Ett ord jag gillar

Smältsnö

...och vårvinter.

Oj, det blev visst två.

Ett ord jag avskyr

Livspussel

Av flera anledningar.

1. Det är flitigt använt i den borgerliga regeringens retorik för att övertala oss om nödvändigheten av deras åtgärder. Avdrag för hushållsnära tjänster är avgörande för att familjer ska få livspusslet att gå ihop. För att inte tala om vårdnadsbidraget, enligt samma synsätt. Livspussel är kanske det vanligaste ordet när regeringen presenterar sin familjepolitik.

2. Det antyder att livets olika delar (jag vill inte säga pusselbitar!) måste gå ihop fint och smärtfritt. Inget som skaver nånstans, allt hänger ihop perfekt. Men är det verkligen något att sträva efter? Är det perfekta livet ett äkta liv? Eller vad säger du, Nietzsche?

3. Bodil Malmsten (ja, nu igen!) har skrivit att en av anledningarna till att hon bor kvar i Frankrike är språkets betoning av skuldfrågan. Det franska språkets verb betonar subjektets aktivitet. Det är jag som utför handlingarna, inte något jag passivt utsätts för i första hand. Svenska språket betonar inte detta lika tydligt och inte heller vår kultur där vi gärna ger någon annan skulden för det vi inte gillar i våra liv.

Ordet livspussel hamnar i den kategorin. Det låter som att någon annan gett mig pusselbitar (nu sa jag det!) som jag ska foga samman efter bästa förmåga. Men det är inte sant. Jag har valt mina pusselbitar (igen!). Jag kan slänga de jag inte gillar. Jag, och ingen annan, väljer mitt liv. Eller hur, Sartre?

Alla nyanser av grått

Jag har svårt att släppa There will be blood. Jag vill bli av med den , men filmen förföljer mina tankar hela tiden. Den var otäck. Kanske det otäckaste sen Bert Karlsson tog plats i riksdagen, som Fredrik Sahlin sa om filmen The others. Jag vet inte riktigt varför filmen gav mig sånt obehag. Och ändå tyckte jag den var bra. Kanske är det bristen på kärlek från far till son som berör mig. Eller så är det mer att det inte fanns någon människa i filmen som jag kunde känna sympati för. Ingen att tycka om. Av samma anledning hade jag svårt att tycka om Vi som aldrig sa hora. Jag gillade inte personerna. Jag försökte, men de gick inte att tycka om.

Jag borde ha tittat på Kes-falken på SVT igår, men den sändes lite för sent, som vanligt. Ken Loach filmer har allt det jag längtar efter just nu. Värme, verkliga känslor och verkliga människor som försöker göra det rätta och ingen regissör som ser ner på dem. Därför gör man som tittare inte det heller. Dessutom älskar jag alla de grå nyanserna i en nordengelsk industristad en eftermiddag i februari.

Osympatiska män

Jag ser nya, prisbelönta, filmer på bio och allt jag ser är osympatiska män. I No country for old men dödas folk hit och dit utan att blinka. Inga känslor går att finna någonstans. Knappt några kvinnor heller. Det är män som jagar män och kvinnorna är mest i vägen.

There will be blood befolkas också av män med total avsaknad av empati. Daniel Day-Lewis är otrolig i huvudrollen, men fruktansvärt obehaglig. Scenerna mellan honom och sonen är jobbiga att se. Filmen som helhet är en plåga. Men bra.

Nu är jag trött på alla dessa onda män. Både ondskan och männen. Jag vill se filmer om goda människor. Filmer som har vettiga roller för mer än det manliga könet. Och jag vill se filmer som gör mig glad. Egentligen skulle jag vilja se Tim Burtons massmördarmusikal Sweeney Todd, men som ni förstår passar den illa för tillfället. Inte heller vill jag missa Control om Ian Curtis, men den vet vi alla slutar olyckligt.

Vad ska jag göra? Förslag? Vad har Disney att erbjuda för tillfället?

