Äntligen:min favoritpoet från Malmö!

Nej, det är inte Björn Ranelid jag menar. Ända sen jag läste Allt och denna lycka av ingenting har det varit Kristian Lundberg som haft den titeln. Nu har jag läst Yarden och jag tror inte att någon någonsin kommer att kunna peta honom från den tronen. Just nu vet jag inte någon i hela landet som skriver viktigare böcker än Kristian Lundberg.

Jag försökte läsa Yarden så långsamt jag kunde. Inte så att den var svårläst. Jag ville helt enkelt inte att den skulle ta slut. Men när något är så fruktansvärt bra är det också svårt att dra ut på det. Man blir girig. Vill ha mer ord. Och läser och läser. Tills det tar slut.

Kristian Lundberg har ett språk jag skulle sälja min moster för att få. Faktiskt önskar jag att jag hade fler mostrar att sälja. Poesi eller, som i det här fallet, prosa gör ingen skillnad. Hans språk vibrerar av liv, helt perfekt, inte en onödig bokstav någonstans.

Det var längesen jag läste en så politiskt laddad bok. Det handlar om vad arbetet gör med människan. Och hur arbetet för oss in i de maktstrukturer som vårt samhälle bygger på. Makt är det som definierar våra roller och upprättar skillnaderna mellan oss. Mellan de som har ett jobb och de som inte har ett jobb. Mellan de som leder arbetet och de som utför arbetet. Det är den som har ett arbete som definierar villkoren för den som inte har. Som ställer kraven. Utövar sin makt. Den som är utan jobb kan aldrig protestera utan underordnar sig och förlorar bit för bit en del av den hon varit.

Samtidigt som jag läser Yarden berättar tidningen om de kommunala cheferna som tjänar 120 000 i månaden. Det är inget exceptionellt, utan tycks vara normen i stadens kommunala bolag. Kommunala, inte privata, företag. Mina tankar går till Kristian Lundberg och hans kolleger i hamnen i Malmö, som sliter från morgon till kväll, utan att veta om de får komma tillbaka dagen efter. Ständigt underordnade sina arbetsledare, livrädda för att göra misstag. Med en lön som gör att de flesta ändå måste ha ytterligare ett jobb vid sidan av. Jag vet att de inte är ensamma i Sverige. En del har det värre än så.

Jag önskar att Freddie och herr Borg fick ett ex av Yarden. Nej, förresten. De kan gott köpa den själva.

Hunger!

Just som jag höll på att skriva ett inlägg om min favoritpoet från Malmö hörde jag det här och efter tre takter blev jag tårögd. Så det fick vänta.

Betyg och boliner

Har du hört vad Jan Björklund sa angående införandet av nationella prov i grundskolans SO-ämnen? Håll i dig:

"Många elever är väldigt kritiska till att betygen är orättvisa och sätts på lösa boliner."

Lösa boliner? Så mycket förtroende har alltså Jan Björklund för lärarens professionalitet och förmåga att bedöma elevernas kunskapsutveckling. Björklund vill ju höja lärarens status med bland annat lärarlegitimation. Jag har ytterligare ett förslag som jag tror kan höja lärarens status i grunden: en ny utbildningsminister.

Åldrande sväng

Jag känner mig gammal när jag säger att jag tycker det här svänger. Å andra sidan känner jag mig lite yngre av att nicka till det här (eller så är det bara sån musik som 35-åringar gillar för att de tror att ungdomarna gör det och det får 35-åringarna att känna sig unga, men när de inser det känner de sig som 42 istället).

Jag tyckte hon sa lönnlöv

Den senaste tiden har jag tänkt en del på Kanada. Ända sen jag såg Xavier Dolans bultande Hjärtslag. För oss som är alldeles för svaga för fransk, brittisk och amerikansk kultur framstår Kanada som en perfekt allt-i-ett-lösning. Kombinationen har också gett fantastiska resultat. Feist, Junior Boys, Rufus Wainwright och The Arcade Fire för att nämna några. Och så Margaret Atwood så klart. Min Margaret.

