Okej...

"Vänta!"
"Vad vill du Joel?"
"Vänta bara. Ett litet tag..."

I lördags sände SVT en av de bästa filmer som någonsin gjorts (ojdå!), Eternal sunshine of the spotless mind av Michel Gondry. Jag såg den inte då, men den finns inspelad för senare tittar. Det är en klassisk kärlekshistoria och det är så jag vill se på den, trots att den kanske främst är omtalad för sin uppluckrade berättarteknik, som gör tittaren lika förvirrad som filmens huvudpersoner är. Kärleken träder fram i sin nakenhet, avklädd all romantik, drömsemestrar och framtidsplaner. I slutscenen är bara det mest grundläggande kvar, varandras närvaro. Joel (Jim Carrey) vill bara att hon ska stanna, inte varför.

I mitt huvud dyker en annan magisk slutscen upp. I John Hustons Fat city från 1972 är det vänskapen mellan två män som står i fokus, men replikväxlingen är likartad. Den gamle boxaren Stacy Keach hänger i baren (som vanligt). Jeff Bridges är den unga adepten som han hoppats utveckla till en ny boxningsstjärna. Det är ingen feel good-film så boxningen går inget vidare. Men en vänskap utvecklas. Jeff Bridges är på väg att gå hem, Stacy Keach ber honom stanna ett tag till. "Okej". Sen sägs inget mer. De vilar sig mot baren och eftertexterna börjar rulla.

(Även öppningsscenen är magnifik till tonerna av Kris Kristoffersons "Help me make it through the night")

Det är något med den här enkelheten. Att gilla varandra, som vänner eller älskande, i tystnaden. Trots allt annat i relationen som ligger och skräpar. Det är vackert och det börjar grumlas i mina ögon varje gång jag hör Clementine (Kate Winslet) svara Joel:

"Jag kommer att tröttna på dig och känna mig fast, för så funkar jag."
"Okej."
"Okej då..."