Ännu en fin popnyhet!

Kommer ni ihåg Parker Lewis? Kommer ni ihåg grabben med stor blond lugg och färgsprakande skjortor stora som tält? Kommer ni ihåg svoosh-ljuden, "synchronize watches" och den där konstiga stora killen som sen var läkare i Cityakuten?

Nähä. Det var nog bara jag som såg det. Nej förresten, Emil Johansson måste också ha gjort det. Så kallar han sig när han betalar sin hyra, men när han spelar musik heter han, just det, Parker Lewis. Och då handlar det mer om storslagen pop än om knasiga amerikanska high school-serier.

Det kanske bara är jag, men mina tankar går snarare till den unge mannen från Kortedala. Samplingarna, de pampiga arrangemangen och de stora känslorna som inte går att dölja har han gemensamt med Jens Lekman. Men inte som en kopia, utan på ett eget sätt. När Parker Lewis plankar Bruce Springsteen, samplar Chi-Lites och refererar till både Woody Allen-karaktärer och Paul Simon-låtar, samt dränker allt i en ljuv New York-fixering, kan jag inte annat än känna ren lycka. Ren och sann pop-lycka.

Inte nog med att musiken är bra, den är gratis också.

Årets TV-ögonblick...

...skulle kunna vara när Marit Bergman äter kladdkaka med familjen Fredriksson i Enköping och spelar låtar för dem i soffan. Både jag och Sigrid blev lite fuktiga i ögonen. Titta själva.

Religion i serierutor

En vän lånade mig I Never Liked You av Chester Brown, som han tipsat mig om sedan jag började tjata om Craig Thompsons Blankets. I Never Liked You handlar även den om en ung killes uppväxt i ett religiöst hem. En mer nedtonad och implicit berättelse än den sentimentala och känslostormande Blankets (precis som du lovat Gustav!). Ändå träffande. Känslorna puttrar under ytan och den religiösa sfärens påverkan skymtas i de enkla bilderna. Religionen är inte det centrala temat, men finns hela tiden i bakgrunden till berättelsen.

Hur en religiös miljö påverkar en ung människas liv fascinerar mig alltid. Av naturliga skäl. Och jag tycker nog att det är ett alltför tunt utforskat område av litteraturen. Därför rekommenderar jag gärna I Never Liked You. Även om Blankets grep hårdare om mitt hjärta.

Magi

Det här är mest magiskt just nu. Men vad gör den fingerknäppande snubben med Brolle-före-Körslaget-frisyr där egentligen?

Två dagar i Köpenhamn

Lunch...
fika...

middag...

lunch...

fika.

Mitt eviga lidande

Le Clezio får Nobelpriset (ja, det var ett par veckor sen) och Jan Guillou anklagar Katarina Frostensson och "den där Svenbro" för att vara frankofiler. Det låter otäckt. Göran Greider bekänner sig gärna som frankofil och är glad över akademiens beslut. Frankofili? Jag vet vad det handlar om. Jag kan också få en släng av det ibland. Som när jag lyssnar på Phoenix, eller ser en Truffaut. Eller som när jag läste Bonjour tristesse. För att inte tala om när jag ser Les Bleus spela. En kvävande längtan efter en promenad längs Seine och en perfekt boeuf bourgignon.

Men mer svårbotlig är min anglofili. Jag vet inte riktigt när det började. Kanske var det redan med de brittiska barnprogrammen på 80-talet, som de snusförnuftiga barnen på Junior Gazette. Helt säkert är att det befästes under 90-talet. Kommisarie Morse på SVT. Morrissey sjunger The More You Ignore Me, The Closer I Get och jag är för evigt såld. Några månader i Brighton mitt under det brinnande kriget mellan Blur och Oasis. Jag går till HMV och köper både Parklife och Definitely Maybe. Tittar ut över the Pier och läser NME. Sen vågen av Jane Austen-filmer. Hedarna, kostymerna, slotten. Skottland. Lloyd Cole, , Teenage Fanclub, Belle and Sebastian.

Det blir 00-tal. Franz Ferdinand och Fence-kollektivet sprider det skotska budskapet. Zadie Smith blir det nya mångkulturella Londons skildrare, lika brittisk som Charlotte Bronte. Något sent upptäcker jag Brideshead Revisited och jag tror att jag hittat hem. Men jag kommer inte till ro. The Line of Beauty ger lindring. Jag vet att det är en svårartad sjukdom.Självklart läker Glasvegas en aning, men förmodligen kommer jag aldrig bli botad. Jag får nog fortsätta med mitt smärtstillande. De senaste veckorna har det stavats Ashes to Ashes. Nu väntar det sista, inspelade, avsnittet på mig.

