Bodil

I en solstol på Gran Canaria, tidigt i januari, läser jag Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Debatten kring boken har sedan länge somnat in och jag tänker inte väcka den igen. Låt mig bara säga att boken fick mig att känna mig gammal. Och jag tror inte, till skillnad från en viss öisares kommentar på bokens baksida, att detta är den svenska litteraturens framtid. (Jag lägger snarare min röst på författaren bakom boken på mitt nattduksbord just nu, Montecore.)

Jag pratar hellre om böcker jag gillar, som Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år, en julklapp från hustrun. Boken består av texter från hennes utsökta blogg, men går lika bra att läsa i bokformat. Små förtjusande texter om mullvadar och Majakovskij, Zidane och Zarkozy, Putin och Plura, och såklart, Tony Soprano. Allt vävs samman och allt hör ihop. Om ni undrar hur Det finns hopp! ser ut i mina drömmar, så läs Bodil Malmsten.

I soffan framför TV:n

Och hur har TV-året börjat då? Tja, inget vidare. Inte som förra året med The Line of Beauty. Men å andra sidan gick det utför efter det. Jag tittade på SVT:s sjukhusdrama Om ett hjärta och visst var det gripande, tänkvärt och välgjort med tunga karaktärsskådisar. Men när man vet att Solveig Ternström, förutom att spela huvudrollen, samtidigt för centerpartiets räkning lägger fram förslag i riksdagen kring vårdpolitik som bara av en händelse berör seriens frågor, blir det en besk eftersmak. Det var just det där med den opartiska, fria televisionen igen.

I sjukhusgenren sägs Grey's Anatomy vara en klippa. Men jag har så svårt för överambitiösa läkare som hurrar när de får in olycksfall som de kan rädda livet på och bli folkets hjältar. Jag är inte imponerad.

Jag brukar vara svag för amerikanska ungdomsserier, men kanal 5:s Gossip girl får mig att må illa. Overkliga miljöer, overkliga känslor, och för lite vårvinter. Och de där semi-kändisarna som dansar runt på TV4 får mig inte att må bättre. Att jag ägnar fredagkvällen åt På spåret och faktiskt roas av det säger mer om TV-klimatet just nu än om själva programmets kvalitet.

Mest roas jag av amerikanska hemmafrushower som visas när Frans sover middag och jag kommer på mig själv med att tänka: "Det där ska jag också pröva. Tack Martha Stewart!"

Jag saknar Six feet under.

Jag vet att jag inte borde klaga. Jag vet att jag istället borde titta på Mad men på kanal 9 eller The Wire (om den går fortfarande?). Men tyvärr ligger serier efter 22 utanför mina trötta ögons räckhåll. Så jag fortsätter att klaga. Och så länge SVT lägger ner halva sin budget på den där oändliga tävlingen som sägs handla om musik, så lär vi inte få se något nytt The Line of Beauty. Jag önskar att jag snart återkommer med en gladare rapport från TV-världen. Men jag tror inte det.

Socialistlingon

Ibland är det extra roligt att gå och handla. Som när man efteråt läser på sitt kvitto vad man har köpt. "Råröda lingon" blev det visst. Socialisten i mig börjar vakna och kräver sin föda... Felstavningen får mig att tänka på Åsa Linderborgs pappa i den vackra Mig äger ingen. Han skulle ha ratat dessa lingon. Han som aldrig undertecknar en check med röd kulspetspenna, "för då kan folk tro att man är kommunist". "Men pappa vi är ju kommunister", anmärker dottern Åsa. "Ja, men det behöver inte käringarna på Konsum få reda på", svarar pappan.

Även jag gillade Mig äger ingen (fantastisk titel!). Berättelsen om relationen mellan en far och en dotter slog givetvis an en sträng i mig. Men jag fastnade kanske mer för skildringen av den svenska arbetarrörelsen. Stoltheten, den politiska medvetenheten och drömmarna om det klasslösa samhället gjorde mig varm och det är märkligt att det som var så självklart då saknas så totalt idag. Som vår forne landsfader som äntligen kunde få avdrag för sina hushållsnära tjänster. Om Åsa Linderborgs pappa levt idag hade han nog haft mycket att säga om det och det skulle nog inte vara något som kunde citeras här på vår familjevänliga sida.

