"Far och jag"?

Jag skulle vilja bli en bra pappa. Men jag behöver en vägvisare. Som brukligt vänder jag mig till litteraturen och hittar... inget annat än dysfunktionella fader-son relationer. Litteraturhistorien är full av berättelser om fäder som inte kan kommunicera med sina barn och i synnerhet sina söner. Ta bara de böcker som legat på mitt nattduksbord den senaste tiden.

Onåd av Coetzee. En man som raggar på tjejer yngre än sin dotter och som aldrig lyckas förstå sig på sin egen dotters situation efter det att hon blivit utsatt för en våldtäkt. Tack för tipsen, men nej tack.

Blankets, serieroman av Craig Thompson. Pappan som en representant för den straffande guden och stänger in sina söner i en skrubb på vinden. Inte riktigt vad jag vill göra. (För övrigt en fantastisk skildring av en uppväxt i en frikyrklig miljö med vinterläger, bönesamlingar och trevande förälskelser. Identifikationen är total.)

Brideshead Revisited av Evelyn Waugh. Jag förstår att släkten blev sur på Evelyn efter att ha gett ett så lysande exempel på icke-kommunikation i dialogen mellan Charles Ryder (Evelyn själv) och hans pappa. Aldrig har några lyssnat så lite på varandra.

Det jag läser nu (vilket betyder ytterst sällan pga kvällar fyllda av Fransvaggning), Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Var är pappan överhuvudtaget? Den enda vuxna man med relation till något barn är dessutom pedofil och mördare. Fel bok som ni förstår.

Var finns då de goda fadersporträtten i litteraturen? Mina kära läsare, hjälp mig med förslag! Annars hamnar jag i Pär Lagerkvists ångestfyllda novell om barnet som minns när han förlorade förtroendet för sin far. Jag vill inte att Frans ska nicka instämmande när han läser "Far och jag".