Något som skaver

När sommaren närmar sig sitt slut vill jag ha rundgångar och skrammel. Jag vill ha monotont malande gitarrer och pianon med samma plinkande ton i tio minuter. Jag vill ha något opolerat, något som skaver, något som gnisslar. Jag vill ha Velvet Underground, My Bloody Valentine eller The Jesus & Mary Chains.

Det är samma sak varje år. Dagen då jag plötsligt började gilla Sonic Youth var en alldeles för varm augustidag och grillkolen stod mig högt upp i halsen. Kanske är det en motreaktion på sommarens väloljade grillfestpop, anpassad för att gillas av alla. Och ingen. Inte en ton är på riktigt. Det viktiga är att det funkar som ringsignal. Eller kan säljas in med Allsång på Skansen.

Därför är det en sån glädje för mig att jag blivit vän med The Twilight Sad de senaste dagarna. Skrikiga gitarrer och nattsvarta texter är det sena augustis bästa soundtrack. En perfekt förberedelse för höstdepressionerna.

(För övrigt så har min föräldraledighet just börjat och jag har fullt upp med att springa runt i lägenheten efter en superlycklig liten kille som precis lärt sig gå och som gärna stoppar allt han kan få tag på i munnen. Typ sladdar, grytunderlägg av kork och alla sorters böcker. Smaskens!)

Vad är det för fel på moral?

Det roligaste jag läst på länge finns här. Svenska Barnläkarföreningen rekommenderar att barn under tre år inte bör titta på tv. Varför? Tja, man hänvisar till amerikanska rekommendationer och några omtvistade studier om dess skadliga inverkan på barn, men inga egna studier har gjorts. Hugo Lagercrantz, professor på Karolinska institutet, säger ändå att lite Bolibompa inte kan vara skadligt. Värre är det med de kommersiella kanalernas barnprogram. Men ligger det inte mer moral än empirisk forskning bakom en sån rekommendation, undrar journalisten? Jo, men vad är det för fel på moral, svarar Lagercrantz. Ha ha ha ha ha ha! Det är tryggt att vi har läkare som kan avgöra vad som är bra och dålig tv, så att vi andra inte faller i fördärvet.

Libabrödets ursprung

Igår åt Frans Libabröd för första gången. Mycket uppskattat. Och jag lovade honom att vi ska åka dit där Libabrödet kommer ifrån. Gamlestan.

I ett av Göteborgs mindre trevliga köpcentra finns en av Göteborgs bästa indiska restauranger. Curry Nam Nam ligger på Frölunda Torg. Besökte restaurangen för första gången för ett par år sedan tillsammans med några dietistkollegor. Fantastisk mat. Favoriten på salladsbordet är några morötter som är mycket lätt kokta och kryddade med... har försökt att komma fram till vilka kryddor... tror att det kan vara lite vinäger, spiskummin, koriander, salt och peppar. Åh så goda. En karismatisk kvinna tar beställningar, serverar och ja, jag tror nog att hon lagar maten också. Självklart har det blivit ett besök dit nu under sommaren.

Fler matupplevelser under sommaren...
Under ett besök hos systarna i Värnamo var det många goda måltider. Bland annat intog jag nog den godaste efterrättspajen jag någonsin ätit. Mellansyster hade gjort en rabarberpaj. Botten innehöll mandelmassa om jag inte minns fel. Det brända marängtäcket ersattes av skivade jordgubbar. Utsökt!

Själva har vi varit lite lata. Har haft projekt frosta-ur-frysen. Men idag (sommarens första varma dag) har vi shoppat loss på ICA och fyllt frysen. Ska besöka Ekostore i veckan för att fylla skafferi, kyl och frys ytterligare. Nu ska lagas och bakas! Simon har just nu precis gjort klart en kaka som vi ska ha med till utflykten imorgon (Pudrade citronrutor från Annas mat).

Nördhörnan

Sommarlov innebär möjligheten att göra sånt jag annars inte hinner, så bland det första jag brukar göra när lovet infinner sig är att ta cykeln och trampa iväg till stadsbiblioteket, gå uppför de två trapporna och sätta mig i nördhörnan, förlåt, seriebokshörnan. Jag gillar serieböcker, som ju faktiskt har utvecklats mer mot romanen och bort från Lucky Luke-träsket, men de har lite av en nördstämpel på sig. Dess status som litteratur är inte heller särskilt hög i Sverige, men blickar man utanför våra gränser är det annorlunda. En bok som fått stor uppmärksamhet internationellt är Persepolis av Marjane Satrapi och det var den jag lånade på mitt besök på biblioteket för ett par veckor sedan.

