Helplessness Blues

Jag som inte trodde att jag gillade Fleet Foxes. Visst lyssnade jag på deras förra skiva, men tyckte att det var lite för mycket skägg för min smak. Jag måste nog ta och omvärdera mina teorier om ansiktsbehåring. Helplessness Blues är nämligen omöjlig att motstå. Den här veckans A Case of You helt enkelt.

Casimir Pulaski Day

Det handlar om en sång. Såklart. Eller så handlar det om mig. Jag vet inte. Det handlar också om en högtid, som infaller idag, den första måndagen i mars. Casimir Pulaski Day. Bli inte förvånad om du missat den, för den firas mest i Illinois och Wisconsin och jag gissar att du inte bor där. För mig är det först och främst en sång. Casimir Pulaski Day.

Märkligt nog gick den förbi mig de första gångerna jag lyssnade på Sufjan Stevens album ”Illinois”. Det var så många andra fantastiska sånger som stal min uppmärksamhet. Kanske var det först när en vän utnämnde den som en av sina främsta gråtlåtar, som jag satte mig ner och lyssnade. Och lyssnade. Och lyssnade. Och grät.

Jag tyckte att det handlade om mig. Men ändå inte.

Tuesday night at the Bible study
We lift our hands and pray over your body
But nothing ever happens.

I remember at Michael's house
In the living room, when you kissed my neck
And I almost touched your blouse.

Jag har suttit i samma soffa i bibelstudiegruppen. Vi bad också för de sjuka. Någons syskon med förkylning, någon avlägsen släkting med dåligt hjärta. Till och med en pappas arbetskamrat som fått cancerbesked gav vi våra böner. Vi bad också för mig. Vi var säkra på att det skulle fungera. Men inget hände. Också det är ett svar, fick vi lära oss.

Vi sjöng om kärleken till Gud och det gav oss utlopp för en del av våra känslor. Men vi var tonåringar. Vi hade så mycket av det och vi visste inte vart vi skulle ta vägen med våra brinnande hjärtan. Det säkraste svaret var Gud och våra medmänniskor. Ändå fanns en längtan kvar efter närhet. Vi brann för att lära oss mer om hur man lever som kristen, men ännu viktigare var nog att få sitta bredvid hon man var kär i. Nästan få röra vid hennes blus.

All the glory that the Lord has made
And the complications when I see His face
In the morning in the window

Allt kom från Gud fick vi lära oss. Lycka och olycka. Även om olycka egentligen var från det Onda, så var det ett tecken på att Gud tagit för lite plats i våra liv. Vi behövde ge upp mer av vår vilja till Gud. Vår tro var inte tillräckligt stark. Vi ville bli bättre kristna. Jag ville bli bättre. Jag försökte. Varje dag. När vi nått långt var vi ändå aldrig säkra på att vi gjort rätt. Vi hade säkert kunnat få se Jesus i fönstret och ändå inte varit nöjda. Det fanns alltid mer att ge.

All the glory when He took our place
But He took my shoulders, and He shook my face,
and He takes and He takes and He takes

Vi ville bli omskakade och vi ville skaka om. Bli förändrade och förändra. Målet var givet: att bli en god kristen och få andra att bli det. Och visst blev vi omskakade. Kastade mellan hopp och förtvivlan. Tro och tvivel. Gud tog och tog, men ändå ville vi tro. En del av oss gav till slut upp. Vi fick det inte att gå ihop, det liv vi mötte och det liv som beskrevs i kyrkan. För vissa var det en sorg, för andra en befrielse. En del av oss blev kvar, sittande i soffan. Men nu nyköpt och ännu inte sliten. Placerad i vardagsrummet i den nyrenoverade förortsvillan. Några år äldre, utan tonåringens känslostormar. Men samma böner. Samma svar.

Om ni också vill lyssna kan ni spotifya, groovesharka eller youtuba den ganska lätt. Men av alla versioner rekommenderar jag den här. Någon gång ska jag förklara varför.

Tack till G.

Ni missade väl inte att det var James?

Det var egentligen bara meningen som en illustration på motkrafter mot klubbmusikens machomän (och idén var inte ens min egen), liksom inte för att låten i sig var fantastisk. Men nu kan jag inte sluta lyssna på den. Så vackert. Jag som alltid avfärdat Joni Mitchell som singer-songwriter för musikhögskolestudenter (ja, så fördomsfull är jag). Jag lovar att tänka om.

Tack James!

Mer från Malmö!

Reporter: Are you in love?
Prince Charles: Yes... (lång paus)... whatever love means.

Malmö har inte bara landets främsta poet och främsta popband, utan också serietecknare av högsta klass. Liv Strömqvist tredje (eller fjärde?) seriealbum heter Prince Charles känsla och har redan lovordats lite här och var. En teater i Göteborg har redan anpassat den till scenen och det är ett lysande initiativ. Ju fler sätt att nå ut med Liv Strömqvists text desto bättre. För den är värd allt gott den kan få.

Precis som i Hundra procent fett och Einsteins fru är Strömqvist här en ivrig folkbildare i genusfrågor. De tidigare albumen var både ögonöppnare och utbildande för min egen del och Prince Charles känsla ruskar om lika mycket den. Strömqvist är inte rädd för att bryta ner kärleken i dess minsta beståndsdelar, för att sedan bygga upp den igen, fri från patriarkala mönster. Det är känslig mark hon beträder, men är som vanligt fullkomligt orädd. Och rolig samtidigt.

Liv Strömqvist behövs väldigt mycket just nu. Män är fortfarande inte hemma med sina barn, trots jämställdhetsbonus (det är nog bara regeringen som är förvånad över det verkningslösa i den reformen...). Skillnaden i inkomster mellan män och kvinnor består. Fortfarande räcker det med att vara "två sköna snubbar" för att ta på sig jobbet att kommentera Oscarsgalor, leda politiska valvakor och utmana höjdhopparstjärnor i konstiga studsmattetävlingar (eller vad det nu är). Fenomenet "två sköna snubbor" letar vi fortfarande efter. Strömqvist lyckas förklara varför.

Samtidigt läser jag det här och blir ännu mer ledsen, men samtidigt hoppfull över att det skrivs. Och att det finns motkrafter.

Prince Charles känsla borde vara obligatorisk läsning för ungefär alla. I alla inkluderar jag även vår jämställdhetsminister. Ja, vi har fortfarande en sådan, även om det inte märks. Ni vet, hon som inte vill kalla sig feminist.

Äntligen:min favoritpoet från Malmö!

Nej, det är inte Björn Ranelid jag menar. Ända sen jag läste Allt och denna lycka av ingenting har det varit Kristian Lundberg som haft den titeln. Nu har jag läst Yarden och jag tror inte att någon någonsin kommer att kunna peta honom från den tronen. Just nu vet jag inte någon i hela landet som skriver viktigare böcker än Kristian Lundberg.

Jag försökte läsa Yarden så långsamt jag kunde. Inte så att den var svårläst. Jag ville helt enkelt inte att den skulle ta slut. Men när något är så fruktansvärt bra är det också svårt att dra ut på det. Man blir girig. Vill ha mer ord. Och läser och läser. Tills det tar slut.

Kristian Lundberg har ett språk jag skulle sälja min moster för att få. Faktiskt önskar jag att jag hade fler mostrar att sälja. Poesi eller, som i det här fallet, prosa gör ingen skillnad. Hans språk vibrerar av liv, helt perfekt, inte en onödig bokstav någonstans.

Det var längesen jag läste en så politiskt laddad bok. Det handlar om vad arbetet gör med människan. Och hur arbetet för oss in i de maktstrukturer som vårt samhälle bygger på. Makt är det som definierar våra roller och upprättar skillnaderna mellan oss. Mellan de som har ett jobb och de som inte har ett jobb. Mellan de som leder arbetet och de som utför arbetet. Det är den som har ett arbete som definierar villkoren för den som inte har. Som ställer kraven. Utövar sin makt. Den som är utan jobb kan aldrig protestera utan underordnar sig och förlorar bit för bit en del av den hon varit.

Samtidigt som jag läser Yarden berättar tidningen om de kommunala cheferna som tjänar 120 000 i månaden. Det är inget exceptionellt, utan tycks vara normen i stadens kommunala bolag. Kommunala, inte privata, företag. Mina tankar går till Kristian Lundberg och hans kolleger i hamnen i Malmö, som sliter från morgon till kväll, utan att veta om de får komma tillbaka dagen efter. Ständigt underordnade sina arbetsledare, livrädda för att göra misstag. Med en lön som gör att de flesta ändå måste ha ytterligare ett jobb vid sidan av. Jag vet att de inte är ensamma i Sverige. En del har det värre än så.

Jag önskar att Freddie och herr Borg fick ett ex av Yarden. Nej, förresten. De kan gott köpa den själva.

Hunger!

Just som jag höll på att skriva ett inlägg om min favoritpoet från Malmö hörde jag det här och efter tre takter blev jag tårögd. Så det fick vänta.

Betyg och boliner

Har du hört vad Jan Björklund sa angående införandet av nationella prov i grundskolans SO-ämnen? Håll i dig:

"Många elever är väldigt kritiska till att betygen är orättvisa och sätts på lösa boliner."

Lösa boliner? Så mycket förtroende har alltså Jan Björklund för lärarens professionalitet och förmåga att bedöma elevernas kunskapsutveckling. Björklund vill ju höja lärarens status med bland annat lärarlegitimation. Jag har ytterligare ett förslag som jag tror kan höja lärarens status i grunden: en ny utbildningsminister.

Åldrande sväng

Jag känner mig gammal när jag säger att jag tycker det här svänger. Å andra sidan känner jag mig lite yngre av att nicka till det här (eller så är det bara sån musik som 35-åringar gillar för att de tror att ungdomarna gör det och det får 35-åringarna att känna sig unga, men när de inser det känner de sig som 42 istället).

Jag tyckte hon sa lönnlöv

Den senaste tiden har jag tänkt en del på Kanada. Ända sen jag såg Xavier Dolans bultande Hjärtslag. För oss som är alldeles för svaga för fransk, brittisk och amerikansk kultur framstår Kanada som en perfekt allt-i-ett-lösning. Kombinationen har också gett fantastiska resultat. Feist, Junior Boys, Rufus Wainwright och The Arcade Fire för att nämna några. Och så Margaret Atwood så klart. Min Margaret.

Den senaste tiden har mina tankar gått till Stars. För det första har deras skiva The Five Ghosts från förra året helt gått mig förbi. Så det håller jag på att ta igen. För det andra återvänder jag ofta till Set Yourself On Fire från 2004. Om du skulle få för dig att lita på mig, och lyssna på Stars, så bli inte avskräckt av det ibland rätt så töntiga soundet. Det är inte därför jag gillar Stars. Börja gärna här eller här. Då hör du kanske det jag hör. Tidlös, snygg pop med melodi och text i centrum. Kanske hör du som jag ett gott alternativ till The Beautiful South, fast utan cynismen. För mig som varje dag försöker leva mindre och mindre cyniskt är det bra träning att lyssna på.

