte alla som vill gå med på det här. Förra året öppnade The Radio Dept. munnen och lät sitt missnöje höras i "Freddie and the Trojan Horse". Jag tror ni kan ana vilken Freddie som menas. Mothugg fick de i år från oväntat håll genom Tomas Ledin (ja, ni läste rätt, men jag lovar att aldrig mer nämna hans namn i den här bloggen). Med "Medelklassens okrönta kungar" fick alliansen det soundtrack de letat efter. Göran log, för inte någon av hans talskrivare kunde ha beskrivit "verklighetens folk" så bra som mannen som en gång hade ett rocktåg.

Jag önskar att alla som satt på filtar med ett glas lådvin i handen på ovan nämndes konserter i somras istället hade lyssnat på Parker Lewis. Det låter som en självklar önskan, men det är inte bara av musikaliska orsaker. De hade behövt höra hur varje låt på EP:n "Rak som en pil" fullkomligt tuggar sönder alla blanketter för rotavdrag, spottar på jobbcoacher och kramar en hushållsnära tjänst. Minst sagt uppfriskande.

I den politiska popmatchen vinner alltid den röda sidan. Vi får hoppas att det sprider sig till den stora matchen nästa höst. Dra ditt strå till stacken här.

Jag är Buzz Aldrin

Ibland känns det som jag alltid är ett steg efter. Alla andra gör upptäckter, men när jag väl gör mina första steg på månen är det inte längre något nytt. Jag har hört att det finns nåt som heter Fassbook (eller ska det vara Fassbinder?), kanske upptäcker jag det nästa vecka. Häromdagen upptäckte jag Stereogum. Men vi tar det från början.

Den förtjusande Frida Hyvönen sommarpratade trevligt, men framförallt spelade hon egensinnig musik. Såklart. Jag tackar Frida för att jag fick upptäcka Judee Sill. Själv fick hon skivan av Andres Lokko som present när hon släppte sin första skiva. Så jag får väl tacka honom också. Frida Hyvönen ger också ett tack till Judee Sill genom att ha spelat in en fantastisk version av "Jesus was a crossmaker", som finns tillgänglig hos Stereogum.

Det fick mig att upptäcka ytterligare en källa till bra musik. Stereogum ger förutom musiknyheter gratis mp3:or med exempelvis nya Daniel Johnston-låtar. Bara en sån sak. Kanske roligast är de hyllningsskivor som de dragit ihop och släpper gratis på sidan. Varför inte lyssna till när Shout out louds har roligt med R.E.M:s "Man on the moon"? Men mest intressant är nog egentligen hyllningsskivan till Björks "Post". Hippa Brooklynmusiker gör egna versioner av Björks snart 15 år gamla låtar och visst är det trevligt när the Dirty Projectors tar sig an "Hyperballad" och när Final Fantasy och Ed Droste (Grizzly Bear) sjunger duett, men det som slår mig mest är det moderna i Björks egna skiva. De nya versionerna låter precis som något Björk själv hade kunnat spela in 1995. Och när jag tar fram "Post" ur skivhyllan så känns den fortfarande spännande. Jag vet att jag börjar bli gammal och nostalgisk, men i det här fallet tror jag att jag är något på spåren. Med tanke på Stereogums val av hyllningsskivor (och val av hyllande artister) så är det fler än jag som fortfarande kan uppskatta 90-talets musik.

Morgonen efter en vanlig dag.

Han sätter sig upp i sängen. Klockan är sex på morgonen Han säger: "Madicken har vaknat nu". Madicken vill gå upp. Jonas och Kajsa försöker få Madicken att gå och lägga sig igen, men Lisabeth har redan vaknat och det är försent. Kajsa går upp en stund med barnen innan det är Jonas tur att ta över. Dagen har börjat.

En vanlig dag

Picknick på en filt i vardagsrummet. Grizzly Bear i bakgrunden. Telefonen ringer. Det är Bamse. Han är på jobbet och vill snacka. Vi säger att vi är upptagna. Snart ringer det igen. Och igen. Han börjar bli en stalker, Bamse. Nu säger vi till honom på skarpen. Men det ringer igen. Nu svarar Frans. Tydligen har Lille Skutt svimmat och håller på att drunkna. Det var visst det han ville säga. Aj då.

Ärenden Mariaplan-Backaplan och tillbaka. Jag får visa leg på systemet. "Ta det som en komplimang" säger hon. Tack.

Lunch på Sjömagasinet. Fisk på en måndag? Okej, låt gå.

Tjorven sitter fast i sandlådan. Jag gräver loss. Tjorven jobbar i team med Skopis. Byggare Bob hade varit stolt, men han fick stanna inne i dag.

Säger god natt till Madicken. Vem vaknar upp i sängen i morgon?

Lyckas äntligen bli accepterad av Spotify.

Vad är verkligt och vad är overkligt egentligen? Det som är mest verkligt för dig är det mest overkliga i min värld. Sjömagasinet.

Världens vackraste röst

Jag skulle bo i London. Vi skulle ha ett sånt där radhus med en liten gräsplätt på baksidan med en betongmur som gräns. Varje söndag skulle barnen leka där medan jag och Sigrid betar oss igenom The Sunday Times. Vi skulle bo nära en pub som avslutade varje vecka mcd en sunday social där Tracey Thorne alltid sjöng. När vi läst slut tidningen skulle jag ropa till Frans: "Kom, nu ska vi gå och lyssna på världens vackraste röst". Varje söndag skulle vi sitta i samma soffa på puben, Frans drickandes mjölk och jag ale. Vi skulle sitta tysta och lyssna.

Men jag bor inte i London. Istället sitter jag och äter en baguette på Allum i Partille när jag hör världens vackraste röst sjunga att hon ska vara mitt beskydd och ta emot alla smällar och det träffar mig lika hårt som om jag hade suttit på den där puben i London. Jag som trodde att jag hade glömt henne.

Någon har sagt om Jonathan Richman att han sjunger med en tår i rösten. Tracey Thorne har en hel störtflod i sin. Hon kan försöka låta glad när hon sjunger, men mig lurar hon inte. Hon är inte glad. Så klart att jag älskar en sådan röst.

Sensommaren 1996 flyttar jag från mitt barndomshem i Kälvesta. Två skivor finns i mitt hjärta och följer mig norrut. Den ena är All This Useless Beauty med Elvis Costello. Den andra är Walking Wounded med Everything But The Girl. Den första plockar jag fram då och då, så vacker som den är. Den andra har samlat damm i tretton år. Efter att återigen ha drabbats av rösten, i den där Massive Attack-låten på ett göteborgskt förortscentrum, letar jag fram skivan igen. Visst har den åldrats på ett annat sett än Elvis Costellos sånger, som likaväl hade kunnat daterats både 1986 och 2006. Walking Wounded är ganska mycket 1996, med karakteristiska house-ackord och tidsenliga drum'n'bass-rytmer. Men sångerna är fortfarande lika sorgsna och rösten. Magisk. Dessutom är Wrong en av de vackraste sånger som någonsin gjorts.

Återkomsten (tillfällig, kanske)

Jag vet att det var längesen. Ni som brukar läsa mig vet varför. Doris. Och Frans såklart. Större familj. Mindre sömn. Mer kärlek.

Jag vet inte om det blir oftare framöver heller, så jag kräver ingen trohetsförklaring av er som orkar läsa. Men just nu följs mina dagliga bussresor av så fantastiska sånger att jag inte kan vara tyst.

Det där med vårkänslor kanske en del fnyser åt. Då har de inte hört när Anna Järvinen sjunger Äppelöga och liksom försöker hålla tillbaka den där sprudlande känslan för att inte bubbla över. Det lyckas sådär. Den går inte att missa. Och smittas av. Om inte våren kommer på riktigt än så finns den i alla fall här. (Även Frans gillar det. Han sjunger äppelöga, jag vill inte störa om och om igen)

Det är något speciellt med Skottland. De pratar konstigt. De har konstiga kläder. Men jag vet inte om någon annan provins med visst självstyre och eget parlament klår dem när det gäller musik. Inga självständiga stater heller. Just nu är det Camera Obscura som trollbinder mig med My Maudlin Career. Gör som familjen Bogren, dansa er fredagsdans till det här.

Det där med frankofili har jag skrivit om tidigare. Nu känner jag att den är på väg igen. Senare i vår släpper Phoenix en ny skiva. Smakprovet gör att det börjar klia i kroppen. Det är nog bäst att jag söker hjälp redan nu, innan det är försent och jag börjar yra om Proust och Pinot noir.

Minnen och musik

Mina ledsagare har fått mig att börja lyssna på den nya New York-hypen The Pains of Being Pure at Heart. Jag gillar det verkligen och det får mig att skämmas. För plötsligt känner jag mig som 19 igen.

Minns du Thomas? Minns du hur det tjöt i huvudet efter att Popsicle låtit Sandy sluta med en bedövande rundgång på spelningen på KTH-puben? Minns du Tre backar och the Cardigans första spelning i Stockholm, vi sprang längs med tunnelbaneperrongen med Nina Persson framför ögonen och Rise & Shine i hjärtat.

Och Eric, minns du bob hund på fritidsgården på den där skolan i Solna? Jag minns inte vad den hette och skulle aldrig hitta dit igen. Men jag minns hur Thomas Öberg knappt fick plats uppe på högtalaren på grund av det låga taket. Jag minns hur öronen förstördes, låt för låt. Du höll för öronen och skakade på huvudet. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Men något liknande hade jag aldrig hört.

Mattias, jag vet att du minns. Lollipop-festivalen. Du tjatade om the Chemical Brothers men jag orkade inte bry mig. Kent hade just spelat Kräm för första gången och jag var fortfarande onåbar. Kanske var det sista gången deras musik verkligen berörde mig.

Lyssna här och se om du blivit lika gammal som jag.

Doften av litteratur

Jag hann till slut läsa klart Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón innan 2008 tog slut. Jag vet inte hur länge jag höll på med den. Den är ju inte svårläst, men rätt tjock. Åtminstone för tjock för sitt eget bästa. Om jag hade varit författaren hade jag avslutat historien något tidigare, istället för att vrida om storyn några varv för mycket. Till slut tappade i alla fall jag intresset för en annars rätt spännande intrig. Så att det blev en internationell bestseller för ett par år sen förbryllar mig något.

Dessutom har jag väldigt svårt för en roman med den extremt klichéfyllda scenen där den unga (manliga) hjälten möter sin älskade naken framför en brasa och hon säger "Gör vad du vill med mig". Det luktar den manlige författarens pojkfantasier. Och det luktar rätt unket.

Desto fräschare är doften av en gammal klassiker, Glaskupan av Sylvia Plath, som jag också avslutat rätt nyligen. Femtio år gammal, men den fick Vindens skugga att kännas bibliskt omodern i jämförelse. Att Glaskupan känns modern 2008 är väl egentligen ganska trist, eftersom det innebär att synen på kvinnor och män inte förändrats nämnvärt sen 50-talet. Bortser man från romanens frågeställningar är den ändå ett exempel på en modernt skriven berättelse. Jag som sällan läser klassiker (förutom i jobbet, och knappt där heller...) blir glad när en sådan inte känns mossig och bara är värd att läsas av kuriosaskäl. Glaskupan är värd mer än så.