Förra året var det Craig Thompsons Blankets som blev sommarens serieläsning och den har jag redan tjatat om till leda på den här bloggen. Men, tro det eller ej, det finns beröringspunkter mellan den och Persepolis som jag inte kan komma ifrån. Persepolis handlar om Marjane Satrapis uppväxt i Iran med revolutionen 1979 som avgörande händelse. Revolutionen som skulle ge folket mer att säga till om men som vändes till ett än värre åsiktsförtryck. I tomrummet efter shahen tog islamisterna makten och upprättade en islamisk republik där en mycket konservativ tolkning av islam blev styrande för hela folket. Strax därefter bröt kriget mot Irak ut och situationen blev katastrofal.

Händelserna är ju bekanta sen tidigare, inte minst Iran-Irakkriget var något som det talades mycket om under min uppväxt. Men det är först när jag genom Persepolis får läsa det ur en specifik individs synvinkel som jag börjar förstå vad det handlar om. Jag kan känna med. Delta i sorgen över förluster och i frustrationen över det begränsande samhället. Och det är där kopplingen till Blankets finns. Även Thompson skildrar en grupp i samhället som genom sin fundamentalistiska tolkning sätter begränsningar för sig själva och andra individer. Religionen blir ett maktmedel som bestämmer vad som är tillåtet och inte. Vem som är rättroende och inte. Och den som inte lever rätt får tuktas av den som vet bättre. I Blankets är det främst den inre brottningen som skildras, medan Persepolis fokuserar på religionens yttre kännetecken. Men båda känns lika angelägna.

En fundamentalistisk tolkning av religionen är sällan lyckad. Den stannar ofta inte hos individen, utan vill också påverka samhället runt omkring och då uppstår problemen. Men är det inte beundransvärt med människor som verkligen tror så mycket? Problemet är att det snarare är för lite tro som kännetecknar fundamentalistiska tolkningar. Man vill styra och ställa själva istället för att överlåta det till den Gud man säger sig tro på. Det saknas vad Sören Kierkegaard kallar hoppet som tron kräver. I Kierkegaards värld är det religiösa stadiet det yttersta som skänker människan mening i livet. Men det stadiet kräver att man överlämnar sin kontroll och tror. Tron kallar han ett hopp ut på 10 000 famnars djup, utan att veta var man landar. Den som vill bestämma vilka kläder andra bör bära eller vilken sorts musik Gud gillar har helt enkelt glömt att hoppa.

Så läs Persepolis om du inte gjort det än. Kanske kan det få upp dina ögon för en av litteraturens mer undanskymda och bespottade genrer. Dessutom har jag läst (i Modette av alla tidningar!) att Persepolis snart når våra biografer. Då får du en möjlighet att använda klyschan "men boken var bättre än filmen".

Göran Lambertz musiksmak

Jag kan knappt fatta det. Fjorton månader tills jag ska gå till jobbet nästa gång. Visst kommer jag att jobba innan dess, men med något helt annat. Att vara med barn på heltid vet jag innebär mycket jobb, vilket många inte varit sena med att påminna mig om. Om jag fått en krona för varje gång jag fått den kommentaren hade vi nog kunnat köpa den där snygga coola barnvagnen åt Frans som vi suktat efter. Än så länge har inte föräldraledigheten känts av eftersom dagarna fortfarande kallas sommarlov. Och det har börjat riktigt skönt.

En del av mina traditionella sommarlovssysslor har redan avverkats. Fika på stan, joggingturer i Slottsskogen (okej, bara två hittills), besök på biblioteket (ska äntligen ta mig an Marjane Satrapis Persepolis, återkommer säkert till den senare), fika igen, besöka IKEA (två gånger), ge bilen en extra omsorgsfull tvätt, lyssna på sommarpratarna (missade tyvärr Helle Klein, men kan meddela att Göran Lambertz musiksmak bör bli föremål för en rättslig granskning), borra några hål i väggen och ytterligare en fika.

Både jag och Sigrid är lediga nu. Det är en lyxig känsla att vakna upp till en ny dag och diskutera över frukostbordet hur vi ska fördriva dagen tillsammans. Och detta ska vi göra i åtta veckor till. Rimligtvis borde vi få mer tid till bloggandet också (har inte märkts än), men den närmaste veckan kommer det vara tyst på sidan eftersom vi är bortresta på släktbesök.