Det är oktober nu

Nu har jag sett En förlorad värld. Jaha.

Det var ingen dålig film. Faktiskt riktigt bra. Jag är inte besviken. Men nöjd skulle jag aldrig kunna bli. Det finns bara ett Brideshead som jag vill återvända till. Igen och igen.

*

Det är oktober nu, så ni kan fråga mig igen. Men har ni läst tidningarna idag vet ni svaret redan. Ja, Glasvegas är årets hype. Och än så länge håller den.

Mera Glasvegas

...men när jag lyssnar på "Colin the Copper" hör jag bara The Clash. Och i "Daddy's gone" spottas orden ut snabbare än en ung Elvis Costello skulle gjort. Och när jag hör "Geraldine" så knyter jag näven på ett Franz Ferdinand-vis. Ni hör, jag kan inte riktigt greppa Glasvegas. Jag tror att det är en bra sak.

Förresten, har Glasvegas nått Hässelby än? Jag tror att det skulle funka bra där.

Nu är jag pigg igen!

Phil Spector. Manic Street Preachers. Elvis Costello. The Twilight Sad. Billy Bragg. Och, håll i er, the Proclaimers (det var inte mitt påhitt, men jag kan inte förneka att det stämmer). Om du kan tänka dig hur alla de skulle låta samtidigt, så kan du föreställa dig Glasvegas.

Rätt fånigt namn, men är man från Glasgow och rullar på r:en när man sjunger så räddar det mycket i min värld. Kanske är det här den nya hypen. Jag är inte helt säker. Ena stunden är det makalöst bra. Andra stunden känns det bara svulstigt. Just nu lutar det åt det första. Men tiden får visa.

Kom och hälsa på mig om tusen år.

Äsch, det behövs inte. Fråga mig i oktober igen.

Trött

Jag har blivit trött. Det finns ju så mycket att bli trött på.

Jag är så trött på ett jämställdhetsarbete som aldrig går framåt. Jag är så trött på att pappor fortfarande tar ut en minimal del av föräldrapenningen, och inte tycks planera att ändra på det, "det passar liksom inte mig". Jag är så trött på en alliansregering som bara pratar valfrihet för familjen och morot för de som delar lika. En valfrihet som alltså inkluderar att välja att bli förälder och sedan välja att inte ta hand om sitt barn. Det får vara slut nu. Gör föräldrapenningen individuell. Mammor och pappor har ett individuellt ansvar, inte bara ett gemensamt ansvar för familjen.

Jag är så trött på föreläsningar med rubriken "Kvinnligt, manligt och mänskligt" och att jag ska nicka gillande till saker som "när kvinnor säger 'sedan' menar de 'nu'" (som exempelvis medelålders män som är informatörer på Ringhals förklarar när de istället ska prata energifrågor.) Jag är så trött på sånt.

Jag är så trött på att jag ska bli tjusad av den svenska överklassens och kändisvärldens liv. Jag bryr mig inte om Stureplan. Jag vill inte läsa om hur jobbigt det är att parkera en suv på Humlegårdsgatan. Jag vill inte läsa om hur jobbigt det är att alltid behöva beställa in den dyraste champagnen (nej, jag orkade aldrig läsa färdigt Snabba cash). Och jag blir trött på att ungdomar antas vara intresserade av endast detta (förutom frågan om självmord), om man ser till urvalet av noveller i Västtrafiks Färdlektyr från förra året (som jag först blev glad av att se på jobbet, men senare ledsen).*

Jag är så trött på Filip och Fredrik och grabbigheten. Jag är så trött på att jag ska antas tycka det är roligt när de leker plasktävlingar med folk eller försöker känna igen sina kompisars penisar. Snälla, sluta nu. Jag är så trött på att det infantila är norm och att ingen tros vilja ha något annat.

Finns det inget hopp? Kanske. Jag lyssnade på Verkligheten i P3 en gång. Jag tror dom har nåt. (Malmöradio tycks överhuvudtaget ligga i en klass för sig just nu.) The Radio Dept. har självklart också nåt. Att de vågar sjunga om Freddie och gänget i regeringen ger mig hopp. Snart är nya skivan här. Och så är det snart dags för filmatiseringen av Brid... Nej, jag ska ge mig nu.

