Sökandet efter en litterär förebild fortsätter

Tack för inläggen i debatten kring bristen på goda fadersgestalter i litteraturen. "Koka makaroner" har jag givetvis läst eftersom det inte bara är en pappaskildring utan till och med en pappa-i-Majornaskildring. Visst, Johan Nilsson är en av de få som lyckats beskriva känslan av att bli pappa på ett rättvisande sätt, men det är en biografisk historia. Verkligheten överträffar ju alltid fiktionen.

Och jag lovar att hålla mig borta från Ingmar Bergman. Mannen på Fårö har få goda erfarenheter att dela med sig av. Om mina två läsare hittar något att tipsa om i framtiden är ni välkomna att ta upp ämnet igen. Jag för min del har funnit ett tips (eller otips?) att ge.

Varje år försöker jag få mina elever att förstå att Selma Lagerlöf är det finaste det här landet producerat. I alla fall bland det gamla gänget. Som bevis brukar jag lägga fram den sentimentala novellen "Gravskriften" eller den hårresande skräckdeckaren "Herr Arnes penningar". Funkar inte det lägger jag fram mitt trumfkort, "Kejsarn av Portugallien". Historien om Jan som blir kejsare i det egna riket Portugallien när saknaden efter dottern blir för svår att uthärda. Kärlekssmärtan ger honom inget val. Den egna världen är hans sätt att överleva. Men dottern ser inte hans kärlek förrns den dag han dör för att bevisa det. Visst finns det en Kristussymbolik här, men vi lämnar det åt sidan så länge.

Jag vet inte riktigt hur man ska uppfatta berättelsen. En pappa som älskar sin dotter till vanvett. Som älskar för mycket för sitt eget bästa. Se vad kärleken gör med en man, tycks Selma säga. Kärleken är kvinnans område och när en man försöker ta över mammans roll, se då hur det går. Kanske är det vår kära Selmas poäng. Eller så är det en allmänmänsklig beskrivning av vad kärleken gör med den som älskar. En skildring av en faderskärlek som inte ser några gränser. I så fall är det en god förebild.

För er som går och väntar på att TV ska visa filmatiseringen igen: ta och läs boken istället.