Det är väl värmen antar jag

Det har varit varmt idag. Kanske inte så hemskt varmt egentligen, men det kändes så. Jag har varit mer irriterad än vanligt. Jag har gjort sånt jag ångrar och sagt sånt jag inte borde. Det är väl värmen antar jag.

Värme och vrede går hand i hand i fiktionens värld. Du kanske minns hettan i Spike Lees Do the Right Thing som får gästerna på Sal's pizzeria i Brooklyn att koka över. I en annan New York-film, A Guide to Recognizing Your Saints, slutar den varma sommardagen i ett mord framför en spelautomat. Och vad var det Mersault gav som förklaring till att han sköt en arab i Albert Camus Främlingen? Just det, solen i ögonen.

Men inte godtar vi Mersaults förklaring? Ett mord går inte att skylla på solen och värmen. Det måste finnas en riktig orsak. Men Mersault ger ingen. Precis som Mark i Siri Hustvedts Vad jag älskade. Varför ljuger Mark? Varför stjäl han? Varför går han på droger? Alla runtomkring frågar, men han kan inte svara. Nån gång anger han föräldrarnas skilsmässa som orsaken till drogmissbruket. Han tror inte på det själv, men han förstår att andra vill ha förklaringar.

Det är väl så vi funkar. Allt måste ha en orsak, eller åtminstone nån förklaring. Människor gör inte bara saker utan anledning. Och orkar man inte gräva fram en sann förklaring skyller man på något annat. Som värmen.

Det hade lika gärna kunnat vara en iskall dag. Det var inte värmen.

Förlåt.

Havet och jag

Från mitt köksfönster ser jag Stena-båtarna passera. Imorse såg jag en färja jag inte kände igen. "Märkligt", tänkte jag. "Vad kan det vara för nåt?" Sen slår det mig att det börjar bli något osunt över det här: mitt intresse för sjöfarten i hamnen. Samtidigt börjar jag se ett mönster, som jag tror är illavarslande.

Jag har länge drömt om att få åka med en atlantkryssare. Inte en sån där vräkig sak med fem biografer och femtio pooler. Utan en gammal stilfull. En sån som Charles Ryder och Julia Flyte förälskar sig på i Brideshead Revisited. En sån där man bär smoking till middag och konverserar med kaptenen över några vaktelägg. Men det hör till min gamla vanliga brittisk överklass-vurm. Det som nu håller på att hända hör till något annat. Låt mig förklara.

Till den bästa läsningen de senaste åren hör definitivt Carsten Jensens Vi, de drunknade. En alldeles för lång roman om båtar, ett par skeppsstövlar och James Cooks skalle. Till slut satt jag ändå där och fantiserade om New Foundlands kust och stormar på Nordsjön. Och var helt fast.

Likaså har jag upptäckt mig sluta bläddra vidare när det är Landgång på SVT. De gigantiska lastfartygen som långsamt skrider fram över havet likt elefanter. Ingen ställer sig i deras väg.

Vi är stammisar på Sjöfarstmuséet. För barnen, ni vet. Men allt oftare får de ropa efter mig när jag fastnat framför 1972 års modell av Skandiahamnen. Eller när jag studerar den skalenliga miniatyren av m/s Gripsholm.

För en tid sen greps jag av June Tabors senaste skiva Ashore. Med titlar som Shipbuilding och I'll Go and Enlist for a Sailor förstår ni nog vad sångerna handlar om. Och så den vackra Grey Funnel Line. Plötsligt har en ny genre öppnat sig för mig: sjöfartsmusik (inte det coolaste från London precis, men i alla fall från London, nästan).

Ser ni mönstret? Jag tror att den här staden har sitt grepp om mig nu.

En ny chans

Jag förstår inte hur jag kunde missa jj häromåret. Inte så att jag inte hörde namnet, men jag lyssnade aldrig till musiken. Det misstaget ska jag inte göra om. Nu får jag en ny chans. Du med. Och gillar du att äga så kan du få låten gratis.

Istället för V

Jag försöker vara som alla andra och gilla Veronica Maggios nya skiva. Det går sådär. Istället faller jag för en gråhårig engelsk dam och en skotsk gubbe i fiskarmössa. Som vanligt.