Vampyrer till helgen

Den här veckan har Frans och jag haft ett dagligt danspass till Vampire Weekend. Frans favorit att dansa till har hittills varit "Här kommer Pippi Långstrump" med Göteborgsmusiken (så till den grad att så fort jag öppnar skåpet till stereon ropar han "Pippi!" och börjar snurra runt), men nu har jag fått honom att röra benen till "Cape Cod Kwassa Kwassa" istället. Annars gillar han "A-punk" allra bäst och sjunger alltid med i "eyeyeyey"-kören. Det kan nog bli en popkille av honom också.

Vampire Weekend har dessutom fått mig att börja lyssna på Paul Simon igen. "Graceland" finns på vinyl, nerpackad på vinden, så mp3 har fått duga. Nästa danspass får nog bli till "Diamonds on the soles of her shoes".

Det nya kaffe

Nuförtiden behöver man inte skämmas för sitt nörderi. Det är socialt acceptabelt att bli besatt av sitt intresse. Något mer ifall det gäller vin istället för Tolkien, men ändå. Nörderiet kan man stoltsera med utan att skrattas åt. Föremålen för nörderiet skiftar snabbt. Ena stunden går alla på chokladprovning, andra är det öl som gäller. Kaffet börjar ge plats för teet, med sitt Darjeeling First Flush och handrullade jasminblad. Mat överhuvudtaget är ett växande nördområde, se bara här.

Men kanske är det dags för brödbaket att ta över. Häromveckan beklagade sig en bekant över att det mjöl han ville ha bara såldes via grossister så han behövde en F-skattsedel för att kunna köpa det. Och det finns fler som knådar mer än de borde. Mjöl har blivit det nya kaffe.

Själv balanserar jag också på gränsen till nörd. Ja, jag maler oftast mitt kaffe själv. Och jag erkänner att en och annan kaffeböna också har rostats här hemma. Men någon blänkande italiensk espressomaskin finns inte i mitt kök. Och visst blir det en dyrare sort burktomater för varje gång jag handlar, men matnörd är jag ännu för okunnig för att kallas.

Mitt nörderi handlar i så fall främst om musik, pop i allmänhet och Jens Lekman i synnerhet. Det gör ont att veta att jag förmodligen inte har alla låtar som han spelat in, men de som saknas är få. Länge har jag letat efter hans version av Arthur Russells fantastiska A little lost (den ska finnas inspelad nånstans) och nu har jag äntligen hört den. I en livespelning från Istanbul som går att lyssna på här (kolla in 15 februari). Jag blev inte besviken. Det skulle jag aldrig kunna bli. Det blir aldrig en nörd.

Goda nyheter!

Jag trodde aldrig att jag skulle få säga det här, men...goda nyheter: det har visats bra tv den senaste veckan!

I torsdags såg jag för första gången ett helt avsnitt av Papas kappsäck och det var lysande. Den här gången hade Papa Dee hamnat i Mali och sjöng med världsstjärnor som Ammadou & Mariam i deras vardagsrum och jammade blues med tuareger i öknen. Vår käre göteborgare var nog lika fascinerad som vi tittare, vilket gjorde varje minut minnesvärd. Tyvärr missade jag avsnittet från New York, men för oss som i hemlighet plågas av en svår ökenvurm, var Mali ett snäpp bättre.

Söndagkvällen, denna trååååkiga tv-kväll då saknaden efter Six feet under och Sopranos är extra svår, så drämde SVT till med ytterligare en tv-rökare. I Vi som överlevde Rågsved besökte Tom Alandh gänget som under 70-talet levde sin ungdom på slänten ovanför tunnelbanestationen i Rågsved. Eller rättare sagt, de som fanns kvar av gänget. Missbruket hade redan tagit många som offer. Nu berättade de andra hur de lyckats överleva och om minnena av de som inte gjort det. Så enkelt, så gripande och så bra! Jag vet inte hur han gör, mästaren Tom Alandh, men han vinner allas förtroende och får varje person att öppna upp sig och vara så ärlig som en journalist bara kan drömma om. Vi får tacka och ta emot. För oss som dessutom plågas av en svår, men inte särskilt hemlig, förortsvurm var det en fantastisk timme.