Den senaste tiden har mina tankar gått till Stars. För det första har deras skiva The Five Ghosts från förra året helt gått mig förbi. Så det håller jag på att ta igen. För det andra återvänder jag ofta till Set Yourself On Fire från 2004. Om du skulle få för dig att lita på mig, och lyssna på Stars, så bli inte avskräckt av det ibland rätt så töntiga soundet. Det är inte därför jag gillar Stars. Börja gärna här eller här. Då hör du kanske det jag hör. Tidlös, snygg pop med melodi och text i centrum. Kanske hör du som jag ett gott alternativ till The Beautiful South, fast utan cynismen. För mig som varje dag försöker leva mindre och mindre cyniskt är det bra träning att lyssna på.

Vintermorgon från balkongen

Passa på!

Innan vi dricker gravöl för P3 Pop så bör du passa på att lyssna på Arthur Russell-specialen som sändes i repris häromveckan. En lektion i populärkulturhistoria. Med vacker musik. Helt gratis.

Sen får du dricka.

Trettondagsafton

Trettondagsafton 2010. En märklig kväll. Tjugo i åtta hade vi lyckats få barnen att somna och lämnat över ansvaret till barnvakterna. Sen en taxi genom stan. Ett fruktansvärt kallt Stockholm. Stadshuset, Strömmen, Operan. Fem i åtta kliver vi ur utanför Dramaten. Lyckliga. Vi visste inte att vi missat det här. Det gjorde inget då (men ja, vi har grämt oss en del i efterhand). Fem minuter senare börjar skramlet från Mycket väsen för [ingenting]. Vi ler. Vår första gemensamma konsert på fyra år. Det här ska vi njuta av. Det gör vi. Tills brandlarmet går mitt under Lång väg. Vi går snabbt ut genom foajén, ut i kylan. Vi väntar 10 min. 20. 3o. Ska vi gå? Var det allt? Till slut får vi gå in igen. Efter några extra applåder fortsätter det med Halleluja. Några låtar till. Sen slut. Vi drar oss mot foajébaren. Discjockeyn spelar Lazy Line Painter Jane. Här kan vi stanna länge. Vi köper varsitt glas vin. Då går brandlarmet igen. För sista gången går vi ut i kylan. Och hem. En märklig kväll. Märklig, men fantastisk.

Skoltrött

Nu börjar jag bli trött på det här. Snart ska jag protestera mot en verklighetsbeskrivning som inte är hämtad från verkligheten. Mycket möjligt kommer den från FP:s partikontor. Belägen långt bort från verkligheten. Ändå har den lyckats diktera samtalet kring skolan alltför länge nu. Ord som "flumskola" och "politiserade pedagogikforskare" har blivit centrala när skolan ska diskuteras. Utan att kritiseras. Och inte ens behöva förklaras.

Snart ska jag protestera. Snart.

Istället för Rut-avdrag

När alla andra är tysta är det tur att det finns några som man alltid kan lita på.

Dylan och Lloyd

Två konserter inom en vecka! Det har nog inte hänt sen då. Jag borde väl uppskatta Dylan LeBlanc mer än Lloyd Cole. En ung, lovande kille med gitarr som redan fått sjunga duett med Emmylou Harris ställd mot en 49-åring som börjar bli trött. Men det är inte som det borde.

Country är vackert, men dess centrum är nostalgin. Den gamla tidens glans. Målet för 20-åringar som LeBlanc är inte att göra något nytt, utan att låta lika bra som sina föregångare. Och det lyckas han med.

Popmusikens uppdrag är däremot att handla om nuet. Den behöver inte vara relevant imorgon, men ska vara det idag. Ibland förlängs detta nu. Ibland gäller det Lloyd Coles sånger. När de presenteras som de gjorde i lördags, med endast två gitarrister på artistens sida, så framstår allt som skrivet alldeles nyss. Avskalade från tidstypiska produktioner finns bara kärnan kvar, perfekta popsånger på tre minuter, lika angelägna idag som för 20 år sen.

