Ett ord jag gillar

Smältsnö

...och vårvinter.

Oj, det blev visst två.

Ett ord jag avskyr

Livspussel

Av flera anledningar.

1. Det är flitigt använt i den borgerliga regeringens retorik för att övertala oss om nödvändigheten av deras åtgärder. Avdrag för hushållsnära tjänster är avgörande för att familjer ska få livspusslet att gå ihop. För att inte tala om vårdnadsbidraget, enligt samma synsätt. Livspussel är kanske det vanligaste ordet när regeringen presenterar sin familjepolitik.

2. Det antyder att livets olika delar (jag vill inte säga pusselbitar!) måste gå ihop fint och smärtfritt. Inget som skaver nånstans, allt hänger ihop perfekt. Men är det verkligen något att sträva efter? Är det perfekta livet ett äkta liv? Eller vad säger du, Nietzsche?

3. Bodil Malmsten (ja, nu igen!) har skrivit att en av anledningarna till att hon bor kvar i Frankrike är språkets betoning av skuldfrågan. Det franska språkets verb betonar subjektets aktivitet. Det är jag som utför handlingarna, inte något jag passivt utsätts för i första hand. Svenska språket betonar inte detta lika tydligt och inte heller vår kultur där vi gärna ger någon annan skulden för det vi inte gillar i våra liv.

Ordet livspussel hamnar i den kategorin. Det låter som att någon annan gett mig pusselbitar (nu sa jag det!) som jag ska foga samman efter bästa förmåga. Men det är inte sant. Jag har valt mina pusselbitar (igen!). Jag kan slänga de jag inte gillar. Jag, och ingen annan, väljer mitt liv. Eller hur, Sartre?

Alla nyanser av grått

Jag har svårt att släppa There will be blood. Jag vill bli av med den , men filmen förföljer mina tankar hela tiden. Den var otäck. Kanske det otäckaste sen Bert Karlsson tog plats i riksdagen, som Fredrik Sahlin sa om filmen The others. Jag vet inte riktigt varför filmen gav mig sånt obehag. Och ändå tyckte jag den var bra. Kanske är det bristen på kärlek från far till son som berör mig. Eller så är det mer att det inte fanns någon människa i filmen som jag kunde känna sympati för. Ingen att tycka om. Av samma anledning hade jag svårt att tycka om Vi som aldrig sa hora. Jag gillade inte personerna. Jag försökte, men de gick inte att tycka om.

Jag borde ha tittat på Kes-falken på SVT igår, men den sändes lite för sent, som vanligt. Ken Loach filmer har allt det jag längtar efter just nu. Värme, verkliga känslor och verkliga människor som försöker göra det rätta och ingen regissör som ser ner på dem. Därför gör man som tittare inte det heller. Dessutom älskar jag alla de grå nyanserna i en nordengelsk industristad en eftermiddag i februari.

Osympatiska män

Jag ser nya, prisbelönta, filmer på bio och allt jag ser är osympatiska män. I No country for old men dödas folk hit och dit utan att blinka. Inga känslor går att finna någonstans. Knappt några kvinnor heller. Det är män som jagar män och kvinnorna är mest i vägen.

There will be blood befolkas också av män med total avsaknad av empati. Daniel Day-Lewis är otrolig i huvudrollen, men fruktansvärt obehaglig. Scenerna mellan honom och sonen är jobbiga att se. Filmen som helhet är en plåga. Men bra.

Nu är jag trött på alla dessa onda män. Både ondskan och männen. Jag vill se filmer om goda människor. Filmer som har vettiga roller för mer än det manliga könet. Och jag vill se filmer som gör mig glad. Egentligen skulle jag vilja se Tim Burtons massmördarmusikal Sweeney Todd, men som ni förstår passar den illa för tillfället. Inte heller vill jag missa Control om Ian Curtis, men den vet vi alla slutar olyckligt.

Vad ska jag göra? Förslag? Vad har Disney att erbjuda för tillfället?

