Återförenade!

Egentligen hade jag tänkt att skriva något om hur jag redan börjat rata Ryan Adams för musik som handlar om någonting utanför den egna naveln. Om Mattias Alkberg och Parker Lewis och min oro över Håkan Juholt. Men så fick jag höra om det här och blev alldeles pirrig och nu kan jag inte tänka på något annat.

Det var på tiden

Hösten för exakt tio år sen lyssnade jag uteslutande på två skivor. Den ena var The Strokes debutskiva Is This It. Den andra var Ryan Adams Gold. Det är lite märkligt för i båda fallen är det artister som jag sen slutade bry mig om. Jag försökte haka på Ryan Adams ett tag, men gav upp. Men just då var det två skivor som uppslukade mig helt.

Jag minns att jag såg Ryan Adams ett par gånger de åren. En kväll på Trägårn som var magisk. Jag tror att Hederos & Hellberg var förband. Sen lufsade Ryan Adams in på scenen, klinkade på pianot, tog fram gitarren, och sjöng. Och rökte och svor. För samtidigt som vi tyckte att vi såg ett geni på scenen, såg vi lika mycket en skitstövel. Men vi brydde oss inte. Vi ville bara höra honom sjunga. Jag höll tummarna för att ingen i publiken skulle få honom på dåligt humör så att han avbröt konserten. Precis som jag gjorde på Annexet 6-7 år tidigare när Oasis stod på scen och vi alla trodde att Liam skulle ilskna till när som helst, för att nån strålkastare var fel eller nåt, och gå av scenen. Men Liam stod kvar. Ryan också. Vi önskade att han aldrig skulle sluta. Han spelade hela tiden nya låtar som alla lät fantastiska. Senare samma år släpptes några av dem på Gold.

Ett år senare såg vi honom på Konserthuset i Malmö och det var inte lika roligt längre. Då höll vi tummarna för att han skulle sluta nån gång.

Sen kom åren då jag inte brydde mig. Men nu, tio år senare, finns det anledning att tänka om. En ny skiva, Ashes & Fire, som faktiskt låter bra. Inte särskilt modern, men bra. Det var på tiden.

Dagens Morrissey del 2

In my life, why do I smile
at people who I'd much rather kick in the eye

Heaven Knows I'm Miserable Now, 1984

Känsla för cykling

Anybody who rides a bike is a friend of mine.

Gary Fisher

Jag har hört om människor som nästan livnär sig på att delta i slogan-tävlingar. Genom sina kvicka formuleringar vinner de allt från ett års förbrukning av chips till möbler att inreda en hel 3:a med. Jag har också försökt. En gång.

Det var på gymnasiet. Det handlade om cyklar, splitternya mountainbikes med de bästa Shimano-växlarna, dämpning och allt annat som var det senaste 1993. I praktiken var de våra, min och Jonas. Vi började planera resor och läsa i tidningar om trails i USA som vi skulle bemästra. Bara tävlingen var färdig så vi kunde sticka. Våra slogans skulle sälja choklad och vi inriktade oss på ordvitsar med bergsanknytning. Vi diktade något i stil med "Kilimanjappo" och "Kebnedaime". Klockrent. Tyckte vi. Jag kunde knappt sova natten innan vinnarna publicerades. När jag på morgonen slog upp tidningen och läste några andra namn än våra var jag uppriktigt förvånad. Det är jag inte nu.

Det blev ingen mountainbike för mig. Inte då och inte senare. Entusiasmen svalnade ett tag, men inte känslan för cykling. Den lever mer än nånsin.

Häromdagen köpte vi en ny hjälm till sonen. Än så länge har han inte visat ett överdrivet intresse för att själv trampa på två hjul, men när vi går in i cykelaffären blir hans ögon lika stora som mina. Cyklar överallt, alla färger och modeller. "Titta pappa! Det är cyklar i taket!" Jag tittar. På väggarna är bilder på cyklister som hoppar och flyger. Vi gapar och drömmer båda två. Och dottern gör likadant.

Numera är det inte bara mountainbikes som får mig att drömma. Lådcyklar, elcyklar, fixies, racingmodeller med smala däck. Till och med min Göteborgstillverkade cykel av märket Avenue har en viss charm i all sin tråkighet.

Cykling är vackert. Cyklar är vackra. Så är det.