Lloyd, jag har alltid varit redo.

P.S. För en vidare diskussion om popmusik som faktiskt är nostalgisk är detta rekommenderad läsning.

Fars dag igen

Det är dags för Sverige att få en kvinna som statsminister!

Med en brinnande önskan avslutar Christopher Sander sin spelning på Way out west, en alltför sen kväll i augusti. Och där, just då, trodde jag att det skulle bli sant. Sen kom söndagen i september.

En söndag i november förstår jag att det nog aldrig kommer att bli sant. Vad var det för dag nu igen? Just det, Fars dag.

Fars dag

I'm sorry I haven't been around much.

Det hade kunnat vara Odysseus replik när han möter Telemachos igen efter alla år på havet. Det hade kunnat vara hämtat från otaliga scener i litteraturens värld mellan fäder och deras söner eller döttrar. Men i det här fallet är det Johnny som säger det, knappt hörbart, till sin dotter Cleo i Sophia Coppolas "Somewhere".

Idag skänker jag en tanke åt fiktionens skildringar av pappor. Med hopp om att i framtiden få läsa om annat än det som hittills varit pappornas kännetecken: frånvaron.

Att gräma sig

Vad innebär det att gräma sig? Ibland påminner min fru mig om den gången då jag var för trött för att följa med henne på en Popsicle-konsert, som hon då missade. Ett par månader senare splittrades de och hon hann aldrig se dem. När var det här? Tja, tolv år sen kanske. Får jag höra det fortfarande? Ja. Det är att gräma sig.

Jag är inte bättre själv. Jag grämer mig över mycket. Ofta. Just nu grämer jag mig över att jag satt på en bänk och åt rotfruktschips istället för att se Local Natives på Way out west i somras. Ibland känns det här som en tröst. Eller som salt i såret. Jag kan i alla fall inte sluta titta.

Visst finns det annat man kan gräma sig över än missade konserter. Tror jag.

Skönheten för dagen

Nej, mr Costello. Hur mycket jag än tycker om dina sånger så håller jag inte med dig. Skönheten är inte värdelös. Jag vet precis vad vi ska göra med den. Njuta. Det är en glädje som är evig, som han skrev den där brittiske poeten Jane Campion gjorde en makalös film om häromåret.

Just nu kan jag inte bestämma mig för vilken sång på Peter Brodericks nya skiva som är vackrast. Kanske den här? Eller den här? Eller någon annan (albumet finns på Spotify)? Men du kanske menar att något helt annat är vackrast just nu?

En gammal vän

Lloyd Cole har fyllt 49 och börjat spela hårdrock med sina söner. Med PSL diskuterar han sina nya kontaktlinser (du behöver titta på hela klippet). Man kan tänka sig att vi inte har så mycket gemensamt längre. Att vi har glidit ifrån varandra. Ärligt talat så var det ju ett bra tag sen vi hördes sist. Kanske var det med "The Negatives", en sisådär tio år sen. Jag vill minnas att vi inte var bästa vänner ens då.


Men nu har han hört av sig igen. Med en gammal vän är det liksom bara att fortsätta där man slutade sist. Trots att det gått tio år. När jag hör "Oh Geneviève" känns det som att vi är just gamla vänner. "Oh Geneviève" är en sån där perfekt poplåt man måste vara född i Glasgow för att kunna skriva (som dom här eller dom här eller dom här eller...). Dessutom sjunger han den som om det vore den enklaste sak i världen att skriva en sån låt. Så avslappnad, men ändå totalt fokuserad. Det känns varmt och tryggt. Som att få dricka kaffe med en gammal vän. Och det är jag inte ensam om att gilla.