Min Jonathan

I vintras åt jag vid ett tillfälle lunch på O'learys. I Skövde till och med. Egentligen spelar det ingen roll var man äter på O'learys eftersom alla restauranger ser likadana ut. Vimplar med Boston Bruins, kepsar med Boston Celtics tryck och bilder på Cheers. Och Fenway Park. Meningen är väl att man ska associera till sport, titta på tv och dricka mycket öl. Men istället börjar jag tänka på Jonathan Richman.

Det är få artister som är så lokalpatriotiska som Jonathan Richman. I alla fall är det få som sjunger om det. Definitivt är det ingen som kommer undan med det som Jonathan Richman. För det är svårt att inte smälta av det här.

Jonathan Richman är komplett. Den som lyssnar på Jonathan Richman får allt. Om vi skulle leka den där leken "om du bara fick ta med dig en skiva till en öde ö" hade jag svarat något med Jonathan Richman. Det har sagts att han sjunger med en tår i sin röst. Det är sant. Han kan låta outgrundligt sorgsen. Men samtidigt sprudlande glad. Och allt däremellan. Han sjunger lika gärna om förälskelse som om dinosaurier eller nederländska konstnärer. Hans analys av Pablo Picasso ligger inte långt efter Liv Strömqvist. Samtidigt påstår att han inte förstår konst.

Vi får heller inte glömma hans roll som stilikon. Skratta ni bara, men få bär upp en randig tröja som Jonathan Richman. Och som han dansar... Förresten, här är en till randig tröja.

Jonathan Richman har dessutom gjort den enda sommarlåt du behöver lyssna på. Någonsin.

Det var inte meningen att det skulle bli en youtube-festival av det här. Men det är så svårt att välja när det kommer till Jonathan Richman.

Sa jag att han har allt?

Nu har jag skrivit Jonathan Richmans namn elva gånger i den här texten. Jag hoppas att du aldrig glömmer det.

Rapmusik från Skottland

Det verkar vara en fin gammal skotsk tradition det här med män som pratar sorgset till vacker musik. För ett par år sen var det James Yorkston som pratade på i den ljuva Woozy With Cider. Jag föll direkt.

Nu är det Aidan Moffats (Arab Strap) tur att föra det skotska arvet vidare. Pretentiöst såklart, men det gillar jag.

Bara en till, sen lovar jag att sluta...

Jag kom att tänka på Bruce Springsteen. Han skulle också ha varit med på gråtlåtlistan, med den här versionen av "The River". Inte för låten i sig, utan försnacket. Lyssna så förstår du. Det är en vacker berättelse, som griper tag i mig varje gång.

Han har alltid varit en god berättare, Bruce, med känsla för dramatik. Det här är ett lysande exempel. Jag vet inte om det är en sann berättelse. Egentligen spelar det ingen roll. Det är en vacker berättelse ändå, det är det viktiga. Ta 11 minuter och 38 sekunder av din tid och lyssna.

Tack ni som bidragit med gråtlåtlistor. Jag bara vräkte på, medan ni gjorde det med stil. Ni är bäst.

Tappat och hittat

Alla har vi våra svagheter. Jag är svag för Alicia Keys-ballader och berättelser om hittade saker. Som den om Todd och den upphittade filmrullen.

Min fascination började med Found Magazine för några år sen. Då och då återvänder jag fortfarande dit. Jag vet inte varför det är så fascinerande med saker som folk hittar. Kanske har det med hur små saker bär på stora berättelser, hur föremålen ger oss kontakt med människor vi inte känner. Kanske är det samma del av mig som tilltalas av Sophie Calles konstprojekt även om det inte handlar om upphittade saker. Kanske kan någon bloggläsande psykolog förklara för mig hur min hjärna funkar.

Blommorna

Vissa sånger är det svårt att värja sig emot. Man tänker att man inte brukar gilla sånt där och nog inte kommer göra det nu heller. Men så gör man det ändå. Gillar det. Så får man erkänna sig besegrad av en sång.

Jag har redan nämnt att Helplessness Blues var en sån sång för mig. För ett tag sen var det Next to you (kolla även in den här versionen så förstår du hur sorglig sången verkligen är). Idag är det Blommorna.

Jag har tidigare förhållit mig med viss distans till Jonathan Johansson. En del låtar har jag gillat, men överlag har jag tyckt att musiken varit lite för ansträngd, lite för pretentiös. Men med Blommorna är det annorlunda. Throw Me Away kallar det "en Per Hagman-roman på tre minuter och femtiosju sekunder". Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Jag gillar Per Hagman för mycket för det (dessutom räcker det inte med att skriva om att man sitter på ett flygplan för att bli Per Hagman). Men bra är det ändå.

Än en gång får jag omvärdera mina åsikter. Och har man dessutom en blogg som heter Det finns hopp! så kastar man nog ganska mycket sten i glashus om man anklagar någon annan för att vara pretentiös.

Jag kunde inte låta bli

Det gick inte. Jag försökte, men kunde inte hålla mig ifrån det. Så här är min lista. Var är din?

Musik är inget att skratta åt

För alla oss som sällan skrattar till musik har The Guardian tagit ett lovvärt initiativ. Jag blir rörd när jag läser att det är fler som inte kan hålla tårarna borta när de lyssnar på Sam Cooke, Bonnie "Prince" Billy, Antony & the Johnsons eller Lauryn Hill. Eller när Neil Young sjunger "...because I´m still in love with you...". Och även om jag vill ha min Steve Earle i duett med Emmylou Harris så är det här också de sånger jag hade valt om någon frågat mig. Samt några till.

Jag skulle kunna skriva om det här länge. Lite för mycket för att det skulle vara bra för mig. Så jag slutar här och råder er att läsa artikeln och lyssna på den ackompanjerande spellistan. Där finns fler sånger jag hade kunnat skriva om. Bland annat en jag redan berättat om.

Året är 2011 och det här kom med posten häromdan...

...till mig...

...och till min fru.

Man kan ju försöka bortförklara. Det är faktiskt jag som är skriven på bilen. Men behöver jag en till då? Borde inte min fru, som officiellt inte är bilägare, vara den som ska lockas att köpa en bil?

Barnbidraget betalas faktiskt till min fru (av någon anledning jag inte känner till). Men söker du i registren så står jag där också som förälder, lika mycket som min fru.

Det gick inget vidare att bortförklara. Men jag borde väl inte vara förvånad.

Vilket år var det nu igen?

Sånger från Närke

Det privata är politiskt och popmusik är politiskt. Varje ackord du tar är ett ställningstagande. Vare sig du tänkt det eller inte. Det är det första som slår mig när jag hör Parker Lewis sjunga igen."Över Kilsbergen" är inte öppet politisk på samma sätt som "Rak som en pil" var. Men jag har svårt att inte dra politiska slutsatser av Emils text. Och det gillar jag.

Låten är svår att få tag på än, men om du lyssnar ofta på P3 hör du den snart.

Världens bästa låt

Jag kan inte påstå att jag var särskilt bekant med Loleatta Holloway när jag läste om hennes död. Så jag ska inte berätta hennes historia. Det finns det dem som gör bättre. Men när en artist går bort lite för tidigt blir jag alltid lite nyfiken och när jag sökte upptäckte jag att hon sjungit in världens bästa låt. För mig var det en upprättelse efter den katastrofala version Paul Weller själv bjöd på i Slottsskogen i somras. Shout To The Top är den sång som, om jag fick bestämma, borde inleda och avsluta varje fest. Och spelas hela tiden däremellan. Det blir jag mer och mer övertygad om när Loleatta Holloway sjunger den.

Ja, det vete katten om hon inte gör den bättre än originalet till och med. Döm själva.

Winter is gone where do we belong?

Dagsmeja, smältsnö, grushögar... Vi pratar om den årstid som jag vill kalla vårvintern. Utanför asfalten ligger snön kvar, men smälter mer och mer för varje dag och rinner ut över gatan. Solen värmer under dagen och stjärnorna kyler under natten. Jackan kan vara uppknäppt, men i skuggan drar man halsduken om sig. Det är en tid mittemellan andra tider, en övergångsfas. Men inte utan egen identitet.

Tänk bara på hur vårvintern används i amerikanska dramaserier, i synnerhet de som utspelar sig i småstaden och är av den lätt sentimentala sorten. Ibland är det sommar och vinter, men mestadels är det höst och, inte vår, utan vårvinter. Vårvintern har det perfekta ljuset som strilas in i rummen genom persienner. Perfekt för ett förtroligt samtal, där inga hemligheter inte blir genomlysta. Vårvintern är en tid av förändring och uppbrott, glädje och vemod. Allt det som dessa serier är uppbyggda av. Är du med mig? Kolla bara här:

(... och här skulle jag ge er några länkar till scener ur sånt som Ed, Felicity eller Dawson´s Creek, men jag har sökt och sökt utan att hitta något bra exempel. Det betyder inte att min tes inte håller, bara att jag inte orkar söka mer. Men ni får gärna göra det, om ni vill ha bevis.)