Bodil

I en solstol på Gran Canaria, tidigt i januari, läser jag Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Debatten kring boken har sedan länge somnat in och jag tänker inte väcka den igen. Låt mig bara säga att boken fick mig att känna mig gammal. Och jag tror inte, till skillnad från en viss öisares kommentar på bokens baksida, att detta är den svenska litteraturens framtid. (Jag lägger snarare min röst på författaren bakom boken på mitt nattduksbord just nu, Montecore.)

Jag pratar hellre om böcker jag gillar, som Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år, en julklapp från hustrun. Boken består av texter från hennes utsökta blogg, men går lika bra att läsa i bokformat. Små förtjusande texter om mullvadar och Majakovskij, Zidane och Zarkozy, Putin och Plura, och såklart, Tony Soprano. Allt vävs samman och allt hör ihop. Om ni undrar hur Det finns hopp! ser ut i mina drömmar, så läs Bodil Malmsten.

I soffan framför TV:n

Och hur har TV-året börjat då? Tja, inget vidare. Inte som förra året med The Line of Beauty. Men å andra sidan gick det utför efter det. Jag tittade på SVT:s sjukhusdrama Om ett hjärta och visst var det gripande, tänkvärt och välgjort med tunga karaktärsskådisar. Men när man vet att Solveig Ternström, förutom att spela huvudrollen, samtidigt för centerpartiets räkning lägger fram förslag i riksdagen kring vårdpolitik som bara av en händelse berör seriens frågor, blir det en besk eftersmak. Det var just det där med den opartiska, fria televisionen igen.

I sjukhusgenren sägs Grey's Anatomy vara en klippa. Men jag har så svårt för överambitiösa läkare som hurrar när de får in olycksfall som de kan rädda livet på och bli folkets hjältar. Jag är inte imponerad.

Jag brukar vara svag för amerikanska ungdomsserier, men kanal 5:s Gossip girl får mig att må illa. Overkliga miljöer, overkliga känslor, och för lite vårvinter. Och de där semi-kändisarna som dansar runt på TV4 får mig inte att må bättre. Att jag ägnar fredagkvällen åt På spåret och faktiskt roas av det säger mer om TV-klimatet just nu än om själva programmets kvalitet.

Mest roas jag av amerikanska hemmafrushower som visas när Frans sover middag och jag kommer på mig själv med att tänka: "Det där ska jag också pröva. Tack Martha Stewart!"

Jag saknar Six feet under.

Jag vet att jag inte borde klaga. Jag vet att jag istället borde titta på Mad men på kanal 9 eller The Wire (om den går fortfarande?). Men tyvärr ligger serier efter 22 utanför mina trötta ögons räckhåll. Så jag fortsätter att klaga. Och så länge SVT lägger ner halva sin budget på den där oändliga tävlingen som sägs handla om musik, så lär vi inte få se något nytt The Line of Beauty. Jag önskar att jag snart återkommer med en gladare rapport från TV-världen. Men jag tror inte det.

Socialistlingon

Ibland är det extra roligt att gå och handla. Som när man efteråt läser på sitt kvitto vad man har köpt. "Råröda lingon" blev det visst. Socialisten i mig börjar vakna och kräver sin föda... Felstavningen får mig att tänka på Åsa Linderborgs pappa i den vackra Mig äger ingen. Han skulle ha ratat dessa lingon. Han som aldrig undertecknar en check med röd kulspetspenna, "för då kan folk tro att man är kommunist". "Men pappa vi är ju kommunister", anmärker dottern Åsa. "Ja, men det behöver inte käringarna på Konsum få reda på", svarar pappan.

Även jag gillade Mig äger ingen (fantastisk titel!). Berättelsen om relationen mellan en far och en dotter slog givetvis an en sträng i mig. Men jag fastnade kanske mer för skildringen av den svenska arbetarrörelsen. Stoltheten, den politiska medvetenheten och drömmarna om det klasslösa samhället gjorde mig varm och det är märkligt att det som var så självklart då saknas så totalt idag. Som vår forne landsfader som äntligen kunde få avdrag för sina hushållsnära tjänster. Om Åsa Linderborgs pappa levt idag hade han nog haft mycket att säga om det och det skulle nog inte vara något som kunde citeras här på vår familjevänliga sida.