Och när jag inte känner mig så tjusig på min cykel med barn i cykelstol och en cykelvagn på släp läser jag Copenhagen Cycle Chic (eller någon efterföljare) får ett få stiltips. Vill jag ha något med mer klass väljer jag Roleur.

Det finns många skäl till att välja cykeln. Miljö och motion är starka argument. Men för mig är det estetiken som avgör.

Korrigering

Ojdå. Hösten har visst redan kommit.

Höstlängtan

Hösten är snart här. Inte riktigt än, men snart. Det finns dom som längtar efter den. Jag förstår vad de menar. Det handlar inte om brandgula löv och mustiga svampsoppor. Det handlar om Parker Lewis nya skiva. Ytterligare ett smakprov här.

Dagens Morrissey

There is always someone somewhere with a big nose who knows

Cemetery Gates, 1986

Förhöstmusik

När sensommaren går över i förhöst vill man ha något från de vindpinade brittiska öarna. Man vill ha något i kofta och manchesterjeans. Man vill ha någon som blivit uppfödd på Nick Drake och förälskat sig i Nico. Man vill ha musik som är så snäll att man blir generad. Med andra ord vill man höra Fionn Regan sjunga så här fint om och om igen.

Nu kanske du säger att det påminner inte så lite om en kanadensare med runda kinder. Du har givetvis rätt.

Elljusspår

Vi hade idrott två gånger i veckan när jag gick på högstadiet. Minst en av de gångerna, det känns som fler, sprang vi elljusspåret i Grimsta. Oftast var det spåret på 2,5 km, men mot slutet av nian höjdes kravet på att klara 5 km. Jag avskydde de lektionerna. Det gick alltid ut på att springa så snabbt som möjligt för att nå bra betyg. Jag vet många som fuskade. De sprang en bit på spåret, sen vek de av in i skogen, satte sig för att vänta en stund och sprang sen ut en bit före målgången. Strålande tider varje gång och idrottsläraren gav högsta betyg. Själv släpade jag mig runt med ständigt håll och nådde bara tider som gav en trea i betyg och nedlåtande blickar från samma idrottslärare.

Jag minns det igen när jag går längs ett elljusspår i Hindås. Jag tänker att alla elljusspår är lika. Samma granar som kantar samma väg av spån och grus. Jag är tillbaka på Grimstaspåret igen och det är en obehaglig känsla. Det var inte bara orättvisan på idrottslektionerna som gjorde Grimstaspåret till en fasa. Det gick hela tiden rykten om att det fanns våldtäktsmän, rånare och mördare i spåret. På anslagstavlan vid starten fanns reklam om överfallslarm. Och det är det som är det märkliga med elljusspår: ljuset gör att man kan springa på kvällen, men aldrig i livet att någon skulle våga göra det.

John Ajvide Lindqvist vet detta. I inledningen av Låt den rätte komma in hittas döda kroppar hängandes i skogen, tömda på blod. Längs med Grimstas elljusspår. Förmodligen var jag inte ensam om att hata de där lektionerna.

Löpning handlade för mig mer om att springa ifrån någon/något än att springa mot ett mål. Att springa av rädsla istället för motion. Som ni förstår omfamnar jag inte de senare årens löparboom helt och hållet. Vi är fler som ser på det med skepsis. Men kanske av olika anledningar.

Michael Kiwanuka

Som ni kanske märkt läser jag ofta den där killen i Killinggänget som ibland kan ses ströva omkring på Vallgatan. Jag orkar helt enkelt inte själv leta upp ny musik, så jag behöver någon professionell som gör det åt mig. Det senaste jag fastnat för är det här.

Jag tänkte skriva nånting om att det låter som Beth Orton med lite mer soul. Eller som Bill Withers helt enkelt. Fast det märker ni ju när ni lyssnar.

Det är väl värmen antar jag

Det har varit varmt idag. Kanske inte så hemskt varmt egentligen, men det kändes så. Jag har varit mer irriterad än vanligt. Jag har gjort sånt jag ångrar och sagt sånt jag inte borde. Det är väl värmen antar jag.

Värme och vrede går hand i hand i fiktionens värld. Du kanske minns hettan i Spike Lees Do the Right Thing som får gästerna på Sal's pizzeria i Brooklyn att koka över. I en annan New York-film, A Guide to Recognizing Your Saints, slutar den varma sommardagen i ett mord framför en spelautomat. Och vad var det Mersault gav som förklaring till att han sköt en arab i Albert Camus Främlingen? Just det, solen i ögonen.