Så minns man en popstjärna

Jag vet att jag inte borde, att det är fel av mig men jag gör ett försök att börja skriva igen. Jag vill inte sluta så nu ska jag skriva. Tänka mindre, skriva mer, ångra sig sen. Annars blir det ingenting. Om det inte går nu så lägger jag ner. Jag försöker:

En av anledningarna till att jag älskar England är att där tas populärkultur på allvar. Det är inget man skämtar om. Ett nytt popband behandlas med samma seriositet som en nyskriven opera. Man vördar sina popstjärnor likaväl som sina författare. För 10 år sen dog Kirsty MacColl. Igår skulle hon ha fyllt 51 år. På Soho Square i London har hon fått en egen bänk. Varje år den 10 oktober samlas människor där för att minnas henne. Igår avslutades kvällen med en minneskonsert på Shepherd´s Bush Empire. Så ska en bortgången popstjärna behandlas.

Vi var många som inte kunde gå. Inte ens Andres Lokko hann dit. Vi får minnas så här istället.

Världens vackraste röst vs världens vackraste band

Jag vet inte vem jag är mest förälskad i just nu. Världens vackraste röst är tillbaka och sjunger icke upplyftande sånger, precis som vanligt. Jag faller pladask. Samtidigt som världens bästa band äntligen, äntligen, äntligen är här. Som tur är har jag ett stort hjärta.

Var inte oroliga. Egentligen är jag mest förälskad i min fru och mina barn. Men de gör inte lika bra musik.

Pop och allvar: prologen

I väntan på en lång essä i serien "Pop och ..." vill jag bjuda på ett smakprov på vad som kan komma. Titta här på vackert allvar. Och här.

Pop och politik

Men mitt hjärta rår dom inte på, ingen rockmusik kan nånsin va blå
Ingen sång jag kan förstå har nånsin skrivits på Strandvägen

"Varför inte ta chansen och säga något vettigt när man har folk som lyssnar?" frågade A retoriskt när vi lyssnade på Charlie Hadens "Liberation Music Orchestra". Jag nickade och tömde mitt vattenglas. Vi hade precis lärt känna varandra, så inte protesterar man då. Och varför skulle jag?

Politik och musik hör ihop och har alltid gjort det. Från Woody Guthrie som skrev "This machine kills fascist" på sin gitarr och Billy Braggs stödsånger för facket till Glasvegas hyllningar till socialarbetare och Mattias Alkbergs frustration går en linje av engagemang som inte går att tysta. För att inte tala om Jenny Wilsons berättelser om köksbordets uppgörelser. Återigen blir det privata politik. Med rätta.

Kanske har den politiska popen legat i vila ett tag. Det har passat samhällsklimatet väl. Vi bryr oss inte längre. Vi vill inte förändra något. Bara klara oss ur krisen. Det har också passat alliansen utmärkt. Den politiska dagordningen som bestäms av de regerande går ut på att få folk att prata så lite politik som möjligt. Om det ändå ska pratas politik måste folk använda orden utanförskap, livspussel, flumskola/kunskapsskola eller mer pengar i plånboken för att höras. Det kallas att bestämma över diskursen. Eller härskarteknik om du så vill.

Vi är inte alla som vill gå med på det här. Förra året öppnade The Radio Dept. munnen och lät sitt missnöje höras i "Freddie and the Trojan Horse". Jag tror ni kan ana vilken Freddie som menas. Mothugg fick de i år från oväntat håll genom Tomas Ledin (ja, ni läste rätt, men jag lovar att aldrig mer nämna hans namn i den här bloggen). Med "Medelklassens okrönta kungar" fick alliansen det soundtrack de letat efter. Göran log, för inte någon av hans talskrivare kunde ha beskrivit "verklighetens folk" så bra som mannen som en gång hade ett rocktåg.

Jag önskar att alla som satt på filtar med ett glas lådvin i handen på ovan nämndes konserter i somras istället hade lyssnat på Parker Lewis. Det låter som en självklar önskan, men det är inte bara av musikaliska orsaker. De hade behövt höra hur varje låt på EP:n "Rak som en pil" fullkomligt tuggar sönder alla blanketter för rotavdrag, spottar på jobbcoacher och kramar en hushållsnära tjänst. Minst sagt uppfriskande.

I den politiska popmatchen vinner alltid den röda sidan. Vi får hoppas att det sprider sig till den stora matchen nästa höst. Dra ditt strå till stacken här.