Alla vi längtar efter Kyndelsmäss!

Jaha, nu var det januari. Kyla, blåst och 3 minuters sol per vecka. "April is the cruelest month" skrev T S Eliot och visst gör det ont när knoppar brister och så vidare, men var hamnar i så fall januari på månadernas värstalista? I april väntar våren runt hörnet. I januari väntar... februari. Å det är lika mörkt som i december, men då fanns åtminstone glada högtider med tända ljus och god mat som lyste upp. Vad väntar närmast nu? Kyndelsmäss? Det ska bli riktigt roligt... På något konstigt sätt har ändå den här månaden gått och nu är det bara några dagar kvar.

***

Det var alldeles tomt på lekplatsen häromdagen, förutom en kille som kom och satte sig på en bänk bredvid. En tonåring. Han dolde sitt ansikte med en halsduk och Ipoden tycktes vara klistrad i öronen. Vi grävde i sanden, Frans och jag, och när jag sneglade bort mot honom såg jag att han tagit ner halsduken och börjat ta bort det svarta sminket runt sina ögon. När han var färdig virade han halsduken runt sitt ansikte igen och gick vidare, kanske hemåt. Han tittade på oss med en blick som bad om att inte avslöja hans hemlighet. Det slog mig då hur jobbig tonåren kan vara. Allt som inte får avslöjas. De olika sidorna som visas upp. Sminket som måste döljas för föräldrarna och det osminkade ansiktet som klasskompisarna inte får se. Eller som Säkert säger det utan krusiduller: "Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid". Ibland är det skönt att vara vuxen.

Okej...

"Vänta!"
"Vad vill du Joel?"
"Vänta bara. Ett litet tag..."

I lördags sände SVT en av de bästa filmer som någonsin gjorts (ojdå!), Eternal sunshine of the spotless mind av Michel Gondry. Jag såg den inte då, men den finns inspelad för senare tittar. Det är en klassisk kärlekshistoria och det är så jag vill se på den, trots att den kanske främst är omtalad för sin uppluckrade berättarteknik, som gör tittaren lika förvirrad som filmens huvudpersoner är. Kärleken träder fram i sin nakenhet, avklädd all romantik, drömsemestrar och framtidsplaner. I slutscenen är bara det mest grundläggande kvar, varandras närvaro. Joel (Jim Carrey) vill bara att hon ska stanna, inte varför.

I mitt huvud dyker en annan magisk slutscen upp. I John Hustons Fat city från 1972 är det vänskapen mellan två män som står i fokus, men replikväxlingen är likartad. Den gamle boxaren Stacy Keach hänger i baren (som vanligt). Jeff Bridges är den unga adepten som han hoppats utveckla till en ny boxningsstjärna. Det är ingen feel good-film så boxningen går inget vidare. Men en vänskap utvecklas. Jeff Bridges är på väg att gå hem, Stacy Keach ber honom stanna ett tag till. "Okej". Sen sägs inget mer. De vilar sig mot baren och eftertexterna börjar rulla.

(Även öppningsscenen är magnifik till tonerna av Kris Kristoffersons "Help me make it through the night")

Det är något med den här enkelheten. Att gilla varandra, som vänner eller älskande, i tystnaden. Trots allt annat i relationen som ligger och skräpar. Det är vackert och det börjar grumlas i mina ögon varje gång jag hör Clementine (Kate Winslet) svara Joel:

"Jag kommer att tröttna på dig och känna mig fast, för så funkar jag."
"Okej."
"Okej då..."

