Det som skiljer mig från dussinförfattarna

Nu har jag kommit på varför jag stört mig på språket i Kartor för vilsna älskande. Det är såhär jag skulle skriva! Om man bortser från det avancerade bildspråket. Mitt problem är också de krångliga formuleringarna och oförmågan att välja en beskrivning av samma känsla istället för tio. Tänk om man kunde formulera sig i en mening som exakt beskriver det man vill få fram istället för att vika ut sig över tio! Tja, det är väl det som skiljer dussinförfattarna från mästarna. Och det som skiljer mig från dussinförfattarna (förutom att jag inte kallar mig författare) är väl att de åtminstone har något att berätta.

Vad är "Det finns hopp" för namn egentligen?

Vi har gjort en sanering av vår ekonomi á la Lyxfällan. Vi har inte kommit längre än att jag har blivit tvungen att säga upp min prenumeration på Sonic, men det är illa nog. Som tur är finns det andra (gratis) vägvisare i popvärlden. Jag har blivit smått beroende av Let's pretend we're bunny rabbits. Här tipsas om band jag känner igen från nämnda tidning, men främst är det artister jag aldrig hört talas om. Dessa Uppsala-killar är fullständigt besatta av indie och man kan tänka sig att Marit Bergman jämställs med Idol 2007 i deras ögon. Letar du efter ett band som sålt mer än 10 000 skivor, leta någon annanstans.

Texterna är inte så lite nördiga, men det är inte den stora behållningen med bloggen. De har nämligen vänligheten att lägga ut musiken på mp3 för den som vill ladda ned. Det har hänt att jag utnyttjat deras vänlighet. Och fått upptäcka förtjusande saker som Math and Physics Club, Frightened rabbit, Earlimart, och inte minst, Shelby Sifers.

Sen var det namnet. Genialt! Åh, älskade Magnetic Fields! Varför kom jag inte på det först? Vad är Det finns hopp för namn egentligen?

Sveriges bästa band

Lite då och då blir jag exalterad över svensk musik jag hör och brukar då ropa att "de måste vara Sveriges bästa band". Vilka "de" är skiftar från gång till gång, men varje gång Radio Dept. släpper något nytt slänger jag ur mig frasen.

Och nu har jag hört, vad jag tror, är nya ljud från dem. Ja, jag blir exalterad igen. Jag sysslar ju inte med att lägga ut musik på nätet, men jag är tacksam för att andra bloggare gör det, så varsågod att klicka vidare om du vill höra något vackert. Där får jag också reda på att det är en cover. Det skiter jag i. Det låter precis som Radio Dept. ska göra och det nöjer jag mig gott med. De är ju Sveriges bästa band, vad de än gör.

Är min karriär som läsare slut?

Får man sluta läsa en bok när man knappt läst halva? När det dessutom är en av ens favoritförfattare? Språket är som vanligt en njutning, man vill bara lägga sig ner mellan meningarna och vila där, men berättelsen i Margaret Atwoods Alias Grace griper inte tag i mig för tillfället.

Så jag försöker läsa något annat. Jag börjar med Jens Lapidus Snabba cash, rekommenderad av, tja, varenda läskunnig person jag känner. Efter två sidor blir jag arg och ger upp.

Den minimalistiska designen i grön borstad metall hade lockat henne till köpet. Men nu betydde den något annat, större, för henne. Den gav henne lugn. Varje gång hon tog upp iPoden påminde den henne om de här stunderna av ensamhet. Tillfällen då världen inte trängde sig på.

Om det händelsevis skulle finnas någon som inte vet hur en iPod ser ut, så beskriver Lapidus detta ingående och utan att ge sina läsare i uppdrag att använda sin fantasi. Vad iPoden betyder för personen behöver vi inte heller lista ut. Gestaltning? Det som är skönlitteraturens uppdrag? Nej, inte direkt. Samma sak som jag brukar säga till eleverna: beskriv genom händelser istället för att berätta för läsaren hur det ska uppfattas. Jag tror säkert att det är en spännande och på något sätt nyskapande deckare, men jag orkar inte det här just nu.

Jag gör ett försök med Nadeem Aslams Kartor för vilsna älskande, inköpt på svägerskan bibliotekariens inrådan. Mångkultur, religion, urbana miljöer, England. Detta borde jag gilla.

En istapp lossnar och faller till marken som en glittrande dolk, krossas mot stentrappan vid Shamas fötter och förvandlas till ett vitt pulver, som en sockerkristall förlorar sin genomskinlighet när man slår sönder den.

Det är något med språket igen. Meningarna är långa, jag går vilse i bisatserna och glömmer vad de syftar på. Jag drunknar i bildspråket. Inte en mening utan en liknelse, varje föremål påminner om något annat. Visst är det vackert, men det är också en mur mot berättelsen, som jag så gärna vill åt.

Jag lägger ner boken en stund. Tänk om jag kommer att störa mig även på nästa bok jag börjar med? Tänk om jag aldrig kommer att hitta en bok jag gillar? Är det dags att sluta läsa böcker nu? Är min karriär som läsare slut?

Daniel Sjölin försöker fresta mig med sin senaste bok, Världens sista roman. Men jag vägrar ge upp. Det får inte vara sant. Jag plockar upp Nadeem Aslams bok igen och bestämmer mig för att klara vandringen genom bildspråksdjungeln och hoppas att det finns något som berör när jag hittar ut.