Slut

Allting tar en gång slut. Mjölet i påsen, pengarna på kontot, gammal vänskap. Inget är evigt, allt är föränderligt. Det är den enda sanna lagen. Ibland till sorg, ibland till glädje.

Terminen är slut. De sista proven är rättade. Betygen är satta. Eleverna har gått hem. En vidunderlig lättnad och glädje.

Six feet under är slut. Nate är död. Ruth, David, Keith, Brenda och Claire kommer att dö och i det sista avsnittet fick vi veta hur. Det är naturligt att en serie som så mycket kretsat kring döden en gång också skulle ta slut. En bra serie vet även när det är dags. Jag är glad över att slutet blev värdigt. Men när söndagkvällen kommer känns det tomt. SVT vill försöka trösta oss med en finsk dramaserie istället. Jag tackar ödmjukt nej.

Om någon bad mig lista de bästa tv-serierna genom tiderna (snälla någon, bed mig!) så skulle Six feet under vara med. Den kära Bodil Malmsten håller inte med. Hon menar att den innehåller för lite våld och föredrar Sopranos. Ja, där är det ju inte brist på den ingrediensen. Samtidigt så är väl en serie om döden så våldsam som något kan bli. Om det nu är våld man är ute efter.

En bra tv-serie enligt mig utnyttjar den fördel som tv har gentemot filmen, nämligen tiden. Filmen har två timmar på sig att presentera sina karaktärer, ordna en konflikt och sedan lösa den. Tv-serien kan ha den tiodubbla tiden till förfogande. Six feet under har ett par gånger gått i fällan och trott att den varit en film. Hela dramaturgins schema har avhandlats på 50 minuter. Men det är förlåtet. I det stora hela har det varit en riktig serie. Ingen hast, inget jäkt. Karaktärerna och konflikterna har fått mogna i den takt som behövts. En kvalitet som blir mer och mer sällsynt.

Jag håller med Bodil, vi hörs om hundra år så får vi se vilken serie som överlevt. Jag kanske har ändrat mig då. Inget är evigt. Allt är föränderligt.

Söndagsscones

"Nähä, för vi handlar på Ekostore!" Det sa jag till två kvinnor på Linnégatan som vänligt frågade Simon och mig om vi ville ha ekologiska varor leverade till dörren. De var från Årstiderna och ville göra reklam. Men jag gjorde som svar reklam för Ekostore. Efteråt uppmärksammade Simon mig på att det kanske inte lät helt trevligt. Ojdå.

Potatissalladen häromdagen blev mycket god. Hällde en dressing med olivolja, dijonsenap, citronsaft, salt och rosépeppar över. Igår gjorde vi en liknande sallad men bytte ut potatisen mot quinoa. Gott det också. Men färskpotatis slår det mesta.

Idag är det söndag. Och söndagkvällar är lika med scones. Vore ju synd att tröttna på scones så därför försöker vi variera dem. Kvällens scones innehöll hälften vetemjöl, hälften grahamsmjöl, rapsolja, yoghurt, fint hackade valnötter och så det vanliga... salt och bakpulver.

Potatissallad kanske...

Efter en sjuka i magen och en massa annat så har det varken blivit god mat eller bloggande. Men nu hoppas jag på ändring. Svängde förbi Rollands i eftermiddags och köpte färsk sparris. Ska kanske göra en sallad med färskpotatis, sparris, linser och bacon till kvällen. Inhandlade lite snacks också; kanderade mandlar, torkade fikon och torkade jordgubbar (smakar inte som de röda oblaterna som finns i viss Havrefras).

Ojojoj!

Ojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojoj.

Kanal 9 ska börja visa Brideshead Revisited ikväll kl 21!

Ojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojoj.

Los Angeles-illamående

Innan mina treor i svenska slutar har jag velat ge dem några av mina kulturfavoriter. Så de vet vad de ska läsa/se/lyssna på när de går ut i vuxenlivet och är utan min goda vägledning. Jag har tjatat om Margaret Atwood (såklart!), tagit med mig tidningen Sex och pratat mig varm för Mattias Alkbergs betydelse för den svenska indiepopen. Nu hade turen kommit till mina filmidoler och det var så svårt, så svårt att välja. Man vill ju att det ska vara nåt de kan gilla samtidigt som det är nåt jag gillar. Valet föll till slut på Woody Allens Annie Hall.

