Pop och allvar: prologen

I väntan på en lång essä i serien "Pop och ..." vill jag bjuda på ett smakprov på vad som kan komma. Titta här på vackert allvar. Och här.

Pop och politik

Men mitt hjärta rår dom inte på, ingen rockmusik kan nånsin va blå
Ingen sång jag kan förstå har nånsin skrivits på Strandvägen

"Varför inte ta chansen och säga något vettigt när man har folk som lyssnar?" frågade A retoriskt när vi lyssnade på Charlie Hadens "Liberation Music Orchestra". Jag nickade och tömde mitt vattenglas. Vi hade precis lärt känna varandra, så inte protesterar man då. Och varför skulle jag?

Politik och musik hör ihop och har alltid gjort det. Från Woody Guthrie som skrev "This machine kills fascist" på sin gitarr och Billy Braggs stödsånger för facket till Glasvegas hyllningar till socialarbetare och Mattias Alkbergs frustration går en linje av engagemang som inte går att tysta. För att inte tala om Jenny Wilsons berättelser om köksbordets uppgörelser. Återigen blir det privata politik. Med rätta.

Kanske har den politiska popen legat i vila ett tag. Det har passat samhällsklimatet väl. Vi bryr oss inte längre. Vi vill inte förändra något. Bara klara oss ur krisen. Det har också passat alliansen utmärkt. Den politiska dagordningen som bestäms av de regerande går ut på att få folk att prata så lite politik som möjligt. Om det ändå ska pratas politik måste folk använda orden utanförskap, livspussel, flumskola/kunskapsskola eller mer pengar i plånboken för att höras. Det kallas att bestämma över diskursen. Eller härskarteknik om du så vill.

Vi är inte alla som vill gå med på det här. Förra året öppnade The Radio Dept. munnen och lät sitt missnöje höras i "Freddie and the Trojan Horse". Jag tror ni kan ana vilken Freddie som menas. Mothugg fick de i år från oväntat håll genom Tomas Ledin (ja, ni läste rätt, men jag lovar att aldrig mer nämna hans namn i den här bloggen). Med "Medelklassens okrönta kungar" fick alliansen det soundtrack de letat efter. Göran log, för inte någon av hans talskrivare kunde ha beskrivit "verklighetens folk" så bra som mannen som en gång hade ett rocktåg.

Jag önskar att alla som satt på filtar med ett glas lådvin i handen på ovan nämndes konserter i somras istället hade lyssnat på Parker Lewis. Det låter som en självklar önskan, men det är inte bara av musikaliska orsaker. De hade behövt höra hur varje låt på EP:n "Rak som en pil" fullkomligt tuggar sönder alla blanketter för rotavdrag, spottar på jobbcoacher och kramar en hushållsnära tjänst. Minst sagt uppfriskande.

I den politiska popmatchen vinner alltid den röda sidan. Vi får hoppas att det sprider sig till den stora matchen nästa höst. Dra ditt strå till stacken här.