Vintermorgon från balkongen

Passa på!

Innan vi dricker gravöl för P3 Pop så bör du passa på att lyssna på Arthur Russell-specialen som sändes i repris häromveckan. En lektion i populärkulturhistoria. Med vacker musik. Helt gratis.

Sen får du dricka.

Trettondagsafton

Trettondagsafton 2010. En märklig kväll. Tjugo i åtta hade vi lyckats få barnen att somna och lämnat över ansvaret till barnvakterna. Sen en taxi genom stan. Ett fruktansvärt kallt Stockholm. Stadshuset, Strömmen, Operan. Fem i åtta kliver vi ur utanför Dramaten. Lyckliga. Vi visste inte att vi missat det här. Det gjorde inget då (men ja, vi har grämt oss en del i efterhand). Fem minuter senare börjar skramlet från Mycket väsen för [ingenting]. Vi ler. Vår första gemensamma konsert på fyra år. Det här ska vi njuta av. Det gör vi. Tills brandlarmet går mitt under Lång väg. Vi går snabbt ut genom foajén, ut i kylan. Vi väntar 10 min. 20. 3o. Ska vi gå? Var det allt? Till slut får vi gå in igen. Efter några extra applåder fortsätter det med Halleluja. Några låtar till. Sen slut. Vi drar oss mot foajébaren. Discjockeyn spelar Lazy Line Painter Jane. Här kan vi stanna länge. Vi köper varsitt glas vin. Då går brandlarmet igen. För sista gången går vi ut i kylan. Och hem. En märklig kväll. Märklig, men fantastisk.

Skoltrött

Nu börjar jag bli trött på det här. Snart ska jag protestera mot en verklighetsbeskrivning som inte är hämtad från verkligheten. Mycket möjligt kommer den från FP:s partikontor. Belägen långt bort från verkligheten. Ändå har den lyckats diktera samtalet kring skolan alltför länge nu. Ord som "flumskola" och "politiserade pedagogikforskare" har blivit centrala när skolan ska diskuteras. Utan att kritiseras. Och inte ens behöva förklaras.

Snart ska jag protestera. Snart.

Istället för Rut-avdrag

När alla andra är tysta är det tur att det finns några som man alltid kan lita på.

Dylan och Lloyd

Två konserter inom en vecka! Det har nog inte hänt sen då. Jag borde väl uppskatta Dylan LeBlanc mer än Lloyd Cole. En ung, lovande kille med gitarr som redan fått sjunga duett med Emmylou Harris ställd mot en 49-åring som börjar bli trött. Men det är inte som det borde.

Country är vackert, men dess centrum är nostalgin. Den gamla tidens glans. Målet för 20-åringar som LeBlanc är inte att göra något nytt, utan att låta lika bra som sina föregångare. Och det lyckas han med.

Popmusikens uppdrag är däremot att handla om nuet. Den behöver inte vara relevant imorgon, men ska vara det idag. Ibland förlängs detta nu. Ibland gäller det Lloyd Coles sånger. När de presenteras som de gjorde i lördags, med endast två gitarrister på artistens sida, så framstår allt som skrivet alldeles nyss. Avskalade från tidstypiska produktioner finns bara kärnan kvar, perfekta popsånger på tre minuter, lika angelägna idag som för 20 år sen.

Lloyd, jag har alltid varit redo.

P.S. För en vidare diskussion om popmusik som faktiskt är nostalgisk är detta rekommenderad läsning.

Fars dag igen

Det är dags för Sverige att få en kvinna som statsminister!

Med en brinnande önskan avslutar Christopher Sander sin spelning på Way out west, en alltför sen kväll i augusti. Och där, just då, trodde jag att det skulle bli sant. Sen kom söndagen i september.

En söndag i november förstår jag att det nog aldrig kommer att bli sant. Vad var det för dag nu igen? Just det, Fars dag.

Fars dag

I'm sorry I haven't been around much.

Det hade kunnat vara Odysseus replik när han möter Telemachos igen efter alla år på havet. Det hade kunnat vara hämtat från otaliga scener i litteraturens värld mellan fäder och deras söner eller döttrar. Men i det här fallet är det Johnny som säger det, knappt hörbart, till sin dotter Cleo i Sophia Coppolas "Somewhere".

Idag skänker jag en tanke åt fiktionens skildringar av pappor. Med hopp om att i framtiden få läsa om annat än det som hittills varit pappornas kännetecken: frånvaron.

Att gräma sig

Vad innebär det att gräma sig? Ibland påminner min fru mig om den gången då jag var för trött för att följa med henne på en Popsicle-konsert, som hon då missade. Ett par månader senare splittrades de och hon hann aldrig se dem. När var det här? Tja, tolv år sen kanske. Får jag höra det fortfarande? Ja. Det är att gräma sig.

Jag är inte bättre själv. Jag grämer mig över mycket. Ofta. Just nu grämer jag mig över att jag satt på en bänk och åt rotfruktschips istället för att se Local Natives på Way out west i somras. Ibland känns det här som en tröst. Eller som salt i såret. Jag kan i alla fall inte sluta titta.

Visst finns det annat man kan gräma sig över än missade konserter. Tror jag.

Skönheten för dagen

Nej, mr Costello. Hur mycket jag än tycker om dina sånger så håller jag inte med dig. Skönheten är inte värdelös. Jag vet precis vad vi ska göra med den. Njuta. Det är en glädje som är evig, som han skrev den där brittiske poeten Jane Campion gjorde en makalös film om häromåret.

Just nu kan jag inte bestämma mig för vilken sång på Peter Brodericks nya skiva som är vackrast. Kanske den här? Eller den här? Eller någon annan (albumet finns på Spotify)? Men du kanske menar att något helt annat är vackrast just nu?

En gammal vän

Lloyd Cole har fyllt 49 och börjat spela hårdrock med sina söner. Med PSL diskuterar han sina nya kontaktlinser (du behöver titta på hela klippet). Man kan tänka sig att vi inte har så mycket gemensamt längre. Att vi har glidit ifrån varandra. Ärligt talat så var det ju ett bra tag sen vi hördes sist. Kanske var det med "The Negatives", en sisådär tio år sen. Jag vill minnas att vi inte var bästa vänner ens då.


Men nu har han hört av sig igen. Med en gammal vän är det liksom bara att fortsätta där man slutade sist. Trots att det gått tio år. När jag hör "Oh Geneviève" känns det som att vi är just gamla vänner. "Oh Geneviève" är en sån där perfekt poplåt man måste vara född i Glasgow för att kunna skriva (som dom här eller dom här eller dom här eller...). Dessutom sjunger han den som om det vore den enklaste sak i världen att skriva en sån låt. Så avslappnad, men ändå totalt fokuserad. Det känns varmt och tryggt. Som att få dricka kaffe med en gammal vän. Och det är jag inte ensam om att gilla.

Så minns man en popstjärna

Jag vet att jag inte borde, att det är fel av mig men jag gör ett försök att börja skriva igen. Jag vill inte sluta så nu ska jag skriva. Tänka mindre, skriva mer, ångra sig sen. Annars blir det ingenting. Om det inte går nu så lägger jag ner. Jag försöker:

En av anledningarna till att jag älskar England är att där tas populärkultur på allvar. Det är inget man skämtar om. Ett nytt popband behandlas med samma seriositet som en nyskriven opera. Man vördar sina popstjärnor likaväl som sina författare. För 10 år sen dog Kirsty MacColl. Igår skulle hon ha fyllt 51 år. På Soho Square i London har hon fått en egen bänk. Varje år den 10 oktober samlas människor där för att minnas henne. Igår avslutades kvällen med en minneskonsert på Shepherd´s Bush Empire. Så ska en bortgången popstjärna behandlas.

Vi var många som inte kunde gå. Inte ens Andres Lokko hann dit. Vi får minnas så här istället.

Världens vackraste röst vs världens vackraste band

Jag vet inte vem jag är mest förälskad i just nu. Världens vackraste röst är tillbaka och sjunger icke upplyftande sånger, precis som vanligt. Jag faller pladask. Samtidigt som världens bästa band äntligen, äntligen, äntligen är här. Som tur är har jag ett stort hjärta.

Var inte oroliga. Egentligen är jag mest förälskad i min fru och mina barn. Men de gör inte lika bra musik.

Pop och allvar: prologen

I väntan på en lång essä i serien "Pop och ..." vill jag bjuda på ett smakprov på vad som kan komma. Titta här på vackert allvar. Och här.

Pop och politik

Men mitt hjärta rår dom inte på, ingen rockmusik kan nånsin va blå
Ingen sång jag kan förstå har nånsin skrivits på Strandvägen

"Varför inte ta chansen och säga något vettigt när man har folk som lyssnar?" frågade A retoriskt när vi lyssnade på Charlie Hadens "Liberation Music Orchestra". Jag nickade och tömde mitt vattenglas. Vi hade precis lärt känna varandra, så inte protesterar man då. Och varför skulle jag?

Politik och musik hör ihop och har alltid gjort det. Från Woody Guthrie som skrev "This machine kills fascist" på sin gitarr och Billy Braggs stödsånger för facket till Glasvegas hyllningar till socialarbetare och Mattias Alkbergs frustration går en linje av engagemang som inte går att tysta. För att inte tala om Jenny Wilsons berättelser om köksbordets uppgörelser. Återigen blir det privata politik. Med rätta.

Kanske har den politiska popen legat i vila ett tag. Det har passat samhällsklimatet väl. Vi bryr oss inte längre. Vi vill inte förändra något. Bara klara oss ur krisen. Det har också passat alliansen utmärkt. Den politiska dagordningen som bestäms av de regerande går ut på att få folk att prata så lite politik som möjligt. Om det ändå ska pratas politik måste folk använda orden utanförskap, livspussel, flumskola/kunskapsskola eller mer pengar i plånboken för att höras. Det kallas att bestämma över diskursen. Eller härskarteknik om du så vill.

Vi är inte alla som vill gå med på det här. Förra året öppnade The Radio Dept. munnen och lät sitt missnöje höras i "Freddie and the Trojan Horse". Jag tror ni kan ana vilken Freddie som menas. Mothugg fick de i år från oväntat håll genom Tomas Ledin (ja, ni läste rätt, men jag lovar att aldrig mer nämna hans namn i den här bloggen). Med "Medelklassens okrönta kungar" fick alliansen det soundtrack de letat efter. Göran log, för inte någon av hans talskrivare kunde ha beskrivit "verklighetens folk" så bra som mannen som en gång hade ett rocktåg.