*Det är stor skillnad på den svenska och brittiska överklassen. Den senare är föremål för alltför mycket av min fascination. Du kanska kallar det dubbelmoral, jag kallar det urskiljningsförmåga.

Tillbaka!

Datorkrångel, semester, datorreparation, datorkrångel igen, dagisinskolning, inköp av ny dator, jobbstart, bredbandskrångel.

Så. Då förstår ni varför det varit sällsynt tyst här den senaste tiden. Det är inte så att det inte funnits något att skriva om. Exempelvis har ju augusti passerat.

Augusti är en månad för uppbrott och förnyelse. Kanske är det en kvarleva från studenttiden, då augusti alltid innebar en ny fas i livet, men jag får alltid en speciell känsla när augusti infinner sig. Det är tiden för att fråga sig vad man håller på med. Är det verkligen lärare jag ska vara? Borde jag göra något annat egentligen? Än så länge har jag inget nytt svar.

Men augusti ger mig också ett sug efter ord som bränner och musik som skaver. I augusti läser jag Kristian Lundberg och världen kring Slussgatan i Malmö öppnar sig. Slussgatan... Ja, det var också en augusti. En nyupptäckt: Liv Strömqvists Einsteins fru. Träffsäkert, lärorikt och argt. Nu är jag också arg. Jag har också upptäckt Joan Didion. Sorgen i Ett år av magiskt tänkande, fantastiska reportage i Att lära sig att leva.

För ett år sen skrev jag om The Twilight Sad och min sjukliga augustilängtan efter gitarrmangel. Jag har inte upptäckt några nya rundgångar i år. Istället har jag som vanligt hamnat i The Velvet Undergrounds monotoni och The Radio Dept.s drömska ljudlandskap. Och njutit av The Dodos trummor och sången från Noah and the Whale. För att inte tala om symfonierna från franska M83 som nog blivit årets augustisound.

Inte sällan har jag sett årets bästa film i augusti. Augusti gav mig The Squid and the Whale. En annan augusti serverade både Lost In Translation och Eternal Sunshine... Som gjorda för augustis vemod. I år blev det inte så. Visst såg jag The Dark Knight, men så djupt tog den mig inte att den blir årets film. Nu är det september och snart har fimatiseringen av Brideshead Revisited premiär. Ja, jag lyckas nämna den igen. Det känns bra att vara tillbaka.

Som ni märker har jag tröttnat på brunt.

Bloggar som aldrig blev av

Det här är vad jag på sista tiden har börjat skriva om, men aldrig fått klart:

1. Min återupptäckt av The Lemonheads som fullkomligt kastar fram minnen från mitt 90-tal. Inte alls fräscht, bara nostalgiskt.

2. Min rädsla för landsbygden i allmänhet och grusvägar genom mörka skogar i synnerhet (egentligen är det nog en känsla som snart kommer att förbytas i en landsbygdvurm och så sitter jag där med ett rött trähus och odlar min egen palsternacka).

3. Något om fotboll, oklart vad poängen med inlägget skulle vara.

4. Hur Frans skriker ut sitt uttal (kort "i" istället för långt "e") av "feta" (osten alltså, Frans favorit) på kafé Stanna häromdan.

5. Å så har jag nu också sett Juno. Ja, jag blev mycket charmad. Nej, jag blev inte kristdemokrat.

Fotbollens vackraste namn

Jag gråter med de blå. Det skulle vara passande att citera Rimbaud (eller är det Verlaine?), den där om att det gråter i mitt hjärta. Den som är så vacker på franska. Men jag kan inte franska. Jag kommer inte ens ihåg dikten på svenska.

Nu blir det inga fler vackra namn i EM. Inga Malouda, inga Govou, inga Evra. Bara Van der Van der Van. Usch.

God she's beautiful

Jag tackar ofta Gud i mina böner för Kanal 9. Förra sommaren blev mer än ett snäpp ljuvligare tack vare kanalens visning av Brideshead Revisited. Möjligheten att få se den buttre Kommisarie Morse varje helg är också värt applåder. Men den här våren har mitt tack och lov främst handlat om Woody Allen-festivalen, med en ny film varje fredag klockan nio. I fredags var det dags för den fantastiska Hanna och hennes systrar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag älskar allt med den filmen, kanske för att den har allt en typisk Woody Allen-film ska ha: en svårmodig hypokondriker, intellektuellt rappakalja (ett fruktansvärt larvigt ord, men jag hittade ingen bättre synonym), underbara New York-miljöer, kärlekens svåra val och över allt en hinna av vemod. Jag borde inte titta på den just nu, eller de kommande filmerna. Min New York-längtan är svår nog som den är. Men det går inte att låta bli.