Givetvis har vårvintern sin egen musik. Företrädesvis är den också amerikansk, ofta en blandning av pop, country, folk, ja det som brukar kallas americana helt enkelt. När smältvattnet rinner över gatorna plockar jag fram The Jayhawks, Wilco, Sufjan Stevens och alla deras vänner. Torsdagkväll på Pustervik med The Low Anthem kommer därför med en osannolik timing. Och det här är också anledningen till mitt val av video för att illustrera Casimir Pulaski Day. Bilresan genom ett vinterlandskap som är på väg att förändras. Snön kantar vägarna, men solen skiner och det dröjer inte länge innan snön blivit vatten. Med andra ord, vårvinter.

Under vårvintern är naturen är på väg in i en ny fas, men har svårt att hitta sin plats. Den tvekar, precis som vi.

Det är Josh Rouse som satt rubriken, vårvinterns kärna sammanfattat i sju ord. Vi låter honom avsluta.

Lärare gör musik

I serien "Lärare gör musik" har turen kommit till Anna Järvinen. Min kollega på Lidingö släpper snart sin tredje soloskiva som vi alla inom LR ser fram emot. Och en del andra fackanslutna också gissar jag. Det stora skivbolaget har varit så givmilda som bara ett stort skivbolag kan vara och låter oss redan nu lyssna på snuttar från hela fem (!) låtar från skivan (singeln "Lilla Anna" finns i helhet, om man inte gillar att bara lyssna på snuttar). Som väntat låter det bra. Det skulle passa väldigt bra med en ny Anna Järvinen-skiva just nu. Hennes musik är precis som våren: ena stunden sprittande av glädje, andra becksvart av vemod. Så de där knopparna kan gärna få börja brista nu.

Helplessness Blues

Jag som inte trodde att jag gillade Fleet Foxes. Visst lyssnade jag på deras förra skiva, men tyckte att det var lite för mycket skägg för min smak. Jag måste nog ta och omvärdera mina teorier om ansiktsbehåring. Helplessness Blues är nämligen omöjlig att motstå. Den här veckans A Case of You helt enkelt.

Casimir Pulaski Day

Det handlar om en sång. Såklart. Eller så handlar det om mig. Jag vet inte. Det handlar också om en högtid, som infaller idag, den första måndagen i mars. Casimir Pulaski Day. Bli inte förvånad om du missat den, för den firas mest i Illinois och Wisconsin och jag gissar att du inte bor där. För mig är det först och främst en sång. Casimir Pulaski Day.

Märkligt nog gick den förbi mig de första gångerna jag lyssnade på Sufjan Stevens album ”Illinois”. Det var så många andra fantastiska sånger som stal min uppmärksamhet. Kanske var det först när en vän utnämnde den som en av sina främsta gråtlåtar, som jag satte mig ner och lyssnade. Och lyssnade. Och lyssnade. Och grät.

Jag tyckte att det handlade om mig. Men ändå inte.

Tuesday night at the Bible study
We lift our hands and pray over your body
But nothing ever happens.

I remember at Michael's house
In the living room, when you kissed my neck
And I almost touched your blouse.

Jag har suttit i samma soffa i bibelstudiegruppen. Vi bad också för de sjuka. Någons syskon med förkylning, någon avlägsen släkting med dåligt hjärta. Till och med en pappas arbetskamrat som fått cancerbesked gav vi våra böner. Vi bad också för mig. Vi var säkra på att det skulle fungera. Men inget hände. Också det är ett svar, fick vi lära oss.

Vi sjöng om kärleken till Gud och det gav oss utlopp för en del av våra känslor. Men vi var tonåringar. Vi hade så mycket av det och vi visste inte vart vi skulle ta vägen med våra brinnande hjärtan. Det säkraste svaret var Gud och våra medmänniskor. Ändå fanns en längtan kvar efter närhet. Vi brann för att lära oss mer om hur man lever som kristen, men ännu viktigare var nog att få sitta bredvid hon man var kär i. Nästan få röra vid hennes blus.