Men inte godtar vi Mersaults förklaring? Ett mord går inte att skylla på solen och värmen. Det måste finnas en riktig orsak. Men Mersault ger ingen. Precis som Mark i Siri Hustvedts Vad jag älskade. Varför ljuger Mark? Varför stjäl han? Varför går han på droger? Alla runtomkring frågar, men han kan inte svara. Nån gång anger han föräldrarnas skilsmässa som orsaken till drogmissbruket. Han tror inte på det själv, men han förstår att andra vill ha förklaringar.

Det är väl så vi funkar. Allt måste ha en orsak, eller åtminstone nån förklaring. Människor gör inte bara saker utan anledning. Och orkar man inte gräva fram en sann förklaring skyller man på något annat. Som värmen.

Det hade lika gärna kunnat vara en iskall dag. Det var inte värmen.

Förlåt.

Havet och jag

Från mitt köksfönster ser jag Stena-båtarna passera. Imorse såg jag en färja jag inte kände igen. "Märkligt", tänkte jag. "Vad kan det vara för nåt?" Sen slår det mig att det börjar bli något osunt över det här: mitt intresse för sjöfarten i hamnen. Samtidigt börjar jag se ett mönster, som jag tror är illavarslande.

Jag har länge drömt om att få åka med en atlantkryssare. Inte en sån där vräkig sak med fem biografer och femtio pooler. Utan en gammal stilfull. En sån som Charles Ryder och Julia Flyte förälskar sig på i Brideshead Revisited. En sån där man bär smoking till middag och konverserar med kaptenen över några vaktelägg. Men det hör till min gamla vanliga brittisk överklass-vurm. Det som nu håller på att hända hör till något annat. Låt mig förklara.

Till den bästa läsningen de senaste åren hör definitivt Carsten Jensens Vi, de drunknade. En alldeles för lång roman om båtar, ett par skeppsstövlar och James Cooks skalle. Till slut satt jag ändå där och fantiserade om New Foundlands kust och stormar på Nordsjön. Och var helt fast.

Likaså har jag upptäckt mig sluta bläddra vidare när det är Landgång på SVT. De gigantiska lastfartygen som långsamt skrider fram över havet likt elefanter. Ingen ställer sig i deras väg.

Vi är stammisar på Sjöfarstmuséet. För barnen, ni vet. Men allt oftare får de ropa efter mig när jag fastnat framför 1972 års modell av Skandiahamnen. Eller när jag studerar den skalenliga miniatyren av m/s Gripsholm.

För en tid sen greps jag av June Tabors senaste skiva Ashore. Med titlar som Shipbuilding och I'll Go and Enlist for a Sailor förstår ni nog vad sångerna handlar om. Och så den vackra Grey Funnel Line. Plötsligt har en ny genre öppnat sig för mig: sjöfartsmusik (inte det coolaste från London precis, men i alla fall från London, nästan).

Ser ni mönstret? Jag tror att den här staden har sitt grepp om mig nu.

En ny chans

Jag förstår inte hur jag kunde missa jj häromåret. Inte så att jag inte hörde namnet, men jag lyssnade aldrig till musiken. Det misstaget ska jag inte göra om. Nu får jag en ny chans. Du med. Och gillar du att äga så kan du få låten gratis.

Istället för V

Jag försöker vara som alla andra och gilla Veronica Maggios nya skiva. Det går sådär. Istället faller jag för en gråhårig engelsk dam och en skotsk gubbe i fiskarmössa. Som vanligt.

Min Jonathan

I vintras åt jag vid ett tillfälle lunch på O'learys. I Skövde till och med. Egentligen spelar det ingen roll var man äter på O'learys eftersom alla restauranger ser likadana ut. Vimplar med Boston Bruins, kepsar med Boston Celtics tryck och bilder på Cheers. Och Fenway Park. Meningen är väl att man ska associera till sport, titta på tv och dricka mycket öl. Men istället börjar jag tänka på Jonathan Richman.

Det är få artister som är så lokalpatriotiska som Jonathan Richman. I alla fall är det få som sjunger om det. Definitivt är det ingen som kommer undan med det som Jonathan Richman. För det är svårt att inte smälta av det här.