Vampyrer till helgen

Den här veckan har Frans och jag haft ett dagligt danspass till Vampire Weekend. Frans favorit att dansa till har hittills varit "Här kommer Pippi Långstrump" med Göteborgsmusiken (så till den grad att så fort jag öppnar skåpet till stereon ropar han "Pippi!" och börjar snurra runt), men nu har jag fått honom att röra benen till "Cape Cod Kwassa Kwassa" istället. Annars gillar han "A-punk" allra bäst och sjunger alltid med i "eyeyeyey"-kören. Det kan nog bli en popkille av honom också.

Vampire Weekend har dessutom fått mig att börja lyssna på Paul Simon igen. "Graceland" finns på vinyl, nerpackad på vinden, så mp3 har fått duga. Nästa danspass får nog bli till "Diamonds on the soles of her shoes".

Det nya kaffe

Nuförtiden behöver man inte skämmas för sitt nörderi. Det är socialt acceptabelt att bli besatt av sitt intresse. Något mer ifall det gäller vin istället för Tolkien, men ändå. Nörderiet kan man stoltsera med utan att skrattas åt. Föremålen för nörderiet skiftar snabbt. Ena stunden går alla på chokladprovning, andra är det öl som gäller. Kaffet börjar ge plats för teet, med sitt Darjeeling First Flush och handrullade jasminblad. Mat överhuvudtaget är ett växande nördområde, se bara här.

Men kanske är det dags för brödbaket att ta över. Häromveckan beklagade sig en bekant över att det mjöl han ville ha bara såldes via grossister så han behövde en F-skattsedel för att kunna köpa det. Och det finns fler som knådar mer än de borde. Mjöl har blivit det nya kaffe.

Själv balanserar jag också på gränsen till nörd. Ja, jag maler oftast mitt kaffe själv. Och jag erkänner att en och annan kaffeböna också har rostats här hemma. Men någon blänkande italiensk espressomaskin finns inte i mitt kök. Och visst blir det en dyrare sort burktomater för varje gång jag handlar, men matnörd är jag ännu för okunnig för att kallas.

Mitt nörderi handlar i så fall främst om musik, pop i allmänhet och Jens Lekman i synnerhet. Det gör ont att veta att jag förmodligen inte har alla låtar som han spelat in, men de som saknas är få. Länge har jag letat efter hans version av Arthur Russells fantastiska A little lost (den ska finnas inspelad nånstans) och nu har jag äntligen hört den. I en livespelning från Istanbul som går att lyssna på här (kolla in 15 februari). Jag blev inte besviken. Det skulle jag aldrig kunna bli. Det blir aldrig en nörd.

Goda nyheter!

Jag trodde aldrig att jag skulle få säga det här, men...goda nyheter: det har visats bra tv den senaste veckan!

I torsdags såg jag för första gången ett helt avsnitt av Papas kappsäck och det var lysande. Den här gången hade Papa Dee hamnat i Mali och sjöng med världsstjärnor som Ammadou & Mariam i deras vardagsrum och jammade blues med tuareger i öknen. Vår käre göteborgare var nog lika fascinerad som vi tittare, vilket gjorde varje minut minnesvärd. Tyvärr missade jag avsnittet från New York, men för oss som i hemlighet plågas av en svår ökenvurm, var Mali ett snäpp bättre.

Söndagkvällen, denna trååååkiga tv-kväll då saknaden efter Six feet under och Sopranos är extra svår, så drämde SVT till med ytterligare en tv-rökare. I Vi som överlevde Rågsved besökte Tom Alandh gänget som under 70-talet levde sin ungdom på slänten ovanför tunnelbanestationen i Rågsved. Eller rättare sagt, de som fanns kvar av gänget. Missbruket hade redan tagit många som offer. Nu berättade de andra hur de lyckats överleva och om minnena av de som inte gjort det. Så enkelt, så gripande och så bra! Jag vet inte hur han gör, mästaren Tom Alandh, men han vinner allas förtroende och får varje person att öppna upp sig och vara så ärlig som en journalist bara kan drömma om. Vi får tacka och ta emot. För oss som dessutom plågas av en svår, men inte särskilt hemlig, förortsvurm var det en fantastisk timme.