Jag önskar att alla som satt på filtar med ett glas lådvin i handen på ovan nämndes konserter i somras istället hade lyssnat på Parker Lewis. Det låter som en självklar önskan, men det är inte bara av musikaliska orsaker. De hade behövt höra hur varje låt på EP:n "Rak som en pil" fullkomligt tuggar sönder alla blanketter för rotavdrag, spottar på jobbcoacher och kramar en hushållsnära tjänst. Minst sagt uppfriskande.

I den politiska popmatchen vinner alltid den röda sidan. Vi får hoppas att det sprider sig till den stora matchen nästa höst. Dra ditt strå till stacken här.

Jag är Buzz Aldrin

Ibland känns det som jag alltid är ett steg efter. Alla andra gör upptäckter, men när jag väl gör mina första steg på månen är det inte längre något nytt. Jag har hört att det finns nåt som heter Fassbook (eller ska det vara Fassbinder?), kanske upptäcker jag det nästa vecka. Häromdagen upptäckte jag Stereogum. Men vi tar det från början.

Den förtjusande Frida Hyvönen sommarpratade trevligt, men framförallt spelade hon egensinnig musik. Såklart. Jag tackar Frida för att jag fick upptäcka Judee Sill. Själv fick hon skivan av Andres Lokko som present när hon släppte sin första skiva. Så jag får väl tacka honom också. Frida Hyvönen ger också ett tack till Judee Sill genom att ha spelat in en fantastisk version av "Jesus was a crossmaker", som finns tillgänglig hos Stereogum.

Det fick mig att upptäcka ytterligare en källa till bra musik. Stereogum ger förutom musiknyheter gratis mp3:or med exempelvis nya Daniel Johnston-låtar. Bara en sån sak. Kanske roligast är de hyllningsskivor som de dragit ihop och släpper gratis på sidan. Varför inte lyssna till när Shout out louds har roligt med R.E.M:s "Man on the moon"? Men mest intressant är nog egentligen hyllningsskivan till Björks "Post". Hippa Brooklynmusiker gör egna versioner av Björks snart 15 år gamla låtar och visst är det trevligt när the Dirty Projectors tar sig an "Hyperballad" och när Final Fantasy och Ed Droste (Grizzly Bear) sjunger duett, men det som slår mig mest är det moderna i Björks egna skiva. De nya versionerna låter precis som något Björk själv hade kunnat spela in 1995. Och när jag tar fram "Post" ur skivhyllan så känns den fortfarande spännande. Jag vet att jag börjar bli gammal och nostalgisk, men i det här fallet tror jag att jag är något på spåren. Med tanke på Stereogums val av hyllningsskivor (och val av hyllande artister) så är det fler än jag som fortfarande kan uppskatta 90-talets musik.

Morgonen efter en vanlig dag.

Han sätter sig upp i sängen. Klockan är sex på morgonen Han säger: "Madicken har vaknat nu". Madicken vill gå upp. Jonas och Kajsa försöker få Madicken att gå och lägga sig igen, men Lisabeth har redan vaknat och det är försent. Kajsa går upp en stund med barnen innan det är Jonas tur att ta över. Dagen har börjat.

En vanlig dag

Picknick på en filt i vardagsrummet. Grizzly Bear i bakgrunden. Telefonen ringer. Det är Bamse. Han är på jobbet och vill snacka. Vi säger att vi är upptagna. Snart ringer det igen. Och igen. Han börjar bli en stalker, Bamse. Nu säger vi till honom på skarpen. Men det ringer igen. Nu svarar Frans. Tydligen har Lille Skutt svimmat och håller på att drunkna. Det var visst det han ville säga. Aj då.

Ärenden Mariaplan-Backaplan och tillbaka. Jag får visa leg på systemet. "Ta det som en komplimang" säger hon. Tack.

Lunch på Sjömagasinet. Fisk på en måndag? Okej, låt gå.

Tjorven sitter fast i sandlådan. Jag gräver loss. Tjorven jobbar i team med Skopis. Byggare Bob hade varit stolt, men han fick stanna inne i dag.

Säger god natt till Madicken. Vem vaknar upp i sängen i morgon?

Lyckas äntligen bli accepterad av Spotify.

Vad är verkligt och vad är overkligt egentligen? Det som är mest verkligt för dig är det mest overkliga i min värld. Sjömagasinet.

Världens vackraste röst

Jag skulle bo i London. Vi skulle ha ett sånt där radhus med en liten gräsplätt på baksidan med en betongmur som gräns. Varje söndag skulle barnen leka där medan jag och Sigrid betar oss igenom The Sunday Times. Vi skulle bo nära en pub som avslutade varje vecka mcd en sunday social där Tracey Thorne alltid sjöng. När vi läst slut tidningen skulle jag ropa till Frans: "Kom, nu ska vi gå och lyssna på världens vackraste röst". Varje söndag skulle vi sitta i samma soffa på puben, Frans drickandes mjölk och jag ale. Vi skulle sitta tysta och lyssna.

Men jag bor inte i London. Istället sitter jag och äter en baguette på Allum i Partille när jag hör världens vackraste röst sjunga att hon ska vara mitt beskydd och ta emot alla smällar och det träffar mig lika hårt som om jag hade suttit på den där puben i London. Jag som trodde att jag hade glömt henne.

Någon har sagt om Jonathan Richman att han sjunger med en tår i rösten. Tracey Thorne har en hel störtflod i sin. Hon kan försöka låta glad när hon sjunger, men mig lurar hon inte. Hon är inte glad. Så klart att jag älskar en sådan röst.

Sensommaren 1996 flyttar jag från mitt barndomshem i Kälvesta. Två skivor finns i mitt hjärta och följer mig norrut. Den ena är All This Useless Beauty med Elvis Costello. Den andra är Walking Wounded med Everything But The Girl. Den första plockar jag fram då och då, så vacker som den är. Den andra har samlat damm i tretton år. Efter att återigen ha drabbats av rösten, i den där Massive Attack-låten på ett göteborgskt förortscentrum, letar jag fram skivan igen. Visst har den åldrats på ett annat sett än Elvis Costellos sånger, som likaväl hade kunnat daterats både 1986 och 2006. Walking Wounded är ganska mycket 1996, med karakteristiska house-ackord och tidsenliga drum'n'bass-rytmer. Men sångerna är fortfarande lika sorgsna och rösten. Magisk. Dessutom är Wrong en av de vackraste sånger som någonsin gjorts.

Återkomsten (tillfällig, kanske)

Jag vet att det var längesen. Ni som brukar läsa mig vet varför. Doris. Och Frans såklart. Större familj. Mindre sömn. Mer kärlek.

Jag vet inte om det blir oftare framöver heller, så jag kräver ingen trohetsförklaring av er som orkar läsa. Men just nu följs mina dagliga bussresor av så fantastiska sånger att jag inte kan vara tyst.

Det där med vårkänslor kanske en del fnyser åt. Då har de inte hört när Anna Järvinen sjunger Äppelöga och liksom försöker hålla tillbaka den där sprudlande känslan för att inte bubbla över. Det lyckas sådär. Den går inte att missa. Och smittas av. Om inte våren kommer på riktigt än så finns den i alla fall här. (Även Frans gillar det. Han sjunger äppelöga, jag vill inte störa om och om igen)

Det är något speciellt med Skottland. De pratar konstigt. De har konstiga kläder. Men jag vet inte om någon annan provins med visst självstyre och eget parlament klår dem när det gäller musik. Inga självständiga stater heller. Just nu är det Camera Obscura som trollbinder mig med My Maudlin Career. Gör som familjen Bogren, dansa er fredagsdans till det här.

Det där med frankofili har jag skrivit om tidigare. Nu känner jag att den är på väg igen. Senare i vår släpper Phoenix en ny skiva. Smakprovet gör att det börjar klia i kroppen. Det är nog bäst att jag söker hjälp redan nu, innan det är försent och jag börjar yra om Proust och Pinot noir.

Minnen och musik

Mina ledsagare har fått mig att börja lyssna på den nya New York-hypen The Pains of Being Pure at Heart. Jag gillar det verkligen och det får mig att skämmas. För plötsligt känner jag mig som 19 igen.

Minns du Thomas? Minns du hur det tjöt i huvudet efter att Popsicle låtit Sandy sluta med en bedövande rundgång på spelningen på KTH-puben? Minns du Tre backar och the Cardigans första spelning i Stockholm, vi sprang längs med tunnelbaneperrongen med Nina Persson framför ögonen och Rise & Shine i hjärtat.

Och Eric, minns du bob hund på fritidsgården på den där skolan i Solna? Jag minns inte vad den hette och skulle aldrig hitta dit igen. Men jag minns hur Thomas Öberg knappt fick plats uppe på högtalaren på grund av det låga taket. Jag minns hur öronen förstördes, låt för låt. Du höll för öronen och skakade på huvudet. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Men något liknande hade jag aldrig hört.

Mattias, jag vet att du minns. Lollipop-festivalen. Du tjatade om the Chemical Brothers men jag orkade inte bry mig. Kent hade just spelat Kräm för första gången och jag var fortfarande onåbar. Kanske var det sista gången deras musik verkligen berörde mig.

Lyssna här och se om du blivit lika gammal som jag.

Doften av litteratur

Jag hann till slut läsa klart Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón innan 2008 tog slut. Jag vet inte hur länge jag höll på med den. Den är ju inte svårläst, men rätt tjock. Åtminstone för tjock för sitt eget bästa. Om jag hade varit författaren hade jag avslutat historien något tidigare, istället för att vrida om storyn några varv för mycket. Till slut tappade i alla fall jag intresset för en annars rätt spännande intrig. Så att det blev en internationell bestseller för ett par år sen förbryllar mig något.

Dessutom har jag väldigt svårt för en roman med den extremt klichéfyllda scenen där den unga (manliga) hjälten möter sin älskade naken framför en brasa och hon säger "Gör vad du vill med mig". Det luktar den manlige författarens pojkfantasier. Och det luktar rätt unket.

Desto fräschare är doften av en gammal klassiker, Glaskupan av Sylvia Plath, som jag också avslutat rätt nyligen. Femtio år gammal, men den fick Vindens skugga att kännas bibliskt omodern i jämförelse. Att Glaskupan känns modern 2008 är väl egentligen ganska trist, eftersom det innebär att synen på kvinnor och män inte förändrats nämnvärt sen 50-talet. Bortser man från romanens frågeställningar är den ändå ett exempel på en modernt skriven berättelse. Jag som sällan läser klassiker (förutom i jobbet, och knappt där heller...) blir glad när en sådan inte känns mossig och bara är värd att läsas av kuriosaskäl. Glaskupan är värd mer än så.

Jag jagar diskrepanser

På jobbet försöker vi hitta samband mellan innehåll och form i litteraturen. Vi försöker hitta författarens stil och se hur den är i samklang med berättelsen. Men när jag kommer hem tar jag av mig min lärarkavaj i brun manchester och förkovrar mig i diskrepanser mellan innehåll och form. Jag älskar att bli lurad av ett vackert yttre och finna ett förskräckligt innehåll. Och jag kan inte tänka mig ett bättre exempel på detta än The Beautiful South.