Ankbröst och lussebullar

Eftersom min fru inte skrivit något här på sisådär ett halvår, så får väl jag ta över matbloggandet också. Igår var min födelsedag vilket jag firade med att laga till extra extra festlig mat till Sigrid och mig. Vi hann bara med en rätt för sen var vi tvungna att gå och sova för att orka gå upp halv sex när Frans vaknar, men den rätten blev i alla fall festlig. Jag och Frans hade varit och handlat ankbröst i saluhallen Briggen, som jag sen stekte och serverade med vinbräserad savoykål kokt potatis och ett glas Pinot Noir. Det kändes lyxigt och jag kände mig som, som ... tja, mamma och pappa.

Hur det smakade? Jo, det var gott. Fin smak på köttet. Men ändå. Jag är ingen köttsnobb egentligen så dyrt kött imponerar inte på mig. Billig högrev som fått koka sig mör i en mustig gryta är minst lika gott.

Imorgon ska jag och Frans baka lussebullar. Det ska bli ... spännande.

"Det är ett gammalt recept"

Igår var vi ute och åt utan Frans för första gången sen han föddes. Det var sagolikt. Vi firade Sigrids 30-årsdag med en kväll på restaurang Stearin och njöt av chevrémousse, pilgrimsmusslor och hjortinnanlår. Fast inte i samma rätt. Ljuvliga smaker, trevlig miljö, förtjusande sällskap. Som grädde på moset, eller snarare som ostronvinägretten på blomskålspurén, så fick vi efter ett tag Soundrack-Ebbot och Timbuktu som bordsgrannar. Vi låtsades givetvis som att vi inte kände igen dem, man är ju så van vid kändisar och vet att de inte vill bli uttittade... Ändå lyckades vi snappa upp att de huvudsakliga samtalsämnena var fisk, kor och hundar. Årets scoop: Sveriges artist-elit har blivit djurvänner!

Idag tittar jag på ett nytt avsnitt av Solens mat. Det dröjde exakt 22 minuter innan Bo Hagström äntligen fick säga "Det är ett gammalt recept" och nöjt får bekräftat "Det är min mormors".

Dåligt hyfs

Jag såg A guide to recognizing your saints häromkvällen. Gripande, även om man sett det förut. Ung man växer upp i brutal miljö, drömmer om att bryta sig loss, men gör det inte förrän katastrofen redan inträffat. Femton år senare återvänder han, nu en framgångsrik författare, och möter sitt förflutna. En klassisk berättelse, med en tacksam dynamik i krocken mellan plikten att stanna hos sin familj och vänner och plikten att följa sina drömmar. Egentligen är genren gammal. I Världens litteraturhistoria kallar Göran Hägg den "Ung man reser till staden" och spårar dess guldålder till de stora romanernas tid på 1800-talet, till och med 1700-talet.

Själv kommer jag att tänka på en av mina favoritfilmer när jag var 20, italienska Cinema Paradiso (som jag för övrigt såg om i somras och upptäckte att den var rätt unket nostalgisk och aningen gubbsjuk, i alla fall i den långa director's cut-versionen som jag råkade se). Ung man med filmdrömmar växer upp i liten siciliansk by och uppmanas av sin läromästare att fly byn och aldrig komma tillbaka. Han följer rådet, fram till läromästarens begravning en sisådär 30 år senare. Då är den unga mannen inte ung längre, men en firad filmregissör.

Eller varför inte (ja, nu igen!) Kejsarn av Portugallien. Det dröjer kring 15 år innan Klara Gulla återser sina föräldrar i Värmland, men återvänder inte i triumf utan som en nedbruten trettiofemåring, märkt för evigt av ett hårt leverne.

När jag ser den första filmen, funderar jag som den unge mannens pappa också gör, varför kom han inte tillbaka tidigare? Femton år är lång tid. Och inte är de andra exemplen mer föredömliga. Jag förstår varför de ger sig av, och där kan jag känna igen mina egna känslor. Men varför tar de så lång tid på sig att återvända? Är det verkligen trovärdigt? Kanske är det en nödvändighet för genrens dramaturgi? Kan någon förklara, för jag tycker mest att det är dåligt hyfs.