Alla vi längtar efter Kyndelsmäss!

Jaha, nu var det januari. Kyla, blåst och 3 minuters sol per vecka. "April is the cruelest month" skrev T S Eliot och visst gör det ont när knoppar brister och så vidare, men var hamnar i så fall januari på månadernas värstalista? I april väntar våren runt hörnet. I januari väntar... februari. Å det är lika mörkt som i december, men då fanns åtminstone glada högtider med tända ljus och god mat som lyste upp. Vad väntar närmast nu? Kyndelsmäss? Det ska bli riktigt roligt... På något konstigt sätt har ändå den här månaden gått och nu är det bara några dagar kvar.

***

Det var alldeles tomt på lekplatsen häromdagen, förutom en kille som kom och satte sig på en bänk bredvid. En tonåring. Han dolde sitt ansikte med en halsduk och Ipoden tycktes vara klistrad i öronen. Vi grävde i sanden, Frans och jag, och när jag sneglade bort mot honom såg jag att han tagit ner halsduken och börjat ta bort det svarta sminket runt sina ögon. När han var färdig virade han halsduken runt sitt ansikte igen och gick vidare, kanske hemåt. Han tittade på oss med en blick som bad om att inte avslöja hans hemlighet. Det slog mig då hur jobbig tonåren kan vara. Allt som inte får avslöjas. De olika sidorna som visas upp. Sminket som måste döljas för föräldrarna och det osminkade ansiktet som klasskompisarna inte får se. Eller som Säkert säger det utan krusiduller: "Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid". Ibland är det skönt att vara vuxen.

Okej...

"Vänta!"
"Vad vill du Joel?"
"Vänta bara. Ett litet tag..."

I lördags sände SVT en av de bästa filmer som någonsin gjorts (ojdå!), Eternal sunshine of the spotless mind av Michel Gondry. Jag såg den inte då, men den finns inspelad för senare tittar. Det är en klassisk kärlekshistoria och det är så jag vill se på den, trots att den kanske främst är omtalad för sin uppluckrade berättarteknik, som gör tittaren lika förvirrad som filmens huvudpersoner är. Kärleken träder fram i sin nakenhet, avklädd all romantik, drömsemestrar och framtidsplaner. I slutscenen är bara det mest grundläggande kvar, varandras närvaro. Joel (Jim Carrey) vill bara att hon ska stanna, inte varför.

I mitt huvud dyker en annan magisk slutscen upp. I John Hustons Fat city från 1972 är det vänskapen mellan två män som står i fokus, men replikväxlingen är likartad. Den gamle boxaren Stacy Keach hänger i baren (som vanligt). Jeff Bridges är den unga adepten som han hoppats utveckla till en ny boxningsstjärna. Det är ingen feel good-film så boxningen går inget vidare. Men en vänskap utvecklas. Jeff Bridges är på väg att gå hem, Stacy Keach ber honom stanna ett tag till. "Okej". Sen sägs inget mer. De vilar sig mot baren och eftertexterna börjar rulla.

(Även öppningsscenen är magnifik till tonerna av Kris Kristoffersons "Help me make it through the night")

Det är något med den här enkelheten. Att gilla varandra, som vänner eller älskande, i tystnaden. Trots allt annat i relationen som ligger och skräpar. Det är vackert och det börjar grumlas i mina ögon varje gång jag hör Clementine (Kate Winslet) svara Joel:

"Jag kommer att tröttna på dig och känna mig fast, för så funkar jag."
"Okej."
"Okej då..."

Ankbröst och lussebullar

Eftersom min fru inte skrivit något här på sisådär ett halvår, så får väl jag ta över matbloggandet också. Igår var min födelsedag vilket jag firade med att laga till extra extra festlig mat till Sigrid och mig. Vi hann bara med en rätt för sen var vi tvungna att gå och sova för att orka gå upp halv sex när Frans vaknar, men den rätten blev i alla fall festlig. Jag och Frans hade varit och handlat ankbröst i saluhallen Briggen, som jag sen stekte och serverade med vinbräserad savoykål kokt potatis och ett glas Pinot Noir. Det kändes lyxigt och jag kände mig som, som ... tja, mamma och pappa.