The Housemartins förenade pop, religion och politik som inga andra. Paul Heaton predikade såväl Jesus som Marx och hopp. Men när The Housemartins splittrades och bildade The Beautiful South tycks han ha förlorat hoppet. Bitterheten och Cynismen blev hans nya förebilder. Sånger om kärlek som aldrig någonsin kommer att fungera, om att alltid råka dricka för mycket och om det ruttna samhället som aldrig kommer bli bättre. Allt insvept i de mest sockersöta melodierna man kan tänka sig. Det är musik som aldrig skulle kunna skada någon. Precis som The Housemartins melodier, och som Jack Penate som häromåret blev anklagad för att spela "provocerande snäll musik" (och vi vet ju vilka hans förebilder är...).

Och det är ju det här jag älskar. När man tror att man lyssnar på världens mest oskyldiga sång, och sen lyssnar lite mer noggrant och upptäcker att det inte är Dalai Lama som inspirerat till texterna. Titlar som Don't marry her, fuck me. Eller det ljuvliga uppbrottsdramat i A little time. Paul Heaton ber om mer tid för att tänka över förhållandet, han håller på att bli kvävd och behöver mer plats för sig själv. Briana Corrigan svarar att han säkert behöver mer utrymme för sitt stora huvud eller för tusen nya sängar. Paul Heaton bönar och ber och till slut kommer han fram till att han ändå älskar henne och vill fortsätta. Det skulle kunna sluta bra. Men Briana Corrigan har ju också fått tid att tänka och kommit fram till en annan slutsats. Så slutar det i uppbrott ändå. Ett typiskt The Beautiful South-drama.

Jag vet inte hur jag kom att börja tänka på dem igen, efter många års uppehåll. Kanske var det någon låt med Stars jag lyssnade på, som påminde om The Beautiful South:s duetter. De senaste dagarna har i alla fall Paul Heatons sånger lyst upp mina resor till Borås med sitt mörker.

Ännu en fin popnyhet!

Kommer ni ihåg Parker Lewis? Kommer ni ihåg grabben med stor blond lugg och färgsprakande skjortor stora som tält? Kommer ni ihåg svoosh-ljuden, "synchronize watches" och den där konstiga stora killen som sen var läkare i Cityakuten?

Nähä. Det var nog bara jag som såg det. Nej förresten, Emil Johansson måste också ha gjort det. Så kallar han sig när han betalar sin hyra, men när han spelar musik heter han, just det, Parker Lewis. Och då handlar det mer om storslagen pop än om knasiga amerikanska high school-serier.

Det kanske bara är jag, men mina tankar går snarare till den unge mannen från Kortedala. Samplingarna, de pampiga arrangemangen och de stora känslorna som inte går att dölja har han gemensamt med Jens Lekman. Men inte som en kopia, utan på ett eget sätt. När Parker Lewis plankar Bruce Springsteen, samplar Chi-Lites och refererar till både Woody Allen-karaktärer och Paul Simon-låtar, samt dränker allt i en ljuv New York-fixering, kan jag inte annat än känna ren lycka. Ren och sann pop-lycka.

Inte nog med att musiken är bra, den är gratis också.

Årets TV-ögonblick...

...skulle kunna vara när Marit Bergman äter kladdkaka med familjen Fredriksson i Enköping och spelar låtar för dem i soffan. Både jag och Sigrid blev lite fuktiga i ögonen. Titta själva.

Religion i serierutor

En vän lånade mig I Never Liked You av Chester Brown, som han tipsat mig om sedan jag började tjata om Craig Thompsons Blankets. I Never Liked You handlar även den om en ung killes uppväxt i ett religiöst hem. En mer nedtonad och implicit berättelse än den sentimentala och känslostormande Blankets (precis som du lovat Gustav!). Ändå träffande. Känslorna puttrar under ytan och den religiösa sfärens påverkan skymtas i de enkla bilderna. Religionen är inte det centrala temat, men finns hela tiden i bakgrunden till berättelsen.

Hur en religiös miljö påverkar en ung människas liv fascinerar mig alltid. Av naturliga skäl. Och jag tycker nog att det är ett alltför tunt utforskat område av litteraturen. Därför rekommenderar jag gärna I Never Liked You. Även om Blankets grep hårdare om mitt hjärta.

Magi

Det här är mest magiskt just nu. Men vad gör den fingerknäppande snubben med Brolle-före-Körslaget-frisyr där egentligen?

Två dagar i Köpenhamn

Lunch...
fika...

middag...

lunch...

fika.

Mitt eviga lidande

Le Clezio får Nobelpriset (ja, det var ett par veckor sen) och Jan Guillou anklagar Katarina Frostensson och "den där Svenbro" för att vara frankofiler. Det låter otäckt. Göran Greider bekänner sig gärna som frankofil och är glad över akademiens beslut. Frankofili? Jag vet vad det handlar om. Jag kan också få en släng av det ibland. Som när jag lyssnar på Phoenix, eller ser en Truffaut. Eller som när jag läste Bonjour tristesse. För att inte tala om när jag ser Les Bleus spela. En kvävande längtan efter en promenad längs Seine och en perfekt boeuf bourgignon.

Men mer svårbotlig är min anglofili. Jag vet inte riktigt när det började. Kanske var det redan med de brittiska barnprogrammen på 80-talet, som de snusförnuftiga barnen på Junior Gazette. Helt säkert är att det befästes under 90-talet. Kommisarie Morse på SVT. Morrissey sjunger The More You Ignore Me, The Closer I Get och jag är för evigt såld. Några månader i Brighton mitt under det brinnande kriget mellan Blur och Oasis. Jag går till HMV och köper både Parklife och Definitely Maybe. Tittar ut över the Pier och läser NME. Sen vågen av Jane Austen-filmer. Hedarna, kostymerna, slotten. Skottland. Lloyd Cole, , Teenage Fanclub, Belle and Sebastian.

Det blir 00-tal. Franz Ferdinand och Fence-kollektivet sprider det skotska budskapet. Zadie Smith blir det nya mångkulturella Londons skildrare, lika brittisk som Charlotte Bronte. Något sent upptäcker jag Brideshead Revisited och jag tror att jag hittat hem. Men jag kommer inte till ro. The Line of Beauty ger lindring. Jag vet att det är en svårartad sjukdom.Självklart läker Glasvegas en aning, men förmodligen kommer jag aldrig bli botad. Jag får nog fortsätta med mitt smärtstillande. De senaste veckorna har det stavats Ashes to Ashes. Nu väntar det sista, inspelade, avsnittet på mig.

Det är oktober nu

Nu har jag sett En förlorad värld. Jaha.

Det var ingen dålig film. Faktiskt riktigt bra. Jag är inte besviken. Men nöjd skulle jag aldrig kunna bli. Det finns bara ett Brideshead som jag vill återvända till. Igen och igen.

*

Det är oktober nu, så ni kan fråga mig igen. Men har ni läst tidningarna idag vet ni svaret redan. Ja, Glasvegas är årets hype. Och än så länge håller den.

Mera Glasvegas

...men när jag lyssnar på "Colin the Copper" hör jag bara The Clash. Och i "Daddy's gone" spottas orden ut snabbare än en ung Elvis Costello skulle gjort. Och när jag hör "Geraldine" så knyter jag näven på ett Franz Ferdinand-vis. Ni hör, jag kan inte riktigt greppa Glasvegas. Jag tror att det är en bra sak.

Förresten, har Glasvegas nått Hässelby än? Jag tror att det skulle funka bra där.

Nu är jag pigg igen!

Phil Spector. Manic Street Preachers. Elvis Costello. The Twilight Sad. Billy Bragg. Och, håll i er, the Proclaimers (det var inte mitt påhitt, men jag kan inte förneka att det stämmer). Om du kan tänka dig hur alla de skulle låta samtidigt, så kan du föreställa dig Glasvegas.

Rätt fånigt namn, men är man från Glasgow och rullar på r:en när man sjunger så räddar det mycket i min värld. Kanske är det här den nya hypen. Jag är inte helt säker. Ena stunden är det makalöst bra. Andra stunden känns det bara svulstigt. Just nu lutar det åt det första. Men tiden får visa.

Kom och hälsa på mig om tusen år.

Äsch, det behövs inte. Fråga mig i oktober igen.

Trött

Jag har blivit trött. Det finns ju så mycket att bli trött på.

Jag är så trött på ett jämställdhetsarbete som aldrig går framåt. Jag är så trött på att pappor fortfarande tar ut en minimal del av föräldrapenningen, och inte tycks planera att ändra på det, "det passar liksom inte mig". Jag är så trött på en alliansregering som bara pratar valfrihet för familjen och morot för de som delar lika. En valfrihet som alltså inkluderar att välja att bli förälder och sedan välja att inte ta hand om sitt barn. Det får vara slut nu. Gör föräldrapenningen individuell. Mammor och pappor har ett individuellt ansvar, inte bara ett gemensamt ansvar för familjen.

Jag är så trött på föreläsningar med rubriken "Kvinnligt, manligt och mänskligt" och att jag ska nicka gillande till saker som "när kvinnor säger 'sedan' menar de 'nu'" (som exempelvis medelålders män som är informatörer på Ringhals förklarar när de istället ska prata energifrågor.) Jag är så trött på sånt.

Jag är så trött på att jag ska bli tjusad av den svenska överklassens och kändisvärldens liv. Jag bryr mig inte om Stureplan. Jag vill inte läsa om hur jobbigt det är att parkera en suv på Humlegårdsgatan. Jag vill inte läsa om hur jobbigt det är att alltid behöva beställa in den dyraste champagnen (nej, jag orkade aldrig läsa färdigt Snabba cash). Och jag blir trött på att ungdomar antas vara intresserade av endast detta (förutom frågan om självmord), om man ser till urvalet av noveller i Västtrafiks Färdlektyr från förra året (som jag först blev glad av att se på jobbet, men senare ledsen).*

Jag är så trött på Filip och Fredrik och grabbigheten. Jag är så trött på att jag ska antas tycka det är roligt när de leker plasktävlingar med folk eller försöker känna igen sina kompisars penisar. Snälla, sluta nu. Jag är så trött på att det infantila är norm och att ingen tros vilja ha något annat.

Finns det inget hopp? Kanske. Jag lyssnade på Verkligheten i P3 en gång. Jag tror dom har nåt. (Malmöradio tycks överhuvudtaget ligga i en klass för sig just nu.) The Radio Dept. har självklart också nåt. Att de vågar sjunga om Freddie och gänget i regeringen ger mig hopp. Snart är nya skivan här. Och så är det snart dags för filmatiseringen av Brid... Nej, jag ska ge mig nu.

