Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 1

Det är märkligt hur viss musik ena stunden kan betyda allting för en och i nästa stund ingenting. När jag var 14 år var U2 världens bästa band. Det är de inte längre. När jag var 19 berörde mig Kent mer än några andra. Det gör de inte längre.

Men annan musik lever kvar i ens liv och fortsätter att beröra. Musik som visats sig vara värd att återvända till om och om igen. Som jag inte kan hålla mig ifrån. Det är låtarna jag aldrig slutat lyssna på. Det här är en av dem.

"$1000 Wedding", Gram Parsons (Grievous Angel, 1974)

Det skulle bli bröllop, men det blev begravning istället. Jag tror att det är vad låten handlar om. Texten är inte låtens storhet. Snarare stämningen. När Gram Parsons sjunger duett med Emmylou Harris förflyttas jag till en vindpinad prärie, till en folktom bar precis innan stängningsdags och bara en drink till innan jag går, till skitiga lägenheter ovanpå den enda dygnetruntöppna butiken i den lilla staden. Till vilda västerns bakgård, utan paljetter och färgglada skjortor. Kanske i hålan där Ennis och Jack söker jobb i Brokeback mountain. Eller där Kit och Holly dansar sin vals i Terrence Mallicks Badlands. Och tro mig, jag vill resa dit. För något vackrare än stämsången i "$1000 Wedding" är svårt att hitta.

Alternativ: "Wrecking ball", Emmylou Harris (Wrecking ball, 1995), "Hickory wind", Gillian Welch (Return of the grievous angel - A tribute to Gram Parsons, 1999)