Hur det smakade? Jo, det var gott. Fin smak på köttet. Men ändå. Jag är ingen köttsnobb egentligen så dyrt kött imponerar inte på mig. Billig högrev som fått koka sig mör i en mustig gryta är minst lika gott.

Imorgon ska jag och Frans baka lussebullar. Det ska bli ... spännande.

"Det är ett gammalt recept"

Igår var vi ute och åt utan Frans för första gången sen han föddes. Det var sagolikt. Vi firade Sigrids 30-årsdag med en kväll på restaurang Stearin och njöt av chevrémousse, pilgrimsmusslor och hjortinnanlår. Fast inte i samma rätt. Ljuvliga smaker, trevlig miljö, förtjusande sällskap. Som grädde på moset, eller snarare som ostronvinägretten på blomskålspurén, så fick vi efter ett tag Soundrack-Ebbot och Timbuktu som bordsgrannar. Vi låtsades givetvis som att vi inte kände igen dem, man är ju så van vid kändisar och vet att de inte vill bli uttittade... Ändå lyckades vi snappa upp att de huvudsakliga samtalsämnena var fisk, kor och hundar. Årets scoop: Sveriges artist-elit har blivit djurvänner!

Idag tittar jag på ett nytt avsnitt av Solens mat. Det dröjde exakt 22 minuter innan Bo Hagström äntligen fick säga "Det är ett gammalt recept" och nöjt får bekräftat "Det är min mormors".

Dåligt hyfs

Jag såg A guide to recognizing your saints häromkvällen. Gripande, även om man sett det förut. Ung man växer upp i brutal miljö, drömmer om att bryta sig loss, men gör det inte förrän katastrofen redan inträffat. Femton år senare återvänder han, nu en framgångsrik författare, och möter sitt förflutna. En klassisk berättelse, med en tacksam dynamik i krocken mellan plikten att stanna hos sin familj och vänner och plikten att följa sina drömmar. Egentligen är genren gammal. I Världens litteraturhistoria kallar Göran Hägg den "Ung man reser till staden" och spårar dess guldålder till de stora romanernas tid på 1800-talet, till och med 1700-talet.

Själv kommer jag att tänka på en av mina favoritfilmer när jag var 20, italienska Cinema Paradiso (som jag för övrigt såg om i somras och upptäckte att den var rätt unket nostalgisk och aningen gubbsjuk, i alla fall i den långa director's cut-versionen som jag råkade se). Ung man med filmdrömmar växer upp i liten siciliansk by och uppmanas av sin läromästare att fly byn och aldrig komma tillbaka. Han följer rådet, fram till läromästarens begravning en sisådär 30 år senare. Då är den unga mannen inte ung längre, men en firad filmregissör.

Eller varför inte (ja, nu igen!) Kejsarn av Portugallien. Det dröjer kring 15 år innan Klara Gulla återser sina föräldrar i Värmland, men återvänder inte i triumf utan som en nedbruten trettiofemåring, märkt för evigt av ett hårt leverne.

När jag ser den första filmen, funderar jag som den unge mannens pappa också gör, varför kom han inte tillbaka tidigare? Femton år är lång tid. Och inte är de andra exemplen mer föredömliga. Jag förstår varför de ger sig av, och där kan jag känna igen mina egna känslor. Men varför tar de så lång tid på sig att återvända? Är det verkligen trovärdigt? Kanske är det en nödvändighet för genrens dramaturgi? Kan någon förklara, för jag tycker mest att det är dåligt hyfs.

Fotboll mixat med glädje

Om ni undrar vart människorna bakom den här bloggen har tagit vägen, så har vi fullt upp med att gräva i sandlådor med Frans, kolla recept inför Sigrids 30-årsdag, tröttna på Facebook och diskutera vad som egentligen hände i slutet av Sopranos. Efter allt detta är huvet rätt tomt när man sätter sig med bloggen. Men idag är mitt huvud (och hjärta) fyllt av fotboll mixat med glädje. Det var elva år sen sist, men nu är Blåvitt svenska mästare igen. Ha!

Plötsligt upptäcker jag ett dolt släktskap

Det blir ju inte så många konsertbesök nuförtiden. Det hade varit roligt om det blivit ett häromveckan när Jens Lekman var på Nefertiti. Som tröst har jag lyssnat på P3:s live session som sändes igår och fått höra den omtalat vackra versionen av Jag tyckte hon sa lönnlöv. Ja, den var vacker. Dessutom gör Jens Lekman en cover på Paul Simons You can call me Al och plötsligt upptäcker jag ett dolt släktskap.