Jonathan Richman är komplett. Den som lyssnar på Jonathan Richman får allt. Om vi skulle leka den där leken "om du bara fick ta med dig en skiva till en öde ö" hade jag svarat något med Jonathan Richman. Det har sagts att han sjunger med en tår i sin röst. Det är sant. Han kan låta outgrundligt sorgsen. Men samtidigt sprudlande glad. Och allt däremellan. Han sjunger lika gärna om förälskelse som om dinosaurier eller nederländska konstnärer. Hans analys av Pablo Picasso ligger inte långt efter Liv Strömqvist. Samtidigt påstår att han inte förstår konst.

Vi får heller inte glömma hans roll som stilikon. Skratta ni bara, men få bär upp en randig tröja som Jonathan Richman. Och som han dansar... Förresten, här är en till randig tröja.

Jonathan Richman har dessutom gjort den enda sommarlåt du behöver lyssna på. Någonsin.

Det var inte meningen att det skulle bli en youtube-festival av det här. Men det är så svårt att välja när det kommer till Jonathan Richman.

Sa jag att han har allt?

Nu har jag skrivit Jonathan Richmans namn elva gånger i den här texten. Jag hoppas att du aldrig glömmer det.

Rapmusik från Skottland

Det verkar vara en fin gammal skotsk tradition det här med män som pratar sorgset till vacker musik. För ett par år sen var det James Yorkston som pratade på i den ljuva Woozy With Cider. Jag föll direkt.

Nu är det Aidan Moffats (Arab Strap) tur att föra det skotska arvet vidare. Pretentiöst såklart, men det gillar jag.

Bara en till, sen lovar jag att sluta...

Jag kom att tänka på Bruce Springsteen. Han skulle också ha varit med på gråtlåtlistan, med den här versionen av "The River". Inte för låten i sig, utan försnacket. Lyssna så förstår du. Det är en vacker berättelse, som griper tag i mig varje gång.

Han har alltid varit en god berättare, Bruce, med känsla för dramatik. Det här är ett lysande exempel. Jag vet inte om det är en sann berättelse. Egentligen spelar det ingen roll. Det är en vacker berättelse ändå, det är det viktiga. Ta 11 minuter och 38 sekunder av din tid och lyssna.

Tack ni som bidragit med gråtlåtlistor. Jag bara vräkte på, medan ni gjorde det med stil. Ni är bäst.

Tappat och hittat

Alla har vi våra svagheter. Jag är svag för Alicia Keys-ballader och berättelser om hittade saker. Som den om Todd och den upphittade filmrullen.

Min fascination började med Found Magazine för några år sen. Då och då återvänder jag fortfarande dit. Jag vet inte varför det är så fascinerande med saker som folk hittar. Kanske har det med hur små saker bär på stora berättelser, hur föremålen ger oss kontakt med människor vi inte känner. Kanske är det samma del av mig som tilltalas av Sophie Calles konstprojekt även om det inte handlar om upphittade saker. Kanske kan någon bloggläsande psykolog förklara för mig hur min hjärna funkar.

Blommorna

Vissa sånger är det svårt att värja sig emot. Man tänker att man inte brukar gilla sånt där och nog inte kommer göra det nu heller. Men så gör man det ändå. Gillar det. Så får man erkänna sig besegrad av en sång.

Jag har redan nämnt att Helplessness Blues var en sån sång för mig. För ett tag sen var det Next to you (kolla även in den här versionen så förstår du hur sorglig sången verkligen är). Idag är det Blommorna.

Jag har tidigare förhållit mig med viss distans till Jonathan Johansson. En del låtar har jag gillat, men överlag har jag tyckt att musiken varit lite för ansträngd, lite för pretentiös. Men med Blommorna är det annorlunda. Throw Me Away kallar det "en Per Hagman-roman på tre minuter och femtiosju sekunder". Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Jag gillar Per Hagman för mycket för det (dessutom räcker det inte med att skriva om att man sitter på ett flygplan för att bli Per Hagman). Men bra är det ändå.

Än en gång får jag omvärdera mina åsikter. Och har man dessutom en blogg som heter Det finns hopp! så kastar man nog ganska mycket sten i glashus om man anklagar någon annan för att vara pretentiös.

Jag kunde inte låta bli

Det gick inte. Jag försökte, men kunde inte hålla mig ifrån det. Så här är min lista. Var är din?