Så har den då fått ett namn. Den där grabbigheten som jag nämnde i min hyllning till Farväl Falkenberg. Det som hade kunnat vara en invändning om jag tänkte i mitt omdöme. Men det gjorde jag inte och gör fortfarande inte. Det är en lysande film.
I alla fall. Nöjesguiden kallar det för neograbbighet. Det handlar om att kramas när man hälsar på sina killkompisar, att kunna skojbrottas ena sekunden och prata inredning nästa eller svänga ihop en tjusig herrmiddag med väl utvalda viner. Neograbben är snygg. Han är vältränad. Han kan sy gardiner. En neograbb är heterosexuell men alltid singel. Han har ett noga utvalt gäng av killkompisar, men ytterst få tjejkompisar. Han tycker självklart att kvinnor och män ska vara jämställda, men samtidigt har han svårt att förstå sig på kvinnor. Killar är rakare liksom. I slutändan har han lite svårt att binda sig och ta ansvar för en relation. För den som undrar om han själv hör till neograbbigheten har Nöjesguiden varit schyssta och satt ihop ett test. Den som får mest poäng blir Andreas Halldén (som både brottats och sytt på några av teves mindre kanaler).
Jaha, ännu en klassificering av den nya mannen. Är den relevant? Tja, den är inte helt felaktig i alla fall. I många lägenheter i våra storstäder står det en neograbb och viker sina nymanglade lakan med yttersta precision. Men en kategorisering är väl aldrig till nytta? Kanske i det här fallet, för att visa även den moderna mannens ovilja till sann jämställdhet.
Jag erkänner. Jag gjorde testet. Och några poäng plockade jag ihop. Jag blev Måns Zelmerlöv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar