Blommorna

Vissa sånger är det svårt att värja sig emot. Man tänker att man inte brukar gilla sånt där och nog inte kommer göra det nu heller. Men så gör man det ändå. Gillar det. Så får man erkänna sig besegrad av en sång.

Jag har redan nämnt att Helplessness Blues var en sån sång för mig. För ett tag sen var det Next to you (kolla även in den här versionen så förstår du hur sorglig sången verkligen är). Idag är det Blommorna.

Jag har tidigare förhållit mig med viss distans till Jonathan Johansson. En del låtar har jag gillat, men överlag har jag tyckt att musiken varit lite för ansträngd, lite för pretentiös. Men med Blommorna är det annorlunda. Throw Me Away kallar det "en Per Hagman-roman på tre minuter och femtiosju sekunder". Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Jag gillar Per Hagman för mycket för det (dessutom räcker det inte med att skriva om att man sitter på ett flygplan för att bli Per Hagman). Men bra är det ändå.

Än en gång får jag omvärdera mina åsikter. Och har man dessutom en blogg som heter Det finns hopp! så kastar man nog ganska mycket sten i glashus om man anklagar någon annan för att vara pretentiös.

Jag kunde inte låta bli

Det gick inte. Jag försökte, men kunde inte hålla mig ifrån det. Så här är min lista. Var är din?

Musik är inget att skratta åt

För alla oss som sällan skrattar till musik har The Guardian tagit ett lovvärt initiativ. Jag blir rörd när jag läser att det är fler som inte kan hålla tårarna borta när de lyssnar på Sam Cooke, Bonnie "Prince" Billy, Antony & the Johnsons eller Lauryn Hill. Eller när Neil Young sjunger "...because I´m still in love with you...". Och även om jag vill ha min Steve Earle i duett med Emmylou Harris så är det här också de sånger jag hade valt om någon frågat mig. Samt några till.

Jag skulle kunna skriva om det här länge. Lite för mycket för att det skulle vara bra för mig. Så jag slutar här och råder er att läsa artikeln och lyssna på den ackompanjerande spellistan. Där finns fler sånger jag hade kunnat skriva om. Bland annat en jag redan berättat om.

Året är 2011 och det här kom med posten häromdan...

...till mig...

...och till min fru.

Man kan ju försöka bortförklara. Det är faktiskt jag som är skriven på bilen. Men behöver jag en till då? Borde inte min fru, som officiellt inte är bilägare, vara den som ska lockas att köpa en bil?

Barnbidraget betalas faktiskt till min fru (av någon anledning jag inte känner till). Men söker du i registren så står jag där också som förälder, lika mycket som min fru.

Det gick inget vidare att bortförklara. Men jag borde väl inte vara förvånad.

Vilket år var det nu igen?

Sånger från Närke

Det privata är politiskt och popmusik är politiskt. Varje ackord du tar är ett ställningstagande. Vare sig du tänkt det eller inte. Det är det första som slår mig när jag hör Parker Lewis sjunga igen."Över Kilsbergen" är inte öppet politisk på samma sätt som "Rak som en pil" var. Men jag har svårt att inte dra politiska slutsatser av Emils text. Och det gillar jag.

Låten är svår att få tag på än, men om du lyssnar ofta på P3 hör du den snart.

Världens bästa låt

Jag kan inte påstå att jag var särskilt bekant med Loleatta Holloway när jag läste om hennes död. Så jag ska inte berätta hennes historia. Det finns det dem som gör bättre. Men när en artist går bort lite för tidigt blir jag alltid lite nyfiken och när jag sökte upptäckte jag att hon sjungit in världens bästa låt. För mig var det en upprättelse efter den katastrofala version Paul Weller själv bjöd på i Slottsskogen i somras. Shout To The Top är den sång som, om jag fick bestämma, borde inleda och avsluta varje fest. Och spelas hela tiden däremellan. Det blir jag mer och mer övertygad om när Loleatta Holloway sjunger den.

Ja, det vete katten om hon inte gör den bättre än originalet till och med. Döm själva.

Winter is gone where do we belong?

Dagsmeja, smältsnö, grushögar... Vi pratar om den årstid som jag vill kalla vårvintern. Utanför asfalten ligger snön kvar, men smälter mer och mer för varje dag och rinner ut över gatan. Solen värmer under dagen och stjärnorna kyler under natten. Jackan kan vara uppknäppt, men i skuggan drar man halsduken om sig. Det är en tid mittemellan andra tider, en övergångsfas. Men inte utan egen identitet.

Tänk bara på hur vårvintern används i amerikanska dramaserier, i synnerhet de som utspelar sig i småstaden och är av den lätt sentimentala sorten. Ibland är det sommar och vinter, men mestadels är det höst och, inte vår, utan vårvinter. Vårvintern har det perfekta ljuset som strilas in i rummen genom persienner. Perfekt för ett förtroligt samtal, där inga hemligheter inte blir genomlysta. Vårvintern är en tid av förändring och uppbrott, glädje och vemod. Allt det som dessa serier är uppbyggda av. Är du med mig? Kolla bara här:

(... och här skulle jag ge er några länkar till scener ur sånt som Ed, Felicity eller Dawson´s Creek, men jag har sökt och sökt utan att hitta något bra exempel. Det betyder inte att min tes inte håller, bara att jag inte orkar söka mer. Men ni får gärna göra det, om ni vill ha bevis.)

Givetvis har vårvintern sin egen musik. Företrädesvis är den också amerikansk, ofta en blandning av pop, country, folk, ja det som brukar kallas americana helt enkelt. När smältvattnet rinner över gatorna plockar jag fram The Jayhawks, Wilco, Sufjan Stevens och alla deras vänner. Torsdagkväll på Pustervik med The Low Anthem kommer därför med en osannolik timing. Och det här är också anledningen till mitt val av video för att illustrera Casimir Pulaski Day. Bilresan genom ett vinterlandskap som är på väg att förändras. Snön kantar vägarna, men solen skiner och det dröjer inte länge innan snön blivit vatten. Med andra ord, vårvinter.

Under vårvintern är naturen är på väg in i en ny fas, men har svårt att hitta sin plats. Den tvekar, precis som vi.

Det är Josh Rouse som satt rubriken, vårvinterns kärna sammanfattat i sju ord. Vi låter honom avsluta.

Lärare gör musik

I serien "Lärare gör musik" har turen kommit till Anna Järvinen. Min kollega på Lidingö släpper snart sin tredje soloskiva som vi alla inom LR ser fram emot. Och en del andra fackanslutna också gissar jag. Det stora skivbolaget har varit så givmilda som bara ett stort skivbolag kan vara och låter oss redan nu lyssna på snuttar från hela fem (!) låtar från skivan (singeln "Lilla Anna" finns i helhet, om man inte gillar att bara lyssna på snuttar). Som väntat låter det bra. Det skulle passa väldigt bra med en ny Anna Järvinen-skiva just nu. Hennes musik är precis som våren: ena stunden sprittande av glädje, andra becksvart av vemod. Så de där knopparna kan gärna få börja brista nu.

Helplessness Blues

Jag som inte trodde att jag gillade Fleet Foxes. Visst lyssnade jag på deras förra skiva, men tyckte att det var lite för mycket skägg för min smak. Jag måste nog ta och omvärdera mina teorier om ansiktsbehåring. Helplessness Blues är nämligen omöjlig att motstå. Den här veckans A Case of You helt enkelt.

Casimir Pulaski Day

Det handlar om en sång. Såklart. Eller så handlar det om mig. Jag vet inte. Det handlar också om en högtid, som infaller idag, den första måndagen i mars. Casimir Pulaski Day. Bli inte förvånad om du missat den, för den firas mest i Illinois och Wisconsin och jag gissar att du inte bor där. För mig är det först och främst en sång. Casimir Pulaski Day.

Märkligt nog gick den förbi mig de första gångerna jag lyssnade på Sufjan Stevens album ”Illinois”. Det var så många andra fantastiska sånger som stal min uppmärksamhet. Kanske var det först när en vän utnämnde den som en av sina främsta gråtlåtar, som jag satte mig ner och lyssnade. Och lyssnade. Och lyssnade. Och grät.

Jag tyckte att det handlade om mig. Men ändå inte.

Tuesday night at the Bible study
We lift our hands and pray over your body
But nothing ever happens.

I remember at Michael's house
In the living room, when you kissed my neck
And I almost touched your blouse.

Jag har suttit i samma soffa i bibelstudiegruppen. Vi bad också för de sjuka. Någons syskon med förkylning, någon avlägsen släkting med dåligt hjärta. Till och med en pappas arbetskamrat som fått cancerbesked gav vi våra böner. Vi bad också för mig. Vi var säkra på att det skulle fungera. Men inget hände. Också det är ett svar, fick vi lära oss.

Vi sjöng om kärleken till Gud och det gav oss utlopp för en del av våra känslor. Men vi var tonåringar. Vi hade så mycket av det och vi visste inte vart vi skulle ta vägen med våra brinnande hjärtan. Det säkraste svaret var Gud och våra medmänniskor. Ändå fanns en längtan kvar efter närhet. Vi brann för att lära oss mer om hur man lever som kristen, men ännu viktigare var nog att få sitta bredvid hon man var kär i. Nästan få röra vid hennes blus.

All the glory that the Lord has made
And the complications when I see His face
In the morning in the window

Allt kom från Gud fick vi lära oss. Lycka och olycka. Även om olycka egentligen var från det Onda, så var det ett tecken på att Gud tagit för lite plats i våra liv. Vi behövde ge upp mer av vår vilja till Gud. Vår tro var inte tillräckligt stark. Vi ville bli bättre kristna. Jag ville bli bättre. Jag försökte. Varje dag. När vi nått långt var vi ändå aldrig säkra på att vi gjort rätt. Vi hade säkert kunnat få se Jesus i fönstret och ändå inte varit nöjda. Det fanns alltid mer att ge.

All the glory when He took our place
But He took my shoulders, and He shook my face,
and He takes and He takes and He takes

Vi ville bli omskakade och vi ville skaka om. Bli förändrade och förändra. Målet var givet: att bli en god kristen och få andra att bli det. Och visst blev vi omskakade. Kastade mellan hopp och förtvivlan. Tro och tvivel. Gud tog och tog, men ändå ville vi tro. En del av oss gav till slut upp. Vi fick det inte att gå ihop, det liv vi mötte och det liv som beskrevs i kyrkan. För vissa var det en sorg, för andra en befrielse. En del av oss blev kvar, sittande i soffan. Men nu nyköpt och ännu inte sliten. Placerad i vardagsrummet i den nyrenoverade förortsvillan. Några år äldre, utan tonåringens känslostormar. Men samma böner. Samma svar.

Om ni också vill lyssna kan ni spotifya, groovesharka eller youtuba den ganska lätt. Men av alla versioner rekommenderar jag den här. Någon gång ska jag förklara varför.

Tack till G.

Ni missade väl inte att det var James?

Det var egentligen bara meningen som en illustration på motkrafter mot klubbmusikens machomän (och idén var inte ens min egen), liksom inte för att låten i sig var fantastisk. Men nu kan jag inte sluta lyssna på den. Så vackert. Jag som alltid avfärdat Joni Mitchell som singer-songwriter för musikhögskolestudenter (ja, så fördomsfull är jag). Jag lovar att tänka om.

Tack James!

Mer från Malmö!

Reporter: Are you in love?
Prince Charles: Yes... (lång paus)... whatever love means.

Malmö har inte bara landets främsta poet och främsta popband, utan också serietecknare av högsta klass. Liv Strömqvist tredje (eller fjärde?) seriealbum heter Prince Charles känsla och har redan lovordats lite här och var. En teater i Göteborg har redan anpassat den till scenen och det är ett lysande initiativ. Ju fler sätt att nå ut med Liv Strömqvists text desto bättre. För den är värd allt gott den kan få.

Precis som i Hundra procent fett och Einsteins fru är Strömqvist här en ivrig folkbildare i genusfrågor. De tidigare albumen var både ögonöppnare och utbildande för min egen del och Prince Charles känsla ruskar om lika mycket den. Strömqvist är inte rädd för att bryta ner kärleken i dess minsta beståndsdelar, för att sedan bygga upp den igen, fri från patriarkala mönster. Det är känslig mark hon beträder, men är som vanligt fullkomligt orädd. Och rolig samtidigt.

Liv Strömqvist behövs väldigt mycket just nu. Män är fortfarande inte hemma med sina barn, trots jämställdhetsbonus (det är nog bara regeringen som är förvånad över det verkningslösa i den reformen...). Skillnaden i inkomster mellan män och kvinnor består. Fortfarande räcker det med att vara "två sköna snubbar" för att ta på sig jobbet att kommentera Oscarsgalor, leda politiska valvakor och utmana höjdhopparstjärnor i konstiga studsmattetävlingar (eller vad det nu är). Fenomenet "två sköna snubbor" letar vi fortfarande efter. Strömqvist lyckas förklara varför.

Samtidigt läser jag det här och blir ännu mer ledsen, men samtidigt hoppfull över att det skrivs. Och att det finns motkrafter.

Prince Charles känsla borde vara obligatorisk läsning för ungefär alla. I alla inkluderar jag även vår jämställdhetsminister. Ja, vi har fortfarande en sådan, även om det inte märks. Ni vet, hon som inte vill kalla sig feminist.

Äntligen:min favoritpoet från Malmö!

Nej, det är inte Björn Ranelid jag menar. Ända sen jag läste Allt och denna lycka av ingenting har det varit Kristian Lundberg som haft den titeln. Nu har jag läst Yarden och jag tror inte att någon någonsin kommer att kunna peta honom från den tronen. Just nu vet jag inte någon i hela landet som skriver viktigare böcker än Kristian Lundberg.

Jag försökte läsa Yarden så långsamt jag kunde. Inte så att den var svårläst. Jag ville helt enkelt inte att den skulle ta slut. Men när något är så fruktansvärt bra är det också svårt att dra ut på det. Man blir girig. Vill ha mer ord. Och läser och läser. Tills det tar slut.

Kristian Lundberg har ett språk jag skulle sälja min moster för att få. Faktiskt önskar jag att jag hade fler mostrar att sälja. Poesi eller, som i det här fallet, prosa gör ingen skillnad. Hans språk vibrerar av liv, helt perfekt, inte en onödig bokstav någonstans.

Det var längesen jag läste en så politiskt laddad bok. Det handlar om vad arbetet gör med människan. Och hur arbetet för oss in i de maktstrukturer som vårt samhälle bygger på. Makt är det som definierar våra roller och upprättar skillnaderna mellan oss. Mellan de som har ett jobb och de som inte har ett jobb. Mellan de som leder arbetet och de som utför arbetet. Det är den som har ett arbete som definierar villkoren för den som inte har. Som ställer kraven. Utövar sin makt. Den som är utan jobb kan aldrig protestera utan underordnar sig och förlorar bit för bit en del av den hon varit.

Samtidigt som jag läser Yarden berättar tidningen om de kommunala cheferna som tjänar 120 000 i månaden. Det är inget exceptionellt, utan tycks vara normen i stadens kommunala bolag. Kommunala, inte privata, företag. Mina tankar går till Kristian Lundberg och hans kolleger i hamnen i Malmö, som sliter från morgon till kväll, utan att veta om de får komma tillbaka dagen efter. Ständigt underordnade sina arbetsledare, livrädda för att göra misstag. Med en lön som gör att de flesta ändå måste ha ytterligare ett jobb vid sidan av. Jag vet att de inte är ensamma i Sverige. En del har det värre än så.