*Det är stor skillnad på den svenska och brittiska överklassen. Den senare är föremål för alltför mycket av min fascination. Du kanska kallar det dubbelmoral, jag kallar det urskiljningsförmåga.

Tillbaka!

Datorkrångel, semester, datorreparation, datorkrångel igen, dagisinskolning, inköp av ny dator, jobbstart, bredbandskrångel.

Så. Då förstår ni varför det varit sällsynt tyst här den senaste tiden. Det är inte så att det inte funnits något att skriva om. Exempelvis har ju augusti passerat.

Augusti är en månad för uppbrott och förnyelse. Kanske är det en kvarleva från studenttiden, då augusti alltid innebar en ny fas i livet, men jag får alltid en speciell känsla när augusti infinner sig. Det är tiden för att fråga sig vad man håller på med. Är det verkligen lärare jag ska vara? Borde jag göra något annat egentligen? Än så länge har jag inget nytt svar.

Men augusti ger mig också ett sug efter ord som bränner och musik som skaver. I augusti läser jag Kristian Lundberg och världen kring Slussgatan i Malmö öppnar sig. Slussgatan... Ja, det var också en augusti. En nyupptäckt: Liv Strömqvists Einsteins fru. Träffsäkert, lärorikt och argt. Nu är jag också arg. Jag har också upptäckt Joan Didion. Sorgen i Ett år av magiskt tänkande, fantastiska reportage i Att lära sig att leva.

För ett år sen skrev jag om The Twilight Sad och min sjukliga augustilängtan efter gitarrmangel. Jag har inte upptäckt några nya rundgångar i år. Istället har jag som vanligt hamnat i The Velvet Undergrounds monotoni och The Radio Dept.s drömska ljudlandskap. Och njutit av The Dodos trummor och sången från Noah and the Whale. För att inte tala om symfonierna från franska M83 som nog blivit årets augustisound.

Inte sällan har jag sett årets bästa film i augusti. Augusti gav mig The Squid and the Whale. En annan augusti serverade både Lost In Translation och Eternal Sunshine... Som gjorda för augustis vemod. I år blev det inte så. Visst såg jag The Dark Knight, men så djupt tog den mig inte att den blir årets film. Nu är det september och snart har fimatiseringen av Brideshead Revisited premiär. Ja, jag lyckas nämna den igen. Det känns bra att vara tillbaka.

Som ni märker har jag tröttnat på brunt.

Bloggar som aldrig blev av

Det här är vad jag på sista tiden har börjat skriva om, men aldrig fått klart:

1. Min återupptäckt av The Lemonheads som fullkomligt kastar fram minnen från mitt 90-tal. Inte alls fräscht, bara nostalgiskt.

2. Min rädsla för landsbygden i allmänhet och grusvägar genom mörka skogar i synnerhet (egentligen är det nog en känsla som snart kommer att förbytas i en landsbygdvurm och så sitter jag där med ett rött trähus och odlar min egen palsternacka).

3. Något om fotboll, oklart vad poängen med inlägget skulle vara.

4. Hur Frans skriker ut sitt uttal (kort "i" istället för långt "e") av "feta" (osten alltså, Frans favorit) på kafé Stanna häromdan.

5. Å så har jag nu också sett Juno. Ja, jag blev mycket charmad. Nej, jag blev inte kristdemokrat.

Fotbollens vackraste namn

Jag gråter med de blå. Det skulle vara passande att citera Rimbaud (eller är det Verlaine?), den där om att det gråter i mitt hjärta. Den som är så vacker på franska. Men jag kan inte franska. Jag kommer inte ens ihåg dikten på svenska.

Nu blir det inga fler vackra namn i EM. Inga Malouda, inga Govou, inga Evra. Bara Van der Van der Van. Usch.

God she's beautiful

Jag tackar ofta Gud i mina böner för Kanal 9. Förra sommaren blev mer än ett snäpp ljuvligare tack vare kanalens visning av Brideshead Revisited. Möjligheten att få se den buttre Kommisarie Morse varje helg är också värt applåder. Men den här våren har mitt tack och lov främst handlat om Woody Allen-festivalen, med en ny film varje fredag klockan nio. I fredags var det dags för den fantastiska Hanna och hennes systrar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag älskar allt med den filmen, kanske för att den har allt en typisk Woody Allen-film ska ha: en svårmodig hypokondriker, intellektuellt rappakalja (ett fruktansvärt larvigt ord, men jag hittade ingen bättre synonym), underbara New York-miljöer, kärlekens svåra val och över allt en hinna av vemod. Jag borde inte titta på den just nu, eller de kommande filmerna. Min New York-längtan är svår nog som den är. Men det går inte att låta bli.

På fredag visas episodfilmen New York Stories och tro det eller ej, den kan man faktiskt hoppa över. Men det är ett undantag. När jag knäpper händerna nästa gång blir det med en önskan om att snart få se den sällan visade (men givetvis geniala) Små och stora brott. Jag hoppas att Gud inte har något viktigare att ta hand om för tillfället.

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 5

"Maple Leaves", Jens Lekman ( Maple Leaves, 2003/When I Said I Wanted To Be Your Dog, 2004)

Vi blev förälskade till "Black Cab", men det var "Maple Leaves" som fick mig att lova evig trohet. Du, en ung man från Kortedala med sampler och stråhatt. Jag, en mindre ung man från Majorna med studieskulder och cykelhjälm. Kanske var vår kärlek som störst just då. Nu har den mognat och blivit vardagslunk. Mindre spännande, men mer pålitlig. Och då börjar du spela "Maple Leaves" på svenska och så var känslorna där igen. På konserterna i höstas verkar "Jag tyckte hon sa lönnlöv" ha varit höjdpunkten. Jag kan bara gissa, eftersom jag aldrig var där. Nu har du flyttat till kängururnas land och det lär dröja innan du spelar den på göteborgsk mark igen. Jag har bara radions inspelning att förlita mig till, men det räcker för mig. Och den där gamla EP:n jag köpte på Bengans medan hjärtat slog som starkast.

Alternativ: "Since I Left You", The Avalanches (Since I Left You, 2001), "Alison", Elvis Costello (My Aim Is True, 1977)

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 4

69 Love Songs, The Magnetic Fields (1999)

Jag kommer aldrig, aldrig någonsin sluta lyssna på trippel-cd:n 69 Love Songs. Om någon skulle ställa den där öde-ö-frågan till mig skulle de här sextionio kärlekssångerna vara mitt svar. Den här skivan räcker hela livet och jag kommer aldrig att tröttna på den. Jag kommer att gråta till den, skratta, dansa, älska, hata, åldras till den. För varje stund, för varje känsla, finns det här en sång att hämta.

Som bebis somnade Frans i min famn när vi gungade till "Nothing Matters When We're Dancing". Nu stämmer vi in i "When My Boy Walks Down the Street". När jag lär Frans cykla kommer "The Luckiest Guy on the Lower East Side" vara i bakgrunden. Till hans student skaffar vi "Roses".

Jag kommer att börja jobba igen och nynna "Meaningless". Och på lektionerna i svenska lyssnar vi på "The Death of Ferdinand de Saussure" och diskuterar ännu en "The Book of Love".

Jag kommer att lyssna på "World Love" och fortsätta tro på en bättre värld och på att popmusik och politik alltid hör ihop.

"Come Back from San Francisco" kommer alltid att få mig att tro att det är i New York jag hör hemma.

Trots alla sånger jag kommer att lyssna på, kommer "Yeah! Oh, Yeah!"alltid att vara den perfekta titeln på en poplåt.

På vår 30:e bröllopsdag kommer jag stå på knä framför hustrun och sjunga "You're my only home" (eller så låter jag Stephin göra det). Hon kommer säga att "(Crazy for You But) Not That Crazy)" hade passat bättre. Jag svarar med "The Way You Say Good-Night". Kanske kallar hon mig "Sweet-Lovin' Man".

När jag börjar oroa mig för alltför många gråa hårstrån låter jag "Time Enough for Rocking When We're Old" trösta mig. Och när infarkten börjar närma sig känns det som "I Think I Need a New Heart". Kanske kommer jag förstå innebörden av "Absolutely Cuckoo".

Och så vidare.

Alternativ: -

Förlåt...

...för det pretentiösa anslaget i förra inlägget. Det var inte meningen att bli så allvarlig. Jag lovar att jag ska bättra mig. Det är bara det att de där ungdomarna är så ... gulliga.

I soffan framför TV:n, del 2

Som lärare borde jag ha följt dokumentärserien Klass 9A i SVT. Just därför har jag inte gjort det. På förhand lät det som en regeringssponsrad serie, som ett A-team utsänt av Jan Björklund att rensa upp i det obildade träsk som skolan blivit efter sossarnas politik. Ge oss lärare som kan peka med hela handen så kan vi skippa det där flummiga snacket om pedagogik och inrikta oss på kunskap istället, tycktes devisen vara. Alltså inte helt lockande i mina ögon. Med bara nåt avsnitt kvar har jag dock börjat titta lite. Och jag är otroligt glad över att jag hade så fel.

Klass 9A ger inte underlag för en skolpolitisk debatt. Knappt en pedagogisk diskussion heller. Och det är jag tacksam för. Istället visar den vad omtanke och tro på individens förmåga kan göra. Den visar att dagens ungdomar (som får ta så mycket skit) vill det alla dagars ungdomar velat, att bli omtyckta och tycka om tillbaka. Bli bekräftade och bekräfta andra.

När ungdomarnas ansikten lyser av stolthet när deras förbättrade resultat presenteras har jag svårt att hålla tårarna borta. Inte för att jag är lärare, för det är inte i första hand elever jag ser framför mig. Det är människor som har vuxit och det är stort.

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 3

"Too Young", Phoenix (United, 2000)

"Ibland måste man dansa för att hålla tårarna borta". Kanske var det Smokey Robinson som sa det, men inga andra har levt upp till det mer än Bob och Charlotte i Sofia Coppolas Lost in Translation. När de dansar i en främmande lägenhet i Tokyo är det inte för att roa sig utan för att hålla undan för mörkret inom dem. Och "Too Young" är den perfekta låten att göra det till. En dansant poplåt i moll, en gyllene mix av eufori och vemod och jag vet inte om det är glädje eller melankoli jag känner varje gång jag hör den. Men jag gillar det. Och det är en låt jag inte kan sluta lyssna på.

Alternativ: "It never entered my mind", The Embassy (Futile crimes, 2002), "I thought you were my boyfriend", The Magnetic Fields (i, 2004)

(Jag började skriva en text en gång om två människor som fann varandra genom Phoenix. Som titel hade jag "everybody's dancing...we're too young" och tanken var att det skulle bli en novell med kärleken till popmusik som något slags tema. Ni hör hur det låter. Det var tur att det inte blev någon novell av det.)

