Inför Way Out West, del 2: Jonathan

Nu kanske den här texten kan passa att läsa igen. Själv ger jag dagliga offer åt gudarna för att han ska spela på fredagen. Vi får se om jag skött mig.

Inför Way Out West, del 1: Dansmusik för vuxna

De unga vet ingenting. Särskilt inte att de är unga.
                                                             Don Draper


Dansmusiken har alltid varit de ungas musik. De äldre har inte fattat någonting när de unga dansat bort natt efter natt på klubbarna. Det har varit utmanande och provocerande. Ett avståndstagande från samhället och vuxenvärlden. De unga har dansat som om det inte fanns någon morgondag och visst är det en nagel i ögat på den ansvarstagande vuxenvärlden.

Men när de unga blivit äldre har de inte glömt bort dansen. De har velat fortsätta för de vet att i dansmusiken finns friheten. Friheten att vara den man är och leva sitt liv som man vill. Friheten att få leva endast i nuet. Att få dansa som om det inte fanns någon morgondag. För det som skiljer dem från de unga är att ju äldre du blir desto mer varse blir du att det kanske inte finns någon morgondag. Och finns det en morgondag kan den innebära bördor som du inte vill tänka på i natt. Så därför vill du att natten inte ska ta slut. Och du dansar.

Musik ska säga något om ens liv och den som inte längre är ung vill inte dansa till musik som handlar om tjugoåringars liv. Det behövs något annat. Hot Chip kan ge dig det.

Hot Chip gör suggestiv musik att förlora sig i, men med grubblande texter om livet och åldrandet. Det handlar inte om skrytande över sexuella erövringar, snarare önskan om att få vara ett One Life Stand. Den testosteronstinna självsäkerheten i Summerburst-housen är långt borta och istället ges utrymme för tvivel på sig själv och hur livet kommer att se ut.

Hot Chip är helt enkelt dansmusik för vuxna. För den som förstår vad Smokey Robinson menade med att man ibland behöver dansa för att hålla tårarna borta.

Änglar

Vissa saker är egentligen onödiga att berätta. Sånt som du och jag och din granne redan vet. Men så vill man ändå säga det. Fast det inte behövs. Som att The xx nya låt Angels är fullkomligt briljant.

Andra april

En del tycker det är kul med första april. Jag föredrar den andra.

Att gräma sig, del 2

Nu grämer jag mig igen. I onsdags skulle jag ha gått på Lambchop på Nefertiti. Bestämt sen länge. Bara inte köpt biljett. Sen blev det försent. Slutsålt. Jag börjar minnas hur det är att gräma sig.

Dessutom. För ett par veckor sen tänkte jag gå och se Damien Jurado spela på samma ställe. Men jag gjorde det inte. Det kändes okej då. Inte nu. Det senaste albumet Maraqopa har nämligen börjat kännas som en riktigt fin skiva. Inte minst för att Museum of Flight och Working Titles är två av årets bästa låtar hittills. Jag tittar på hur det var där jag inte var och grämer mig. Så tittar jag på hur det var i Lund och får reda på att han skrivit sången till sin son och förstår att jag borde ha varit där också. Jag borde inte titta på de där klippen mer. Det gör liksom ont. Men det är så man funkar som människa.

Jag glömde!

Jag hinner inte skriva så mycket just nu, men vill bara bekänna att jag missade att fira Casimir Pulaski Day för en vecka sen. Hoppas inte ni glömde.

Lightships!

Vi delar musiksmak i ganska hög grad, min fru och jag. Men ibland ber hon mig byta låt. Antingen handlar det om skramlig indie som Dinosaur Jr eller My Bloody Valentine. Eller så handlar det om Teenage Fanclub.

Själv har jag svårt att förstå hur man inte kan tycka om medelålders gubbar från Glasgow som spelar den snällaste pop du kan tänka dig. Men det är något vi får jobba med i vår relation helt enkelt. Nu var det inte scener från vårt äktenskap som jag ville skriva om utan den glada nyheten att en av de medelålders gubbarna från Glasgow, Gerard Love, har en soloskiva på gång under namnet Lightships.

Än så länge har jag bara hört Two Lines och Sweetness In Her Spark, men det är så vackert att längtan till 2 april när skivan släpps känns ofantligt tung. Det är större än vårens ankomst.

Det blir en prövning för vårt äktenskap, men lika mycket som jag tror på Teenage Fanclub tror jag på kärleken. Det kommer att gå bra.

Funderingar i februari

Just nu funderar jag mycket över klass. Hur klass påverkar det mesta jag gör. Hur klass har med min utbildning och mitt egna yrke att göra. Hur det berör min musiksmak. Vad jag äter. Och var jag äter. Hur det har att göra med att vi känner oss stolta över utsikten från vår lägenhet, men att de lika höga husen i Biskopsgården som vi ser från vårt fönster sällan beskrivs med utsikten i första hand. Att vi ofta väljer att cykla till förskola och jobb (när det är mindre isigt), fast vi har bil. Att vi kan välja.

Hur klass har att göra med vilka kläder jag köper. Hur det har att göra med att jag är med i en bokklubb. Vad jag ser på TV. Att jag ibland väljer att inte se på TV.

