Bekännelser, sent i februari

Jag måste erkänna att den här bloggens namn inte alltid stämmer överens med min syn på livet. Om jag ska vara helt ärlig så är det rätt ofta den inte gör det. Jag försöker se positivt på livet. Den här bloggen är lite av min självterapi. Den hjälper mig att upptäcka att det faktiskt finns hopp i tillvaron. Men det finns så mycket som gör det svårt. Detta gör det extra svårt för tillfället:

1. Den så kallade snöröjningen i Göteborg. Inte görs den för att underlätta bilkörning, barnvagnskörning eller ens promenader.
2. Egentligen snön överhuvudtaget.
3. Att melodifestivalen dominerar TV-utbudet före lördagen, på lördagen och efter lördagen.
4. Alliansens skolpolitik.
5. De obeskrivligt hårda (ej fällbara) sätena på bussarna mellan Göteborg och Borås.
6. Alla prov och uppgifter som eleverna envisas med att skriva och som jag måste bedöma.

Jag vill ju trots allt inte vara en pessimist så jag tröstar mig med följande för att återvinna hoppet:

1. Tom Waits "You can never hold back spring"
2. Spelar Tom Waits "You can never hold back spring" ännu en gång (just nu 57 spelningar i iTunes).
3. Det är bara ett par veckor kvar tills "Six feet under" börjar igen.
4. Jan Björklund kommer att vara skolminister som längst till hösten 2010.
5. Podradio med Spanarna, Människor och tro eller Filosofiska rummet som för bort mina tankar från smärtan i ryggen.
6. Det är 14 veckor kvar till sommarlovet.

För övriga, mindre, smolk i tillvarons bägare lyssnar jag på the Shins senaste. Popmusikens Grumme tvättsåpa (miljövänlig) som löser upp all smuts och får livet att skina på nytt.