God she's beautiful

Jag tackar ofta Gud i mina böner för Kanal 9. Förra sommaren blev mer än ett snäpp ljuvligare tack vare kanalens visning av Brideshead Revisited. Möjligheten att få se den buttre Kommisarie Morse varje helg är också värt applåder. Men den här våren har mitt tack och lov främst handlat om Woody Allen-festivalen, med en ny film varje fredag klockan nio. I fredags var det dags för den fantastiska Hanna och hennes systrar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag älskar allt med den filmen, kanske för att den har allt en typisk Woody Allen-film ska ha: en svårmodig hypokondriker, intellektuellt rappakalja (ett fruktansvärt larvigt ord, men jag hittade ingen bättre synonym), underbara New York-miljöer, kärlekens svåra val och över allt en hinna av vemod. Jag borde inte titta på den just nu, eller de kommande filmerna. Min New York-längtan är svår nog som den är. Men det går inte att låta bli.

På fredag visas episodfilmen New York Stories och tro det eller ej, den kan man faktiskt hoppa över. Men det är ett undantag. När jag knäpper händerna nästa gång blir det med en önskan om att snart få se den sällan visade (men givetvis geniala) Små och stora brott. Jag hoppas att Gud inte har något viktigare att ta hand om för tillfället.