Om ni som jag oftast spenderar kvällarna hemma i soffan, vakandes över världens sötaste ettåring, kan ni lyssna på programmet här.


Förresten, mitt förra inlägg bevisade sig själv genom att innehålla minst en onödig mening. Den andra tesen kring mitt skrivande bevisas också bra av avståndet mellan inläggen.

Det som skiljer mig från dussinförfattarna

Nu har jag kommit på varför jag stört mig på språket i Kartor för vilsna älskande. Det är såhär jag skulle skriva! Om man bortser från det avancerade bildspråket. Mitt problem är också de krångliga formuleringarna och oförmågan att välja en beskrivning av samma känsla istället för tio. Tänk om man kunde formulera sig i en mening som exakt beskriver det man vill få fram istället för att vika ut sig över tio! Tja, det är väl det som skiljer dussinförfattarna från mästarna. Och det som skiljer mig från dussinförfattarna (förutom att jag inte kallar mig författare) är väl att de åtminstone har något att berätta.

Vad är "Det finns hopp" för namn egentligen?

Vi har gjort en sanering av vår ekonomi á la Lyxfällan. Vi har inte kommit längre än att jag har blivit tvungen att säga upp min prenumeration på Sonic, men det är illa nog. Som tur är finns det andra (gratis) vägvisare i popvärlden. Jag har blivit smått beroende av Let's pretend we're bunny rabbits. Här tipsas om band jag känner igen från nämnda tidning, men främst är det artister jag aldrig hört talas om. Dessa Uppsala-killar är fullständigt besatta av indie och man kan tänka sig att Marit Bergman jämställs med Idol 2007 i deras ögon. Letar du efter ett band som sålt mer än 10 000 skivor, leta någon annanstans.

Texterna är inte så lite nördiga, men det är inte den stora behållningen med bloggen. De har nämligen vänligheten att lägga ut musiken på mp3 för den som vill ladda ned. Det har hänt att jag utnyttjat deras vänlighet. Och fått upptäcka förtjusande saker som Math and Physics Club, Frightened rabbit, Earlimart, och inte minst, Shelby Sifers.

Sen var det namnet. Genialt! Åh, älskade Magnetic Fields! Varför kom jag inte på det först? Vad är Det finns hopp för namn egentligen?

Sveriges bästa band

Lite då och då blir jag exalterad över svensk musik jag hör och brukar då ropa att "de måste vara Sveriges bästa band". Vilka "de" är skiftar från gång till gång, men varje gång Radio Dept. släpper något nytt slänger jag ur mig frasen.

Och nu har jag hört, vad jag tror, är nya ljud från dem. Ja, jag blir exalterad igen. Jag sysslar ju inte med att lägga ut musik på nätet, men jag är tacksam för att andra bloggare gör det, så varsågod att klicka vidare om du vill höra något vackert. Där får jag också reda på att det är en cover. Det skiter jag i. Det låter precis som Radio Dept. ska göra och det nöjer jag mig gott med. De är ju Sveriges bästa band, vad de än gör.

Är min karriär som läsare slut?

Får man sluta läsa en bok när man knappt läst halva? När det dessutom är en av ens favoritförfattare? Språket är som vanligt en njutning, man vill bara lägga sig ner mellan meningarna och vila där, men berättelsen i Margaret Atwoods Alias Grace griper inte tag i mig för tillfället.

Så jag försöker läsa något annat. Jag börjar med Jens Lapidus Snabba cash, rekommenderad av, tja, varenda läskunnig person jag känner. Efter två sidor blir jag arg och ger upp.

Den minimalistiska designen i grön borstad metall hade lockat henne till köpet. Men nu betydde den något annat, större, för henne. Den gav henne lugn. Varje gång hon tog upp iPoden påminde den henne om de här stunderna av ensamhet. Tillfällen då världen inte trängde sig på.