Fotboll mixat med glädje

Om ni undrar vart människorna bakom den här bloggen har tagit vägen, så har vi fullt upp med att gräva i sandlådor med Frans, kolla recept inför Sigrids 30-årsdag, tröttna på Facebook och diskutera vad som egentligen hände i slutet av Sopranos. Efter allt detta är huvet rätt tomt när man sätter sig med bloggen. Men idag är mitt huvud (och hjärta) fyllt av fotboll mixat med glädje. Det var elva år sen sist, men nu är Blåvitt svenska mästare igen. Ha!

Plötsligt upptäcker jag ett dolt släktskap

Det blir ju inte så många konsertbesök nuförtiden. Det hade varit roligt om det blivit ett häromveckan när Jens Lekman var på Nefertiti. Som tröst har jag lyssnat på P3:s live session som sändes igår och fått höra den omtalat vackra versionen av Jag tyckte hon sa lönnlöv. Ja, den var vacker. Dessutom gör Jens Lekman en cover på Paul Simons You can call me Al och plötsligt upptäcker jag ett dolt släktskap.

Om ni som jag oftast spenderar kvällarna hemma i soffan, vakandes över världens sötaste ettåring, kan ni lyssna på programmet här.


Förresten, mitt förra inlägg bevisade sig själv genom att innehålla minst en onödig mening. Den andra tesen kring mitt skrivande bevisas också bra av avståndet mellan inläggen.

Det som skiljer mig från dussinförfattarna

Nu har jag kommit på varför jag stört mig på språket i Kartor för vilsna älskande. Det är såhär jag skulle skriva! Om man bortser från det avancerade bildspråket. Mitt problem är också de krångliga formuleringarna och oförmågan att välja en beskrivning av samma känsla istället för tio. Tänk om man kunde formulera sig i en mening som exakt beskriver det man vill få fram istället för att vika ut sig över tio! Tja, det är väl det som skiljer dussinförfattarna från mästarna. Och det som skiljer mig från dussinförfattarna (förutom att jag inte kallar mig författare) är väl att de åtminstone har något att berätta.

Vad är "Det finns hopp" för namn egentligen?

Vi har gjort en sanering av vår ekonomi á la Lyxfällan. Vi har inte kommit längre än att jag har blivit tvungen att säga upp min prenumeration på Sonic, men det är illa nog. Som tur är finns det andra (gratis) vägvisare i popvärlden. Jag har blivit smått beroende av Let's pretend we're bunny rabbits. Här tipsas om band jag känner igen från nämnda tidning, men främst är det artister jag aldrig hört talas om. Dessa Uppsala-killar är fullständigt besatta av indie och man kan tänka sig att Marit Bergman jämställs med Idol 2007 i deras ögon. Letar du efter ett band som sålt mer än 10 000 skivor, leta någon annanstans.

Texterna är inte så lite nördiga, men det är inte den stora behållningen med bloggen. De har nämligen vänligheten att lägga ut musiken på mp3 för den som vill ladda ned. Det har hänt att jag utnyttjat deras vänlighet. Och fått upptäcka förtjusande saker som Math and Physics Club, Frightened rabbit, Earlimart, och inte minst, Shelby Sifers.

Sen var det namnet. Genialt! Åh, älskade Magnetic Fields! Varför kom jag inte på det först? Vad är Det finns hopp för namn egentligen?

Sveriges bästa band

Lite då och då blir jag exalterad över svensk musik jag hör och brukar då ropa att "de måste vara Sveriges bästa band". Vilka "de" är skiftar från gång till gång, men varje gång Radio Dept. släpper något nytt slänger jag ur mig frasen.

Och nu har jag hört, vad jag tror, är nya ljud från dem. Ja, jag blir exalterad igen. Jag sysslar ju inte med att lägga ut musik på nätet, men jag är tacksam för att andra bloggare gör det, så varsågod att klicka vidare om du vill höra något vackert. Där får jag också reda på att det är en cover. Det skiter jag i. Det låter precis som Radio Dept. ska göra och det nöjer jag mig gott med. De är ju Sveriges bästa band, vad de än gör.