Hur klass har att göra med att vi köpt en balanscykel åt vår dotter i 3-årspresent.

Hur klass har att göra med hur jag ser på min uppväxt. Och hur jag ser på min framtid. Att jag kan välja den.

Hur klass har att göra med att jag funderar över klass. Och funderar över vad Morrissey sagt om klass.

Jag vet att det är Liv Strömquists fel. Igen. Men hon är så himla övertygande.

Som en Henry Morgan i Klas Östergrens Gentlemen. Se där, en klassmarkör igen.

The Magnetic Fields!

Just som uppladdningen inför den 11 maj pågår som bäst (ja, vi har bra framförhållning i vår familj) slänger The Magnetic Fields fram en ny låt som får det att pirra ännu mer inför konserten. Andrew in Drag visar på samma lekfullhet som fick mig att le till 69 Love Songs. Och bara tanken på att Stephin Merritt kommer att stå på Filadelfiakyrkans scen och sjunga "The only girl I ever loved was Andrew in drag" gör mig fnissig.

First Aid Kit!

Jag har lite svårt för att inte lyssna på First Aid Kits nya skiva. Å andra sidan mår man inte dåligt av den, så det är bara att ge sig hän. Den låter, jag drar till med, fantastiskt. I alla fall just idag. Deras röster är, som ni vet, fantastiska. Melodierna är också, fantastiska. Arrangemangen är, tja, fantastiska. Ni hör att jag fastnat i adjektivfällan, men jag tror ni förstår budskapet. Det är en bra skiva.

Idag gillar jag allra mest Blue. Mer pop än de andra folk/countryspåren. Annars gillar jag att de inte försöker dölja sina referenser. När de sjunger att de skulle vilja vara Emmylou och objektet för kärleken Gram så blir ingen direkt chockad. Det hade vi redan gissat. När sen Conor Oberst kommer in med sin röst i den starkt Bright Eyes-doftande The King of the World höjer man inte på ögonbrynen ens. Så självklart. Och så, fantastiskt.

Samtidigt som jag skriver det här nås jag av en röst från älskade Teenage Fanclub och då vet jag vad som kommer att vara den mest fantastiska musiken imorgon.

2011: en bra låt är en bra låt

När jag tänker tillbaka på de låtar jag lyssnat mest på under 2011 så är ovanligt många tolkningar av andra artisters låtar (och nej, jag tänker inte på den där programserien i TV4). Det började, som vanligt, med Tracey Thorn. I januari skickade hon ett försenat julkort med sin inspelning av Sufjan Stevens Sister Winter. Strax därpå sjöng Dante sorgset Next To You och gjorde vintern något mer uthärdlig. Nånstans där dök den unga rösten Birdy upp och sjöng Skinny Love som om hon inte gjort något annat. Och så James Blake förstås.

James Blake som tolkar Feist, baserar sin singel på nån brittisk proggrocklåt och gör A Case of You. Just det, A Case of You. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den. Och jag är inte färdig än.

När våren sedan kom och sommaren närmade sig upptäckte jag June Tabors skiva Ashore, som i sann folktradition endast är tolkningar av andras sånger. Mest föll jag för Grey Funnel Line, en sång av Cyril Tawney om livet i brittiska flottan. Här i en version som är sämre än på albumet, men å andra sidan väldigt brittisk i sin inramning.

Sommaren avslutades med First Aid Kit som sjöng inte bara Patti Smith till tårar. Under hösten återvände Tracey, tillsammans med Ben, för att visa att xx egentligen bara är ett uppdaterat Everything But The Girl. Vilket är en komplimang. Och så var det The Drums som väckte liv i Sugarcubes.

Jag skulle kunna fortsätta så här ett tag till, men jag ska försöka avsluta. Det finns en låt kvar att prata om.

Take Care.

Eller I'll Take Care of U.

Och det är nu det blir komplicerat. Vad är egentligen en cover och ett original? Vi har Drake och Rihanna, som står för den mest spridda versionen. Producerad av Jamie från xx, som återvann soundet från sin egen remix av Gil Scott-Herons version. Men inte var Scott-Heron först. Det går att hitta långt fler versioner än vad som är sunt att lista här, så jag nöjer mig med Bobby "Blue" Bland. Jag tror att det är nånstans där det börjar. Kanske.

Men det är just det som egentligen är oviktigt. Vad som är kopia och vad som är original är inte längre en självklarhet och är inte heller särskilt betydelsefullt. Det här har countryn och folkmusiken vetat länge. Där är grunden för musiken att tolka sånger som någon annan har skrivit. Därför att sångerna alltid är större än artisterna. Ingen kan äga en sång. Det är sången som äger dig.

Det senaste året känns det som att den här insikten nått ut till fler musikgenrer. I alla fall har det varit ovanligt många lyckade resultat av tanken. Så när Florence and the Machine säger sig tolka Drake och Rihanna med Take Care så spelar det ingen roll att det inte stämmer helt och hållet. Det är en bra låt. Det är det som betyder något.