Om det händelsevis skulle finnas någon som inte vet hur en iPod ser ut, så beskriver Lapidus detta ingående och utan att ge sina läsare i uppdrag att använda sin fantasi. Vad iPoden betyder för personen behöver vi inte heller lista ut. Gestaltning? Det som är skönlitteraturens uppdrag? Nej, inte direkt. Samma sak som jag brukar säga till eleverna: beskriv genom händelser istället för att berätta för läsaren hur det ska uppfattas. Jag tror säkert att det är en spännande och på något sätt nyskapande deckare, men jag orkar inte det här just nu.

Jag gör ett försök med Nadeem Aslams Kartor för vilsna älskande, inköpt på svägerskan bibliotekariens inrådan. Mångkultur, religion, urbana miljöer, England. Detta borde jag gilla.

En istapp lossnar och faller till marken som en glittrande dolk, krossas mot stentrappan vid Shamas fötter och förvandlas till ett vitt pulver, som en sockerkristall förlorar sin genomskinlighet när man slår sönder den.

Det är något med språket igen. Meningarna är långa, jag går vilse i bisatserna och glömmer vad de syftar på. Jag drunknar i bildspråket. Inte en mening utan en liknelse, varje föremål påminner om något annat. Visst är det vackert, men det är också en mur mot berättelsen, som jag så gärna vill åt.

Jag lägger ner boken en stund. Tänk om jag kommer att störa mig även på nästa bok jag börjar med? Tänk om jag aldrig kommer att hitta en bok jag gillar? Är det dags att sluta läsa böcker nu? Är min karriär som läsare slut?

Daniel Sjölin försöker fresta mig med sin senaste bok, Världens sista roman. Men jag vägrar ge upp. Det får inte vara sant. Jag plockar upp Nadeem Aslams bok igen och bestämmer mig för att klara vandringen genom bildspråksdjungeln och hoppas att det finns något som berör när jag hittar ut.

Något som skaver

När sommaren närmar sig sitt slut vill jag ha rundgångar och skrammel. Jag vill ha monotont malande gitarrer och pianon med samma plinkande ton i tio minuter. Jag vill ha något opolerat, något som skaver, något som gnisslar. Jag vill ha Velvet Underground, My Bloody Valentine eller The Jesus & Mary Chains.

Det är samma sak varje år. Dagen då jag plötsligt började gilla Sonic Youth var en alldeles för varm augustidag och grillkolen stod mig högt upp i halsen. Kanske är det en motreaktion på sommarens väloljade grillfestpop, anpassad för att gillas av alla. Och ingen. Inte en ton är på riktigt. Det viktiga är att det funkar som ringsignal. Eller kan säljas in med Allsång på Skansen.

Därför är det en sån glädje för mig att jag blivit vän med The Twilight Sad de senaste dagarna. Skrikiga gitarrer och nattsvarta texter är det sena augustis bästa soundtrack. En perfekt förberedelse för höstdepressionerna.

(För övrigt så har min föräldraledighet just börjat och jag har fullt upp med att springa runt i lägenheten efter en superlycklig liten kille som precis lärt sig gå och som gärna stoppar allt han kan få tag på i munnen. Typ sladdar, grytunderlägg av kork och alla sorters böcker. Smaskens!)

Vad är det för fel på moral?

Det roligaste jag läst på länge finns här. Svenska Barnläkarföreningen rekommenderar att barn under tre år inte bör titta på tv. Varför? Tja, man hänvisar till amerikanska rekommendationer och några omtvistade studier om dess skadliga inverkan på barn, men inga egna studier har gjorts. Hugo Lagercrantz, professor på Karolinska institutet, säger ändå att lite Bolibompa inte kan vara skadligt. Värre är det med de kommersiella kanalernas barnprogram. Men ligger det inte mer moral än empirisk forskning bakom en sån rekommendation, undrar journalisten? Jo, men vad är det för fel på moral, svarar Lagercrantz. Ha ha ha ha ha ha! Det är tryggt att vi har läkare som kan avgöra vad som är bra och dålig tv, så att vi andra inte faller i fördärvet.

Libabrödets ursprung

Igår åt Frans Libabröd för första gången. Mycket uppskattat. Och jag lovade honom att vi ska åka dit där Libabrödet kommer ifrån. Gamlestan.