Jag önskar att Freddie och herr Borg fick ett ex av Yarden. Nej, förresten. De kan gott köpa den själva.

Hunger!

Just som jag höll på att skriva ett inlägg om min favoritpoet från Malmö hörde jag det här och efter tre takter blev jag tårögd. Så det fick vänta.

Betyg och boliner

Har du hört vad Jan Björklund sa angående införandet av nationella prov i grundskolans SO-ämnen? Håll i dig:

"Många elever är väldigt kritiska till att betygen är orättvisa och sätts på lösa boliner."

Lösa boliner? Så mycket förtroende har alltså Jan Björklund för lärarens professionalitet och förmåga att bedöma elevernas kunskapsutveckling. Björklund vill ju höja lärarens status med bland annat lärarlegitimation. Jag har ytterligare ett förslag som jag tror kan höja lärarens status i grunden: en ny utbildningsminister.

Åldrande sväng

Jag känner mig gammal när jag säger att jag tycker det här svänger. Å andra sidan känner jag mig lite yngre av att nicka till det här (eller så är det bara sån musik som 35-åringar gillar för att de tror att ungdomarna gör det och det får 35-åringarna att känna sig unga, men när de inser det känner de sig som 42 istället).

Jag tyckte hon sa lönnlöv

Den senaste tiden har jag tänkt en del på Kanada. Ända sen jag såg Xavier Dolans bultande Hjärtslag. För oss som är alldeles för svaga för fransk, brittisk och amerikansk kultur framstår Kanada som en perfekt allt-i-ett-lösning. Kombinationen har också gett fantastiska resultat. Feist, Junior Boys, Rufus Wainwright och The Arcade Fire för att nämna några. Och så Margaret Atwood så klart. Min Margaret.

Den senaste tiden har mina tankar gått till Stars. För det första har deras skiva The Five Ghosts från förra året helt gått mig förbi. Så det håller jag på att ta igen. För det andra återvänder jag ofta till Set Yourself On Fire från 2004. Om du skulle få för dig att lita på mig, och lyssna på Stars, så bli inte avskräckt av det ibland rätt så töntiga soundet. Det är inte därför jag gillar Stars. Börja gärna här eller här. Då hör du kanske det jag hör. Tidlös, snygg pop med melodi och text i centrum. Kanske hör du som jag ett gott alternativ till The Beautiful South, fast utan cynismen. För mig som varje dag försöker leva mindre och mindre cyniskt är det bra träning att lyssna på.

Vintermorgon från balkongen

Passa på!

Innan vi dricker gravöl för P3 Pop så bör du passa på att lyssna på Arthur Russell-specialen som sändes i repris häromveckan. En lektion i populärkulturhistoria. Med vacker musik. Helt gratis.

Sen får du dricka.

Trettondagsafton

Trettondagsafton 2010. En märklig kväll. Tjugo i åtta hade vi lyckats få barnen att somna och lämnat över ansvaret till barnvakterna. Sen en taxi genom stan. Ett fruktansvärt kallt Stockholm. Stadshuset, Strömmen, Operan. Fem i åtta kliver vi ur utanför Dramaten. Lyckliga. Vi visste inte att vi missat det här. Det gjorde inget då (men ja, vi har grämt oss en del i efterhand). Fem minuter senare börjar skramlet från Mycket väsen för [ingenting]. Vi ler. Vår första gemensamma konsert på fyra år. Det här ska vi njuta av. Det gör vi. Tills brandlarmet går mitt under Lång väg. Vi går snabbt ut genom foajén, ut i kylan. Vi väntar 10 min. 20. 3o. Ska vi gå? Var det allt? Till slut får vi gå in igen. Efter några extra applåder fortsätter det med Halleluja. Några låtar till. Sen slut. Vi drar oss mot foajébaren. Discjockeyn spelar Lazy Line Painter Jane. Här kan vi stanna länge. Vi köper varsitt glas vin. Då går brandlarmet igen. För sista gången går vi ut i kylan. Och hem. En märklig kväll. Märklig, men fantastisk.