På fredag visas episodfilmen New York Stories och tro det eller ej, den kan man faktiskt hoppa över. Men det är ett undantag. När jag knäpper händerna nästa gång blir det med en önskan om att snart få se den sällan visade (men givetvis geniala) Små och stora brott. Jag hoppas att Gud inte har något viktigare att ta hand om för tillfället.

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 5

"Maple Leaves", Jens Lekman ( Maple Leaves, 2003/When I Said I Wanted To Be Your Dog, 2004)

Vi blev förälskade till "Black Cab", men det var "Maple Leaves" som fick mig att lova evig trohet. Du, en ung man från Kortedala med sampler och stråhatt. Jag, en mindre ung man från Majorna med studieskulder och cykelhjälm. Kanske var vår kärlek som störst just då. Nu har den mognat och blivit vardagslunk. Mindre spännande, men mer pålitlig. Och då börjar du spela "Maple Leaves" på svenska och så var känslorna där igen. På konserterna i höstas verkar "Jag tyckte hon sa lönnlöv" ha varit höjdpunkten. Jag kan bara gissa, eftersom jag aldrig var där. Nu har du flyttat till kängururnas land och det lär dröja innan du spelar den på göteborgsk mark igen. Jag har bara radions inspelning att förlita mig till, men det räcker för mig. Och den där gamla EP:n jag köpte på Bengans medan hjärtat slog som starkast.

Alternativ: "Since I Left You", The Avalanches (Since I Left You, 2001), "Alison", Elvis Costello (My Aim Is True, 1977)

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 4

69 Love Songs, The Magnetic Fields (1999)

Jag kommer aldrig, aldrig någonsin sluta lyssna på trippel-cd:n 69 Love Songs. Om någon skulle ställa den där öde-ö-frågan till mig skulle de här sextionio kärlekssångerna vara mitt svar. Den här skivan räcker hela livet och jag kommer aldrig att tröttna på den. Jag kommer att gråta till den, skratta, dansa, älska, hata, åldras till den. För varje stund, för varje känsla, finns det här en sång att hämta.

Som bebis somnade Frans i min famn när vi gungade till "Nothing Matters When We're Dancing". Nu stämmer vi in i "When My Boy Walks Down the Street". När jag lär Frans cykla kommer "The Luckiest Guy on the Lower East Side" vara i bakgrunden. Till hans student skaffar vi "Roses".

Jag kommer att börja jobba igen och nynna "Meaningless". Och på lektionerna i svenska lyssnar vi på "The Death of Ferdinand de Saussure" och diskuterar ännu en "The Book of Love".

Jag kommer att lyssna på "World Love" och fortsätta tro på en bättre värld och på att popmusik och politik alltid hör ihop.

"Come Back from San Francisco" kommer alltid att få mig att tro att det är i New York jag hör hemma.

Trots alla sånger jag kommer att lyssna på, kommer "Yeah! Oh, Yeah!"alltid att vara den perfekta titeln på en poplåt.

På vår 30:e bröllopsdag kommer jag stå på knä framför hustrun och sjunga "You're my only home" (eller så låter jag Stephin göra det). Hon kommer säga att "(Crazy for You But) Not That Crazy)" hade passat bättre. Jag svarar med "The Way You Say Good-Night". Kanske kallar hon mig "Sweet-Lovin' Man".

När jag börjar oroa mig för alltför många gråa hårstrån låter jag "Time Enough for Rocking When We're Old" trösta mig. Och när infarkten börjar närma sig känns det som "I Think I Need a New Heart". Kanske kommer jag förstå innebörden av "Absolutely Cuckoo".

Och så vidare.

Alternativ: -

Förlåt...

...för det pretentiösa anslaget i förra inlägget. Det var inte meningen att bli så allvarlig. Jag lovar att jag ska bättra mig. Det är bara det att de där ungdomarna är så ... gulliga.

I soffan framför TV:n, del 2

Som lärare borde jag ha följt dokumentärserien Klass 9A i SVT. Just därför har jag inte gjort det. På förhand lät det som en regeringssponsrad serie, som ett A-team utsänt av Jan Björklund att rensa upp i det obildade träsk som skolan blivit efter sossarnas politik. Ge oss lärare som kan peka med hela handen så kan vi skippa det där flummiga snacket om pedagogik och inrikta oss på kunskap istället, tycktes devisen vara. Alltså inte helt lockande i mina ögon. Med bara nåt avsnitt kvar har jag dock börjat titta lite. Och jag är otroligt glad över att jag hade så fel.