En "Sigrid-rätt"

Oj oj oj. Vilken paj. Tack Simon. Mördeg i botten. Cirka fyra deciliter pecannötter blandades med smält smör, mörk sirap, socker och några matskedar rom. In i ugnen i en kvart. Efter några minuter i skafferiet (för att skynda på avsvalningen) intogs pajen med en kopp (krävdes kanske två) nymalt och nybryggt kaffe. Oj oj oj. Receptet kommer från boken "Två systrars söta", som för övrigt innehåller en mängd fantastiska bakverks- och dessertrecept. 

Framför filmen "Mitt hjärtas förlorade slag" åt vi igår kväll en dessert som inte föll mig lika väl i smaken, men gillar man glurr ska man definitivt prova den. Mat-Niklas Chocolate- and breadpudding i portionsformar. 

Tidigare under dagen hade vi gått en runda i Majorna. Till Mariaplan, förbi bokhandlarn, in i skoaffären (som trots ny ägare håller samma standard), en koll på Filur, lite svart Darjeeling-te och lite färsk fisk från Karl Johansgatans fiskaffär. Sej har inte det bästa ryktet, så det blev det. Två sejfilér i en ugnssäker form, salta, peppra, pressa över saften från en hel citron, rivet citronskal, hackad gullök, persilja, lite ströbröd överst och några klickar margarin. Serverades med ett rotfruktsmos. Föll hela familjen i smaken. 

Bara en rätt till. Sen är jag klar. Pasta förekommer inte särskilt ofta här. Serveras det pasta blir det gärna i kombination med någon sorts tomatsås eller köttfärssås. Årets första nummer av "C - En idétidsskrift om cerealier" kom häromdagen och på baksidan intervjuades årets kock Tom Sjöstedt. Tom tipsar om en pastarätt "perfekt för en vardagsmiddag med familjen samlad runt matbordet". Så den fick det bli. "Tagliatelle i tomatsås med ugnsbakade medelhavsgrönsaker och fetaost". Kanske inte låter så exalterande, men den var fantastisk. Aubergine, fänkål, rödlök och paprikor rostades i ugnen med olivolja, honung och salt. Tomatsåsen bestod av lök, vitlök, olivolja, vitt vin, krossade tomater, kycklingbuljong, chilisås, honung, basilika, salt och svartpeppar. Rätten garnerades med fetaost, svartpeppar och färsk oregano. En riktig "Sigrid-rätt".

Fotnot till föregående inlägg

Det var orättvist av mig att peka ut Nirvana som machorockens företrädare. Visst ledde de förnyelsen av rocken under 90-talet, men egentligen passade den rollen dem väldigt illa. Kurt Cobain avskydde machoidealet. Innan de slog igenom sprang han omkring på gatorna i Seattle och sprayade "All rock'n'roll is homosexual" på varje husvägg han kom åt. Han klädde sig gärna i klänning och på deras berömda MTV Unplugged-spelning valde de att spela en låt av David Bowie (vars experimenterande med könsidentiteten är väl kända).

Så förlåt Nirvana, jag vet att ni var annorlunda än de andra machorockbanden som följde i era spår. Jag förstår Kurt att du inte trivdes.

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 2

"Put the Book Back On the Shelf", Belle & Sebastian (3...6...9 Seconds of Light, 1997)

"Sebastian you're in a mess, I had a dream they called you king of all the hipsters, is it true or are you still the queen?"

Med Nirvana gjorde rocken stort återtåg under 90-talets första hälft. Under resten av årtiondet gjorde Belle & Sebastian allt för att bekämpa den. Inte medvetet, som The Tough Alliance och The Embassy gjort på 2000-talet. Men med sin musik är Belle & Sebastian rockens antites och det ultimata popbandet. Där rocken står bredbent och spänner musklerna, tittar popen fram bakom sin lugg och smeker varsamt trummorna. Där rocken hyllar maskuliniteten och sjunger om kvinnan som en skön, men knepig, varelse (se Ulf Lundell), placerar sig popen utanför de traditionella normerna och konstruerar sin egen identitet. Där rocken nostalgiskt blickar tillbaka på gamla tider, handlar popmusiken om nuet.

Allt detta gör Belle & Sebastian (eller i alla fall gjorde, tyvärr är 90-talet fortfarande deras bästa period). Och när de gör det bra är de ett av historiens bästa popband. Trummorna som försiktigt tassar fram mellan de spröda trumpeterna och gitarrerna som knappt hörs, i melodier sötare än muscovadosocker och texter beskare än den strävaste espresson. Put the Book Back On the Shelf är ett av de finaste resultaten av det receptet.

Alternativ: "Candy Says", The Velvet Underground (The Velvet Underground, 1969 ), "These Days", Nico (Chelsea girl, 1967)

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 1

Det är märkligt hur viss musik ena stunden kan betyda allting för en och i nästa stund ingenting. När jag var 14 år var U2 världens bästa band. Det är de inte längre. När jag var 19 berörde mig Kent mer än några andra. Det gör de inte längre.

Men annan musik lever kvar i ens liv och fortsätter att beröra. Musik som visats sig vara värd att återvända till om och om igen. Som jag inte kan hålla mig ifrån. Det är låtarna jag aldrig slutat lyssna på. Det här är en av dem.

"$1000 Wedding", Gram Parsons (Grievous Angel, 1974)

Det skulle bli bröllop, men det blev begravning istället. Jag tror att det är vad låten handlar om. Texten är inte låtens storhet. Snarare stämningen. När Gram Parsons sjunger duett med Emmylou Harris förflyttas jag till en vindpinad prärie, till en folktom bar precis innan stängningsdags och bara en drink till innan jag går, till skitiga lägenheter ovanpå den enda dygnetruntöppna butiken i den lilla staden. Till vilda västerns bakgård, utan paljetter och färgglada skjortor. Kanske i hålan där Ennis och Jack söker jobb i Brokeback mountain. Eller där Kit och Holly dansar sin vals i Terrence Mallicks Badlands. Och tro mig, jag vill resa dit. För något vackrare än stämsången i "$1000 Wedding" är svårt att hitta.

Alternativ: "Wrecking ball", Emmylou Harris (Wrecking ball, 1995), "Hickory wind", Gillian Welch (Return of the grievous angel - A tribute to Gram Parsons, 1999)

Ett ord jag gillar

Smältsnö

...och vårvinter.

Oj, det blev visst två.

Ett ord jag avskyr

Livspussel

Av flera anledningar.

1. Det är flitigt använt i den borgerliga regeringens retorik för att övertala oss om nödvändigheten av deras åtgärder. Avdrag för hushållsnära tjänster är avgörande för att familjer ska få livspusslet att gå ihop. För att inte tala om vårdnadsbidraget, enligt samma synsätt. Livspussel är kanske det vanligaste ordet när regeringen presenterar sin familjepolitik.

2. Det antyder att livets olika delar (jag vill inte säga pusselbitar!) måste gå ihop fint och smärtfritt. Inget som skaver nånstans, allt hänger ihop perfekt. Men är det verkligen något att sträva efter? Är det perfekta livet ett äkta liv? Eller vad säger du, Nietzsche?

3. Bodil Malmsten (ja, nu igen!) har skrivit att en av anledningarna till att hon bor kvar i Frankrike är språkets betoning av skuldfrågan. Det franska språkets verb betonar subjektets aktivitet. Det är jag som utför handlingarna, inte något jag passivt utsätts för i första hand. Svenska språket betonar inte detta lika tydligt och inte heller vår kultur där vi gärna ger någon annan skulden för det vi inte gillar i våra liv.

Ordet livspussel hamnar i den kategorin. Det låter som att någon annan gett mig pusselbitar (nu sa jag det!) som jag ska foga samman efter bästa förmåga. Men det är inte sant. Jag har valt mina pusselbitar (igen!). Jag kan slänga de jag inte gillar. Jag, och ingen annan, väljer mitt liv. Eller hur, Sartre?

Alla nyanser av grått

Jag har svårt att släppa There will be blood. Jag vill bli av med den , men filmen förföljer mina tankar hela tiden. Den var otäck. Kanske det otäckaste sen Bert Karlsson tog plats i riksdagen, som Fredrik Sahlin sa om filmen The others. Jag vet inte riktigt varför filmen gav mig sånt obehag. Och ändå tyckte jag den var bra. Kanske är det bristen på kärlek från far till son som berör mig. Eller så är det mer att det inte fanns någon människa i filmen som jag kunde känna sympati för. Ingen att tycka om. Av samma anledning hade jag svårt att tycka om Vi som aldrig sa hora. Jag gillade inte personerna. Jag försökte, men de gick inte att tycka om.

Jag borde ha tittat på Kes-falken på SVT igår, men den sändes lite för sent, som vanligt. Ken Loach filmer har allt det jag längtar efter just nu. Värme, verkliga känslor och verkliga människor som försöker göra det rätta och ingen regissör som ser ner på dem. Därför gör man som tittare inte det heller. Dessutom älskar jag alla de grå nyanserna i en nordengelsk industristad en eftermiddag i februari.

Osympatiska män

Jag ser nya, prisbelönta, filmer på bio och allt jag ser är osympatiska män. I No country for old men dödas folk hit och dit utan att blinka. Inga känslor går att finna någonstans. Knappt några kvinnor heller. Det är män som jagar män och kvinnorna är mest i vägen.

There will be blood befolkas också av män med total avsaknad av empati. Daniel Day-Lewis är otrolig i huvudrollen, men fruktansvärt obehaglig. Scenerna mellan honom och sonen är jobbiga att se. Filmen som helhet är en plåga. Men bra.

Nu är jag trött på alla dessa onda män. Både ondskan och männen. Jag vill se filmer om goda människor. Filmer som har vettiga roller för mer än det manliga könet. Och jag vill se filmer som gör mig glad. Egentligen skulle jag vilja se Tim Burtons massmördarmusikal Sweeney Todd, men som ni förstår passar den illa för tillfället. Inte heller vill jag missa Control om Ian Curtis, men den vet vi alla slutar olyckligt.

Vad ska jag göra? Förslag? Vad har Disney att erbjuda för tillfället?

Vampyrer till helgen

Den här veckan har Frans och jag haft ett dagligt danspass till Vampire Weekend. Frans favorit att dansa till har hittills varit "Här kommer Pippi Långstrump" med Göteborgsmusiken (så till den grad att så fort jag öppnar skåpet till stereon ropar han "Pippi!" och börjar snurra runt), men nu har jag fått honom att röra benen till "Cape Cod Kwassa Kwassa" istället. Annars gillar han "A-punk" allra bäst och sjunger alltid med i "eyeyeyey"-kören. Det kan nog bli en popkille av honom också.

Vampire Weekend har dessutom fått mig att börja lyssna på Paul Simon igen. "Graceland" finns på vinyl, nerpackad på vinden, så mp3 har fått duga. Nästa danspass får nog bli till "Diamonds on the soles of her shoes".