All the glory that the Lord has made
And the complications when I see His face
In the morning in the window

Allt kom från Gud fick vi lära oss. Lycka och olycka. Även om olycka egentligen var från det Onda, så var det ett tecken på att Gud tagit för lite plats i våra liv. Vi behövde ge upp mer av vår vilja till Gud. Vår tro var inte tillräckligt stark. Vi ville bli bättre kristna. Jag ville bli bättre. Jag försökte. Varje dag. När vi nått långt var vi ändå aldrig säkra på att vi gjort rätt. Vi hade säkert kunnat få se Jesus i fönstret och ändå inte varit nöjda. Det fanns alltid mer att ge.

All the glory when He took our place
But He took my shoulders, and He shook my face,
and He takes and He takes and He takes

Vi ville bli omskakade och vi ville skaka om. Bli förändrade och förändra. Målet var givet: att bli en god kristen och få andra att bli det. Och visst blev vi omskakade. Kastade mellan hopp och förtvivlan. Tro och tvivel. Gud tog och tog, men ändå ville vi tro. En del av oss gav till slut upp. Vi fick det inte att gå ihop, det liv vi mötte och det liv som beskrevs i kyrkan. För vissa var det en sorg, för andra en befrielse. En del av oss blev kvar, sittande i soffan. Men nu nyköpt och ännu inte sliten. Placerad i vardagsrummet i den nyrenoverade förortsvillan. Några år äldre, utan tonåringens känslostormar. Men samma böner. Samma svar.

Om ni också vill lyssna kan ni spotifya, groovesharka eller youtuba den ganska lätt. Men av alla versioner rekommenderar jag den här. Någon gång ska jag förklara varför.

Tack till G.

Ni missade väl inte att det var James?

Det var egentligen bara meningen som en illustration på motkrafter mot klubbmusikens machomän (och idén var inte ens min egen), liksom inte för att låten i sig var fantastisk. Men nu kan jag inte sluta lyssna på den. Så vackert. Jag som alltid avfärdat Joni Mitchell som singer-songwriter för musikhögskolestudenter (ja, så fördomsfull är jag). Jag lovar att tänka om.

Tack James!

Mer från Malmö!

Reporter: Are you in love?
Prince Charles: Yes... (lång paus)... whatever love means.

Malmö har inte bara landets främsta poet och främsta popband, utan också serietecknare av högsta klass. Liv Strömqvist tredje (eller fjärde?) seriealbum heter Prince Charles känsla och har redan lovordats lite här och var. En teater i Göteborg har redan anpassat den till scenen och det är ett lysande initiativ. Ju fler sätt att nå ut med Liv Strömqvists text desto bättre. För den är värd allt gott den kan få.

Precis som i Hundra procent fett och Einsteins fru är Strömqvist här en ivrig folkbildare i genusfrågor. De tidigare albumen var både ögonöppnare och utbildande för min egen del och Prince Charles känsla ruskar om lika mycket den. Strömqvist är inte rädd för att bryta ner kärleken i dess minsta beståndsdelar, för att sedan bygga upp den igen, fri från patriarkala mönster. Det är känslig mark hon beträder, men är som vanligt fullkomligt orädd. Och rolig samtidigt.

Liv Strömqvist behövs väldigt mycket just nu. Män är fortfarande inte hemma med sina barn, trots jämställdhetsbonus (det är nog bara regeringen som är förvånad över det verkningslösa i den reformen...). Skillnaden i inkomster mellan män och kvinnor består. Fortfarande räcker det med att vara "två sköna snubbar" för att ta på sig jobbet att kommentera Oscarsgalor, leda politiska valvakor och utmana höjdhopparstjärnor i konstiga studsmattetävlingar (eller vad det nu är). Fenomenet "två sköna snubbor" letar vi fortfarande efter. Strömqvist lyckas förklara varför.

Samtidigt läser jag det här och blir ännu mer ledsen, men samtidigt hoppfull över att det skrivs. Och att det finns motkrafter.

Prince Charles känsla borde vara obligatorisk läsning för ungefär alla. I alla inkluderar jag även vår jämställdhetsminister. Ja, vi har fortfarande en sådan, även om det inte märks. Ni vet, hon som inte vill kalla sig feminist.