Klass 9A ger inte underlag för en skolpolitisk debatt. Knappt en pedagogisk diskussion heller. Och det är jag tacksam för. Istället visar den vad omtanke och tro på individens förmåga kan göra. Den visar att dagens ungdomar (som får ta så mycket skit) vill det alla dagars ungdomar velat, att bli omtyckta och tycka om tillbaka. Bli bekräftade och bekräfta andra.

När ungdomarnas ansikten lyser av stolthet när deras förbättrade resultat presenteras har jag svårt att hålla tårarna borta. Inte för att jag är lärare, för det är inte i första hand elever jag ser framför mig. Det är människor som har vuxit och det är stort.

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 3

"Too Young", Phoenix (United, 2000)

"Ibland måste man dansa för att hålla tårarna borta". Kanske var det Smokey Robinson som sa det, men inga andra har levt upp till det mer än Bob och Charlotte i Sofia Coppolas Lost in Translation. När de dansar i en främmande lägenhet i Tokyo är det inte för att roa sig utan för att hålla undan för mörkret inom dem. Och "Too Young" är den perfekta låten att göra det till. En dansant poplåt i moll, en gyllene mix av eufori och vemod och jag vet inte om det är glädje eller melankoli jag känner varje gång jag hör den. Men jag gillar det. Och det är en låt jag inte kan sluta lyssna på.

Alternativ: "It never entered my mind", The Embassy (Futile crimes, 2002), "I thought you were my boyfriend", The Magnetic Fields (i, 2004)

(Jag började skriva en text en gång om två människor som fann varandra genom Phoenix. Som titel hade jag "everybody's dancing...we're too young" och tanken var att det skulle bli en novell med kärleken till popmusik som något slags tema. Ni hör hur det låter. Det var tur att det inte blev någon novell av det.)

En "Sigrid-rätt"

Oj oj oj. Vilken paj. Tack Simon. Mördeg i botten. Cirka fyra deciliter pecannötter blandades med smält smör, mörk sirap, socker och några matskedar rom. In i ugnen i en kvart. Efter några minuter i skafferiet (för att skynda på avsvalningen) intogs pajen med en kopp (krävdes kanske två) nymalt och nybryggt kaffe. Oj oj oj. Receptet kommer från boken "Två systrars söta", som för övrigt innehåller en mängd fantastiska bakverks- och dessertrecept. 

Framför filmen "Mitt hjärtas förlorade slag" åt vi igår kväll en dessert som inte föll mig lika väl i smaken, men gillar man glurr ska man definitivt prova den. Mat-Niklas Chocolate- and breadpudding i portionsformar. 

Tidigare under dagen hade vi gått en runda i Majorna. Till Mariaplan, förbi bokhandlarn, in i skoaffären (som trots ny ägare håller samma standard), en koll på Filur, lite svart Darjeeling-te och lite färsk fisk från Karl Johansgatans fiskaffär. Sej har inte det bästa ryktet, så det blev det. Två sejfilér i en ugnssäker form, salta, peppra, pressa över saften från en hel citron, rivet citronskal, hackad gullök, persilja, lite ströbröd överst och några klickar margarin. Serverades med ett rotfruktsmos. Föll hela familjen i smaken. 

Bara en rätt till. Sen är jag klar. Pasta förekommer inte särskilt ofta här. Serveras det pasta blir det gärna i kombination med någon sorts tomatsås eller köttfärssås. Årets första nummer av "C - En idétidsskrift om cerealier" kom häromdagen och på baksidan intervjuades årets kock Tom Sjöstedt. Tom tipsar om en pastarätt "perfekt för en vardagsmiddag med familjen samlad runt matbordet". Så den fick det bli. "Tagliatelle i tomatsås med ugnsbakade medelhavsgrönsaker och fetaost". Kanske inte låter så exalterande, men den var fantastisk. Aubergine, fänkål, rödlök och paprikor rostades i ugnen med olivolja, honung och salt. Tomatsåsen bestod av lök, vitlök, olivolja, vitt vin, krossade tomater, kycklingbuljong, chilisås, honung, basilika, salt och svartpeppar. Rätten garnerades med fetaost, svartpeppar och färsk oregano. En riktig "Sigrid-rätt".