Det nya kaffe

Nuförtiden behöver man inte skämmas för sitt nörderi. Det är socialt acceptabelt att bli besatt av sitt intresse. Något mer ifall det gäller vin istället för Tolkien, men ändå. Nörderiet kan man stoltsera med utan att skrattas åt. Föremålen för nörderiet skiftar snabbt. Ena stunden går alla på chokladprovning, andra är det öl som gäller. Kaffet börjar ge plats för teet, med sitt Darjeeling First Flush och handrullade jasminblad. Mat överhuvudtaget är ett växande nördområde, se bara här.

Men kanske är det dags för brödbaket att ta över. Häromveckan beklagade sig en bekant över att det mjöl han ville ha bara såldes via grossister så han behövde en F-skattsedel för att kunna köpa det. Och det finns fler som knådar mer än de borde. Mjöl har blivit det nya kaffe.

Själv balanserar jag också på gränsen till nörd. Ja, jag maler oftast mitt kaffe själv. Och jag erkänner att en och annan kaffeböna också har rostats här hemma. Men någon blänkande italiensk espressomaskin finns inte i mitt kök. Och visst blir det en dyrare sort burktomater för varje gång jag handlar, men matnörd är jag ännu för okunnig för att kallas.

Mitt nörderi handlar i så fall främst om musik, pop i allmänhet och Jens Lekman i synnerhet. Det gör ont att veta att jag förmodligen inte har alla låtar som han spelat in, men de som saknas är få. Länge har jag letat efter hans version av Arthur Russells fantastiska A little lost (den ska finnas inspelad nånstans) och nu har jag äntligen hört den. I en livespelning från Istanbul som går att lyssna på här (kolla in 15 februari). Jag blev inte besviken. Det skulle jag aldrig kunna bli. Det blir aldrig en nörd.

Goda nyheter!

Jag trodde aldrig att jag skulle få säga det här, men...goda nyheter: det har visats bra tv den senaste veckan!

I torsdags såg jag för första gången ett helt avsnitt av Papas kappsäck och det var lysande. Den här gången hade Papa Dee hamnat i Mali och sjöng med världsstjärnor som Ammadou & Mariam i deras vardagsrum och jammade blues med tuareger i öknen. Vår käre göteborgare var nog lika fascinerad som vi tittare, vilket gjorde varje minut minnesvärd. Tyvärr missade jag avsnittet från New York, men för oss som i hemlighet plågas av en svår ökenvurm, var Mali ett snäpp bättre.

Söndagkvällen, denna trååååkiga tv-kväll då saknaden efter Six feet under och Sopranos är extra svår, så drämde SVT till med ytterligare en tv-rökare. I Vi som överlevde Rågsved besökte Tom Alandh gänget som under 70-talet levde sin ungdom på slänten ovanför tunnelbanestationen i Rågsved. Eller rättare sagt, de som fanns kvar av gänget. Missbruket hade redan tagit många som offer. Nu berättade de andra hur de lyckats överleva och om minnena av de som inte gjort det. Så enkelt, så gripande och så bra! Jag vet inte hur han gör, mästaren Tom Alandh, men han vinner allas förtroende och får varje person att öppna upp sig och vara så ärlig som en journalist bara kan drömma om. Vi får tacka och ta emot. För oss som dessutom plågas av en svår, men inte särskilt hemlig, förortsvurm var det en fantastisk timme.

Bodil

I en solstol på Gran Canaria, tidigt i januari, läser jag Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Debatten kring boken har sedan länge somnat in och jag tänker inte väcka den igen. Låt mig bara säga att boken fick mig att känna mig gammal. Och jag tror inte, till skillnad från en viss öisares kommentar på bokens baksida, att detta är den svenska litteraturens framtid. (Jag lägger snarare min röst på författaren bakom boken på mitt nattduksbord just nu, Montecore.)

Jag pratar hellre om böcker jag gillar, som Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år, en julklapp från hustrun. Boken består av texter från hennes utsökta blogg, men går lika bra att läsa i bokformat. Små förtjusande texter om mullvadar och Majakovskij, Zidane och Zarkozy, Putin och Plura, och såklart, Tony Soprano. Allt vävs samman och allt hör ihop. Om ni undrar hur Det finns hopp! ser ut i mina drömmar, så läs Bodil Malmsten.

I soffan framför TV:n

Och hur har TV-året börjat då? Tja, inget vidare. Inte som förra året med The Line of Beauty. Men å andra sidan gick det utför efter det. Jag tittade på SVT:s sjukhusdrama Om ett hjärta och visst var det gripande, tänkvärt och välgjort med tunga karaktärsskådisar. Men när man vet att Solveig Ternström, förutom att spela huvudrollen, samtidigt för centerpartiets räkning lägger fram förslag i riksdagen kring vårdpolitik som bara av en händelse berör seriens frågor, blir det en besk eftersmak. Det var just det där med den opartiska, fria televisionen igen.

I sjukhusgenren sägs Grey's Anatomy vara en klippa. Men jag har så svårt för överambitiösa läkare som hurrar när de får in olycksfall som de kan rädda livet på och bli folkets hjältar. Jag är inte imponerad.

Jag brukar vara svag för amerikanska ungdomsserier, men kanal 5:s Gossip girl får mig att må illa. Overkliga miljöer, overkliga känslor, och för lite vårvinter. Och de där semi-kändisarna som dansar runt på TV4 får mig inte att må bättre. Att jag ägnar fredagkvällen åt På spåret och faktiskt roas av det säger mer om TV-klimatet just nu än om själva programmets kvalitet.

Mest roas jag av amerikanska hemmafrushower som visas när Frans sover middag och jag kommer på mig själv med att tänka: "Det där ska jag också pröva. Tack Martha Stewart!"

Jag saknar Six feet under.

Jag vet att jag inte borde klaga. Jag vet att jag istället borde titta på Mad men på kanal 9 eller The Wire (om den går fortfarande?). Men tyvärr ligger serier efter 22 utanför mina trötta ögons räckhåll. Så jag fortsätter att klaga. Och så länge SVT lägger ner halva sin budget på den där oändliga tävlingen som sägs handla om musik, så lär vi inte få se något nytt The Line of Beauty. Jag önskar att jag snart återkommer med en gladare rapport från TV-världen. Men jag tror inte det.

Socialistlingon

Ibland är det extra roligt att gå och handla. Som när man efteråt läser på sitt kvitto vad man har köpt. "Råröda lingon" blev det visst. Socialisten i mig börjar vakna och kräver sin föda... Felstavningen får mig att tänka på Åsa Linderborgs pappa i den vackra Mig äger ingen. Han skulle ha ratat dessa lingon. Han som aldrig undertecknar en check med röd kulspetspenna, "för då kan folk tro att man är kommunist". "Men pappa vi är ju kommunister", anmärker dottern Åsa. "Ja, men det behöver inte käringarna på Konsum få reda på", svarar pappan.

Även jag gillade Mig äger ingen (fantastisk titel!). Berättelsen om relationen mellan en far och en dotter slog givetvis an en sträng i mig. Men jag fastnade kanske mer för skildringen av den svenska arbetarrörelsen. Stoltheten, den politiska medvetenheten och drömmarna om det klasslösa samhället gjorde mig varm och det är märkligt att det som var så självklart då saknas så totalt idag. Som vår forne landsfader som äntligen kunde få avdrag för sina hushållsnära tjänster. Om Åsa Linderborgs pappa levt idag hade han nog haft mycket att säga om det och det skulle nog inte vara något som kunde citeras här på vår familjevänliga sida.

Alla vi längtar efter Kyndelsmäss!

Jaha, nu var det januari. Kyla, blåst och 3 minuters sol per vecka. "April is the cruelest month" skrev T S Eliot och visst gör det ont när knoppar brister och så vidare, men var hamnar i så fall januari på månadernas värstalista? I april väntar våren runt hörnet. I januari väntar... februari. Å det är lika mörkt som i december, men då fanns åtminstone glada högtider med tända ljus och god mat som lyste upp. Vad väntar närmast nu? Kyndelsmäss? Det ska bli riktigt roligt... På något konstigt sätt har ändå den här månaden gått och nu är det bara några dagar kvar.

***

Det var alldeles tomt på lekplatsen häromdagen, förutom en kille som kom och satte sig på en bänk bredvid. En tonåring. Han dolde sitt ansikte med en halsduk och Ipoden tycktes vara klistrad i öronen. Vi grävde i sanden, Frans och jag, och när jag sneglade bort mot honom såg jag att han tagit ner halsduken och börjat ta bort det svarta sminket runt sina ögon. När han var färdig virade han halsduken runt sitt ansikte igen och gick vidare, kanske hemåt. Han tittade på oss med en blick som bad om att inte avslöja hans hemlighet. Det slog mig då hur jobbig tonåren kan vara. Allt som inte får avslöjas. De olika sidorna som visas upp. Sminket som måste döljas för föräldrarna och det osminkade ansiktet som klasskompisarna inte får se. Eller som Säkert säger det utan krusiduller: "Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid". Ibland är det skönt att vara vuxen.

Okej...

"Vänta!"
"Vad vill du Joel?"
"Vänta bara. Ett litet tag..."

I lördags sände SVT en av de bästa filmer som någonsin gjorts (ojdå!), Eternal sunshine of the spotless mind av Michel Gondry. Jag såg den inte då, men den finns inspelad för senare tittar. Det är en klassisk kärlekshistoria och det är så jag vill se på den, trots att den kanske främst är omtalad för sin uppluckrade berättarteknik, som gör tittaren lika förvirrad som filmens huvudpersoner är. Kärleken träder fram i sin nakenhet, avklädd all romantik, drömsemestrar och framtidsplaner. I slutscenen är bara det mest grundläggande kvar, varandras närvaro. Joel (Jim Carrey) vill bara att hon ska stanna, inte varför.

I mitt huvud dyker en annan magisk slutscen upp. I John Hustons Fat city från 1972 är det vänskapen mellan två män som står i fokus, men replikväxlingen är likartad. Den gamle boxaren Stacy Keach hänger i baren (som vanligt). Jeff Bridges är den unga adepten som han hoppats utveckla till en ny boxningsstjärna. Det är ingen feel good-film så boxningen går inget vidare. Men en vänskap utvecklas. Jeff Bridges är på väg att gå hem, Stacy Keach ber honom stanna ett tag till. "Okej". Sen sägs inget mer. De vilar sig mot baren och eftertexterna börjar rulla.

(Även öppningsscenen är magnifik till tonerna av Kris Kristoffersons "Help me make it through the night")

Det är något med den här enkelheten. Att gilla varandra, som vänner eller älskande, i tystnaden. Trots allt annat i relationen som ligger och skräpar. Det är vackert och det börjar grumlas i mina ögon varje gång jag hör Clementine (Kate Winslet) svara Joel:

"Jag kommer att tröttna på dig och känna mig fast, för så funkar jag."
"Okej."
"Okej då..."