Dagens sång

En dröm

Härom natten drömde jag om Tracey Thorn. Hon stod framme på en scen och hade precis sjungit färdigt. Jag kunde inte tygla mig så jag sprang fram för att ta i hand och säga att jag är en stor beundrare av hennes musik och tacka henne för allt hon gjort. Jag pratar min engelska med svensk brytning och hon svarar i samma stil. Det gör mig lite fundersam och när hon gått diskuterar jag med min fru om det verkligen var hon. Vi kommer fram till att det nog var Frida Hyvönen istället. Först blir jag besviken, men sen generad över att jag kunde ta så fel. Sen vaknar jag.

Dagen efter berättar jag om drömmen för min fru. "Typisk Simon-dröm", skrattar hon. Som vanligt har hon rätt.

Mer om Arthur!

Om ni undrar hur det kommer sig att jag envisas med att tjata om den där Arthur så ska ni läsa det här. Jag läste det på en sandstrand utanför Ystad i juli 2005 och började älska hans musik redan innan jag hört den. Så ska texter om musik funka.

Äntligen Arthur!

För något år sen skrev jag till K Special och frågade om de inte snart tänkt att visa Wild Combination, filmen om Arthur Russell. Jovisst, svarade de, vi ska bara försöka få den nedklippt till en timme så den passar på fredagkvällen kl 20. Den kommer snart, håll utkik, sa de till mig. Så jag har gjort det, hållit utkik. Ändå missade jag att den visades igår kväll. Därför är jag evigt tacksam för SVT Play som kompenserar för mina svagheter. Kolla på filmen här, så snackar vi om den sen. Du har en månad på dig, så du bör hinna se den flera gånger. Inga ursäkter alltså. Okej?

Klagomuren

Men så svänger pendeln igen och jag dras till popmusikens eskapistiska sidor. De senaste dagarna har jag försökt lyssna på något annat än Jonathan Johanssons Klagomuren, men det går inte.

Pop och politik, del 5

Så var det det där med Mattias Alkberg, Parker Lewis och Håkan Juholt. Jag vill inte ägna mer tid åt Håkan Juholt, så vi pratar om de andra istället. För dom kan nog göra mer för politiken än HJ.

Och egentligen gör dom det utan att prata politik. I alla fall när de gör det som bäst. Parker Lewis menar att han inte tänkt att göra en politisk skiva, men så är det just det han gjort. Berättelser om pengar som tar slut och radhussekterism är vardagliga scener och just därför sant politiska. Visst är Mattias Alkberg tydligare politisk med titlar som Bit i kudden, skattebetalare men även hans historier från familjelivet i Luleå är minst lika politiska.

Så när var tredje svensk röstar på moderaterna är det tur att svensk popmusik inte är tyst. Hösten 2011 kanske är återkomsten för den politiska popen. Om den låter som Mattias Alkberg och Parker Lewis är jag mer än nöjd.

Återförenade!

Egentligen hade jag tänkt att skriva något om hur jag redan börjat rata Ryan Adams för musik som handlar om någonting utanför den egna naveln. Om Mattias Alkberg och Parker Lewis och min oro över Håkan Juholt. Men så fick jag höra om det här och blev alldeles pirrig och nu kan jag inte tänka på något annat.

Det var på tiden

Hösten för exakt tio år sen lyssnade jag uteslutande på två skivor. Den ena var The Strokes debutskiva Is This It. Den andra var Ryan Adams Gold. Det är lite märkligt för i båda fallen är det artister som jag sen slutade bry mig om. Jag försökte haka på Ryan Adams ett tag, men gav upp. Men just då var det två skivor som uppslukade mig helt.

Jag minns att jag såg Ryan Adams ett par gånger de åren. En kväll på Trägårn som var magisk. Jag tror att Hederos & Hellberg var förband. Sen lufsade Ryan Adams in på scenen, klinkade på pianot, tog fram gitarren, och sjöng. Och rökte och svor. För samtidigt som vi tyckte att vi såg ett geni på scenen, såg vi lika mycket en skitstövel. Men vi brydde oss inte. Vi ville bara höra honom sjunga. Jag höll tummarna för att ingen i publiken skulle få honom på dåligt humör så att han avbröt konserten. Precis som jag gjorde på Annexet 6-7 år tidigare när Oasis stod på scen och vi alla trodde att Liam skulle ilskna till när som helst, för att nån strålkastare var fel eller nåt, och gå av scenen. Men Liam stod kvar. Ryan också. Vi önskade att han aldrig skulle sluta. Han spelade hela tiden nya låtar som alla lät fantastiska. Senare samma år släpptes några av dem på Gold.

Ett år senare såg vi honom på Konserthuset i Malmö och det var inte lika roligt längre. Då höll vi tummarna för att han skulle sluta nån gång.

Sen kom åren då jag inte brydde mig. Men nu, tio år senare, finns det anledning att tänka om. En ny skiva, Ashes & Fire, som faktiskt låter bra. Inte särskilt modern, men bra. Det var på tiden.

Dagens Morrissey del 2

In my life, why do I smile
at people who I'd much rather kick in the eye

Heaven Knows I'm Miserable Now, 1984