I ett av Göteborgs mindre trevliga köpcentra finns en av Göteborgs bästa indiska restauranger. Curry Nam Nam ligger på Frölunda Torg. Besökte restaurangen för första gången för ett par år sedan tillsammans med några dietistkollegor. Fantastisk mat. Favoriten på salladsbordet är några morötter som är mycket lätt kokta och kryddade med... har försökt att komma fram till vilka kryddor... tror att det kan vara lite vinäger, spiskummin, koriander, salt och peppar. Åh så goda. En karismatisk kvinna tar beställningar, serverar och ja, jag tror nog att hon lagar maten också. Självklart har det blivit ett besök dit nu under sommaren.

Fler matupplevelser under sommaren...
Under ett besök hos systarna i Värnamo var det många goda måltider. Bland annat intog jag nog den godaste efterrättspajen jag någonsin ätit. Mellansyster hade gjort en rabarberpaj. Botten innehöll mandelmassa om jag inte minns fel. Det brända marängtäcket ersattes av skivade jordgubbar. Utsökt!

Själva har vi varit lite lata. Har haft projekt frosta-ur-frysen. Men idag (sommarens första varma dag) har vi shoppat loss på ICA och fyllt frysen. Ska besöka Ekostore i veckan för att fylla skafferi, kyl och frys ytterligare. Nu ska lagas och bakas! Simon har just nu precis gjort klart en kaka som vi ska ha med till utflykten imorgon (Pudrade citronrutor från Annas mat).

Nördhörnan

Sommarlov innebär möjligheten att göra sånt jag annars inte hinner, så bland det första jag brukar göra när lovet infinner sig är att ta cykeln och trampa iväg till stadsbiblioteket, gå uppför de två trapporna och sätta mig i nördhörnan, förlåt, seriebokshörnan. Jag gillar serieböcker, som ju faktiskt har utvecklats mer mot romanen och bort från Lucky Luke-träsket, men de har lite av en nördstämpel på sig. Dess status som litteratur är inte heller särskilt hög i Sverige, men blickar man utanför våra gränser är det annorlunda. En bok som fått stor uppmärksamhet internationellt är Persepolis av Marjane Satrapi och det var den jag lånade på mitt besök på biblioteket för ett par veckor sedan.

Förra året var det Craig Thompsons Blankets som blev sommarens serieläsning och den har jag redan tjatat om till leda på den här bloggen. Men, tro det eller ej, det finns beröringspunkter mellan den och Persepolis som jag inte kan komma ifrån. Persepolis handlar om Marjane Satrapis uppväxt i Iran med revolutionen 1979 som avgörande händelse. Revolutionen som skulle ge folket mer att säga till om men som vändes till ett än värre åsiktsförtryck. I tomrummet efter shahen tog islamisterna makten och upprättade en islamisk republik där en mycket konservativ tolkning av islam blev styrande för hela folket. Strax därefter bröt kriget mot Irak ut och situationen blev katastrofal.

Händelserna är ju bekanta sen tidigare, inte minst Iran-Irakkriget var något som det talades mycket om under min uppväxt. Men det är först när jag genom Persepolis får läsa det ur en specifik individs synvinkel som jag börjar förstå vad det handlar om. Jag kan känna med. Delta i sorgen över förluster och i frustrationen över det begränsande samhället. Och det är där kopplingen till Blankets finns. Även Thompson skildrar en grupp i samhället som genom sin fundamentalistiska tolkning sätter begränsningar för sig själva och andra individer. Religionen blir ett maktmedel som bestämmer vad som är tillåtet och inte. Vem som är rättroende och inte. Och den som inte lever rätt får tuktas av den som vet bättre. I Blankets är det främst den inre brottningen som skildras, medan Persepolis fokuserar på religionens yttre kännetecken. Men båda känns lika angelägna.

En fundamentalistisk tolkning av religionen är sällan lyckad. Den stannar ofta inte hos individen, utan vill också påverka samhället runt omkring och då uppstår problemen. Men är det inte beundransvärt med människor som verkligen tror så mycket? Problemet är att det snarare är för lite tro som kännetecknar fundamentalistiska tolkningar. Man vill styra och ställa själva istället för att överlåta det till den Gud man säger sig tro på. Det saknas vad Sören Kierkegaard kallar hoppet som tron kräver. I Kierkegaards värld är det religiösa stadiet det yttersta som skänker människan mening i livet. Men det stadiet kräver att man överlämnar sin kontroll och tror. Tron kallar han ett hopp ut på 10 000 famnars djup, utan att veta var man landar. Den som vill bestämma vilka kläder andra bör bära eller vilken sorts musik Gud gillar har helt enkelt glömt att hoppa.