Ankbröst och lussebullar

Eftersom min fru inte skrivit något här på sisådär ett halvår, så får väl jag ta över matbloggandet också. Igår var min födelsedag vilket jag firade med att laga till extra extra festlig mat till Sigrid och mig. Vi hann bara med en rätt för sen var vi tvungna att gå och sova för att orka gå upp halv sex när Frans vaknar, men den rätten blev i alla fall festlig. Jag och Frans hade varit och handlat ankbröst i saluhallen Briggen, som jag sen stekte och serverade med vinbräserad savoykål kokt potatis och ett glas Pinot Noir. Det kändes lyxigt och jag kände mig som, som ... tja, mamma och pappa.

Hur det smakade? Jo, det var gott. Fin smak på köttet. Men ändå. Jag är ingen köttsnobb egentligen så dyrt kött imponerar inte på mig. Billig högrev som fått koka sig mör i en mustig gryta är minst lika gott.

Imorgon ska jag och Frans baka lussebullar. Det ska bli ... spännande.

"Det är ett gammalt recept"

Igår var vi ute och åt utan Frans för första gången sen han föddes. Det var sagolikt. Vi firade Sigrids 30-årsdag med en kväll på restaurang Stearin och njöt av chevrémousse, pilgrimsmusslor och hjortinnanlår. Fast inte i samma rätt. Ljuvliga smaker, trevlig miljö, förtjusande sällskap. Som grädde på moset, eller snarare som ostronvinägretten på blomskålspurén, så fick vi efter ett tag Soundrack-Ebbot och Timbuktu som bordsgrannar. Vi låtsades givetvis som att vi inte kände igen dem, man är ju så van vid kändisar och vet att de inte vill bli uttittade... Ändå lyckades vi snappa upp att de huvudsakliga samtalsämnena var fisk, kor och hundar. Årets scoop: Sveriges artist-elit har blivit djurvänner!

Idag tittar jag på ett nytt avsnitt av Solens mat. Det dröjde exakt 22 minuter innan Bo Hagström äntligen fick säga "Det är ett gammalt recept" och nöjt får bekräftat "Det är min mormors".

Dåligt hyfs

Jag såg A guide to recognizing your saints häromkvällen. Gripande, även om man sett det förut. Ung man växer upp i brutal miljö, drömmer om att bryta sig loss, men gör det inte förrän katastrofen redan inträffat. Femton år senare återvänder han, nu en framgångsrik författare, och möter sitt förflutna. En klassisk berättelse, med en tacksam dynamik i krocken mellan plikten att stanna hos sin familj och vänner och plikten att följa sina drömmar. Egentligen är genren gammal. I Världens litteraturhistoria kallar Göran Hägg den "Ung man reser till staden" och spårar dess guldålder till de stora romanernas tid på 1800-talet, till och med 1700-talet.

Själv kommer jag att tänka på en av mina favoritfilmer när jag var 20, italienska Cinema Paradiso (som jag för övrigt såg om i somras och upptäckte att den var rätt unket nostalgisk och aningen gubbsjuk, i alla fall i den långa director's cut-versionen som jag råkade se). Ung man med filmdrömmar växer upp i liten siciliansk by och uppmanas av sin läromästare att fly byn och aldrig komma tillbaka. Han följer rådet, fram till läromästarens begravning en sisådär 30 år senare. Då är den unga mannen inte ung längre, men en firad filmregissör.

Eller varför inte (ja, nu igen!) Kejsarn av Portugallien. Det dröjer kring 15 år innan Klara Gulla återser sina föräldrar i Värmland, men återvänder inte i triumf utan som en nedbruten trettiofemåring, märkt för evigt av ett hårt leverne.

När jag ser den första filmen, funderar jag som den unge mannens pappa också gör, varför kom han inte tillbaka tidigare? Femton år är lång tid. Och inte är de andra exemplen mer föredömliga. Jag förstår varför de ger sig av, och där kan jag känna igen mina egna känslor. Men varför tar de så lång tid på sig att återvända? Är det verkligen trovärdigt? Kanske är det en nödvändighet för genrens dramaturgi? Kan någon förklara, för jag tycker mest att det är dåligt hyfs.

Fotboll mixat med glädje

Om ni undrar vart människorna bakom den här bloggen har tagit vägen, så har vi fullt upp med att gräva i sandlådor med Frans, kolla recept inför Sigrids 30-årsdag, tröttna på Facebook och diskutera vad som egentligen hände i slutet av Sopranos. Efter allt detta är huvet rätt tomt när man sätter sig med bloggen. Men idag är mitt huvud (och hjärta) fyllt av fotboll mixat med glädje. Det var elva år sen sist, men nu är Blåvitt svenska mästare igen. Ha!

Plötsligt upptäcker jag ett dolt släktskap

Det blir ju inte så många konsertbesök nuförtiden. Det hade varit roligt om det blivit ett häromveckan när Jens Lekman var på Nefertiti. Som tröst har jag lyssnat på P3:s live session som sändes igår och fått höra den omtalat vackra versionen av Jag tyckte hon sa lönnlöv. Ja, den var vacker. Dessutom gör Jens Lekman en cover på Paul Simons You can call me Al och plötsligt upptäcker jag ett dolt släktskap.

Om ni som jag oftast spenderar kvällarna hemma i soffan, vakandes över världens sötaste ettåring, kan ni lyssna på programmet här.


Förresten, mitt förra inlägg bevisade sig själv genom att innehålla minst en onödig mening. Den andra tesen kring mitt skrivande bevisas också bra av avståndet mellan inläggen.

Det som skiljer mig från dussinförfattarna

Nu har jag kommit på varför jag stört mig på språket i Kartor för vilsna älskande. Det är såhär jag skulle skriva! Om man bortser från det avancerade bildspråket. Mitt problem är också de krångliga formuleringarna och oförmågan att välja en beskrivning av samma känsla istället för tio. Tänk om man kunde formulera sig i en mening som exakt beskriver det man vill få fram istället för att vika ut sig över tio! Tja, det är väl det som skiljer dussinförfattarna från mästarna. Och det som skiljer mig från dussinförfattarna (förutom att jag inte kallar mig författare) är väl att de åtminstone har något att berätta.

Vad är "Det finns hopp" för namn egentligen?

Vi har gjort en sanering av vår ekonomi á la Lyxfällan. Vi har inte kommit längre än att jag har blivit tvungen att säga upp min prenumeration på Sonic, men det är illa nog. Som tur är finns det andra (gratis) vägvisare i popvärlden. Jag har blivit smått beroende av Let's pretend we're bunny rabbits. Här tipsas om band jag känner igen från nämnda tidning, men främst är det artister jag aldrig hört talas om. Dessa Uppsala-killar är fullständigt besatta av indie och man kan tänka sig att Marit Bergman jämställs med Idol 2007 i deras ögon. Letar du efter ett band som sålt mer än 10 000 skivor, leta någon annanstans.

Texterna är inte så lite nördiga, men det är inte den stora behållningen med bloggen. De har nämligen vänligheten att lägga ut musiken på mp3 för den som vill ladda ned. Det har hänt att jag utnyttjat deras vänlighet. Och fått upptäcka förtjusande saker som Math and Physics Club, Frightened rabbit, Earlimart, och inte minst, Shelby Sifers.

Sen var det namnet. Genialt! Åh, älskade Magnetic Fields! Varför kom jag inte på det först? Vad är Det finns hopp för namn egentligen?

Sveriges bästa band

Lite då och då blir jag exalterad över svensk musik jag hör och brukar då ropa att "de måste vara Sveriges bästa band". Vilka "de" är skiftar från gång till gång, men varje gång Radio Dept. släpper något nytt slänger jag ur mig frasen.

Och nu har jag hört, vad jag tror, är nya ljud från dem. Ja, jag blir exalterad igen. Jag sysslar ju inte med att lägga ut musik på nätet, men jag är tacksam för att andra bloggare gör det, så varsågod att klicka vidare om du vill höra något vackert. Där får jag också reda på att det är en cover. Det skiter jag i. Det låter precis som Radio Dept. ska göra och det nöjer jag mig gott med. De är ju Sveriges bästa band, vad de än gör.

Är min karriär som läsare slut?

Får man sluta läsa en bok när man knappt läst halva? När det dessutom är en av ens favoritförfattare? Språket är som vanligt en njutning, man vill bara lägga sig ner mellan meningarna och vila där, men berättelsen i Margaret Atwoods Alias Grace griper inte tag i mig för tillfället.

Så jag försöker läsa något annat. Jag börjar med Jens Lapidus Snabba cash, rekommenderad av, tja, varenda läskunnig person jag känner. Efter två sidor blir jag arg och ger upp.

Den minimalistiska designen i grön borstad metall hade lockat henne till köpet. Men nu betydde den något annat, större, för henne. Den gav henne lugn. Varje gång hon tog upp iPoden påminde den henne om de här stunderna av ensamhet. Tillfällen då världen inte trängde sig på.

Om det händelsevis skulle finnas någon som inte vet hur en iPod ser ut, så beskriver Lapidus detta ingående och utan att ge sina läsare i uppdrag att använda sin fantasi. Vad iPoden betyder för personen behöver vi inte heller lista ut. Gestaltning? Det som är skönlitteraturens uppdrag? Nej, inte direkt. Samma sak som jag brukar säga till eleverna: beskriv genom händelser istället för att berätta för läsaren hur det ska uppfattas. Jag tror säkert att det är en spännande och på något sätt nyskapande deckare, men jag orkar inte det här just nu.

Jag gör ett försök med Nadeem Aslams Kartor för vilsna älskande, inköpt på svägerskan bibliotekariens inrådan. Mångkultur, religion, urbana miljöer, England. Detta borde jag gilla.

En istapp lossnar och faller till marken som en glittrande dolk, krossas mot stentrappan vid Shamas fötter och förvandlas till ett vitt pulver, som en sockerkristall förlorar sin genomskinlighet när man slår sönder den.

Det är något med språket igen. Meningarna är långa, jag går vilse i bisatserna och glömmer vad de syftar på. Jag drunknar i bildspråket. Inte en mening utan en liknelse, varje föremål påminner om något annat. Visst är det vackert, men det är också en mur mot berättelsen, som jag så gärna vill åt.

Jag lägger ner boken en stund. Tänk om jag kommer att störa mig även på nästa bok jag börjar med? Tänk om jag aldrig kommer att hitta en bok jag gillar? Är det dags att sluta läsa böcker nu? Är min karriär som läsare slut?

Daniel Sjölin försöker fresta mig med sin senaste bok, Världens sista roman. Men jag vägrar ge upp. Det får inte vara sant. Jag plockar upp Nadeem Aslams bok igen och bestämmer mig för att klara vandringen genom bildspråksdjungeln och hoppas att det finns något som berör när jag hittar ut.