Så läs Persepolis om du inte gjort det än. Kanske kan det få upp dina ögon för en av litteraturens mer undanskymda och bespottade genrer. Dessutom har jag läst (i Modette av alla tidningar!) att Persepolis snart når våra biografer. Då får du en möjlighet att använda klyschan "men boken var bättre än filmen".

Göran Lambertz musiksmak

Jag kan knappt fatta det. Fjorton månader tills jag ska gå till jobbet nästa gång. Visst kommer jag att jobba innan dess, men med något helt annat. Att vara med barn på heltid vet jag innebär mycket jobb, vilket många inte varit sena med att påminna mig om. Om jag fått en krona för varje gång jag fått den kommentaren hade vi nog kunnat köpa den där snygga coola barnvagnen åt Frans som vi suktat efter. Än så länge har inte föräldraledigheten känts av eftersom dagarna fortfarande kallas sommarlov. Och det har börjat riktigt skönt.

En del av mina traditionella sommarlovssysslor har redan avverkats. Fika på stan, joggingturer i Slottsskogen (okej, bara två hittills), besök på biblioteket (ska äntligen ta mig an Marjane Satrapis Persepolis, återkommer säkert till den senare), fika igen, besöka IKEA (två gånger), ge bilen en extra omsorgsfull tvätt, lyssna på sommarpratarna (missade tyvärr Helle Klein, men kan meddela att Göran Lambertz musiksmak bör bli föremål för en rättslig granskning), borra några hål i väggen och ytterligare en fika.

Både jag och Sigrid är lediga nu. Det är en lyxig känsla att vakna upp till en ny dag och diskutera över frukostbordet hur vi ska fördriva dagen tillsammans. Och detta ska vi göra i åtta veckor till. Rimligtvis borde vi få mer tid till bloggandet också (har inte märkts än), men den närmaste veckan kommer det vara tyst på sidan eftersom vi är bortresta på släktbesök.

Slut

Allting tar en gång slut. Mjölet i påsen, pengarna på kontot, gammal vänskap. Inget är evigt, allt är föränderligt. Det är den enda sanna lagen. Ibland till sorg, ibland till glädje.

Terminen är slut. De sista proven är rättade. Betygen är satta. Eleverna har gått hem. En vidunderlig lättnad och glädje.

Six feet under är slut. Nate är död. Ruth, David, Keith, Brenda och Claire kommer att dö och i det sista avsnittet fick vi veta hur. Det är naturligt att en serie som så mycket kretsat kring döden en gång också skulle ta slut. En bra serie vet även när det är dags. Jag är glad över att slutet blev värdigt. Men när söndagkvällen kommer känns det tomt. SVT vill försöka trösta oss med en finsk dramaserie istället. Jag tackar ödmjukt nej.

Om någon bad mig lista de bästa tv-serierna genom tiderna (snälla någon, bed mig!) så skulle Six feet under vara med. Den kära Bodil Malmsten håller inte med. Hon menar att den innehåller för lite våld och föredrar Sopranos. Ja, där är det ju inte brist på den ingrediensen. Samtidigt så är väl en serie om döden så våldsam som något kan bli. Om det nu är våld man är ute efter.

En bra tv-serie enligt mig utnyttjar den fördel som tv har gentemot filmen, nämligen tiden. Filmen har två timmar på sig att presentera sina karaktärer, ordna en konflikt och sedan lösa den. Tv-serien kan ha den tiodubbla tiden till förfogande. Six feet under har ett par gånger gått i fällan och trott att den varit en film. Hela dramaturgins schema har avhandlats på 50 minuter. Men det är förlåtet. I det stora hela har det varit en riktig serie. Ingen hast, inget jäkt. Karaktärerna och konflikterna har fått mogna i den takt som behövts. En kvalitet som blir mer och mer sällsynt.

Jag håller med Bodil, vi hörs om hundra år så får vi se vilken serie som överlevt. Jag kanske har ändrat mig då. Inget är evigt. Allt är föränderligt.