Vete sjutton om det gick hem. Jag småfnissade hela tiden men eleverna satt rätt tysta. En del skratt hördes när Woody Allen körde sina bröderna Marx-snubbelskämt. Men då var jag tystare. Jag hade lockat med att detta var den romantiska komedins grundfilm som inspirerat bland annat Måns Herngren och Hannes Holm (även om de inte lyckats så bra). Och om filmen i sig inte skulle omfamnas så tipsade jag om att kolla in Diane Keatons snygga kläder (vi pratar om modeintresserade Boråsungdomar). Men jag tror inte att nåt hjälpte. När jag efter filmen sa att "ni såg väl att det var Paul Simon" och de bara tittade gapande så kände jag att .. ja,ja, det var i alla fall värt ett försök.

Men själv kom jag att tänka på den stora konflikten som presenteras i filmen. Inte den mellan kärleksparet Annie och Alvy. Utan en som är viktigare än så. Den mellan östkust och västkust, New York mot Los Angeles. Ingen konflikt har varit mer betydelsefull i den moderna populärkulturen. New York skapade punken, men de kaliforniska skatekidsen tjänade pengar på den. James Ellroy placerade den hårdkokta deckaren på kullarna i Beverly Hills och Paul Auster svarade med att förvirra läsaren in i Brooklyns gator. Och aldrig visa vägen ut. David Letterman kämpar ständigt om tittarna med Jay Leno. Listan kan göras lång och jag märker att detta är ett ämne större än bara ett blogginlägg. Jag får be att återkomma.

Ni vet nog i alla fall på vilken sida Woody Allen står. Om inte så blir det mer än tydligt när han i Annie Hall blir den förste med diagnosen Los Angeles-illamående.

Mama

Fick en prenumeration av Mama av svärmor i julklapp. Har nu haft ett halvår av glamorös läsning. Har tidigare inte uppmärksammat receptdelen, men idag blev det "Fröfisk med rostade rotfrukter och ärtpesto". Den vita fisken panerades med ägg, sesam-, solros- och pumpafrön. Tyvärr blev vi inte så överväldigade som man alltid hoppas att man ska bli. Rotsaker i ugn är ju som det är, fisken ok, men ärtpeston blev något mastig. Nja.

Jaha-känslan

Inte bara goda päron har de på Ekostore. Fantastiska potatisar också. Sorten Linda köpte Simon häromdagen och idag blev det ugnsrostad potatis och kålrotsstripes med ryggbiff och en morotstzatsiki. Första gången vi gjorde tzatsiki med morot. Den blev god. Ingredienserna för de som vill veta är yoghurt, grovriven morot (lätt fräst i olja), vitlök, mynta och lite salt och svartpeppar.

Att titta på actionfilm är för mig som att gå på McDonalds. Innan tänker jag att "Det här vill jag verkligen!" och efteråt "Jaha.". Tittade på Casino Royal igår och fick just den där jaha-känslan. Underhållande men... Sista halvtimmen blundade jag och bad Simon att säga till om det hände något extra spännande.

Ikväll blir det filmen Efter bröllopet och lite gott att äta. Bland annat ska vi prova Ostsnacks hämtat från Arla-köket. Lite god och smakrik hårdost i tärningar blandat med hackad basilika, rapsolja, balsamvinäger, flytande honung och rostade pumpafrön. Hoppas inte att jaha-känslan infinner sig.

De röda Williamspäronen

Egentligen är det väl Sigrid som ska skriva om mat här, men hon är inte bloggbar för tillfället så jag passar på. Och egentligen hade jag inte tänkt berätta så mycket om vad du ska göra med ingredienserna som var du ska köpa dem.

Släng inte gårdagens GP i återvinningen! Än. Slå istället upp sidorna 54 och 55 i första delen och läs om våra vänner Hanna och Jonas som öppnat en alldeles egen livsmedelsbutik i centrala Göteborg, med enbart ekologiska varor i sortimentet. Ni som inte har GP kan läsa om butiken här. Gå sedan dit med snabba steg och handla. De röda Williamspäronen rekommenderas varmt.

Kalla mig

Idag hör jag fått höra ett tal av en elev om, som hon sa själv, "något mycket viktigt som vi alla tänker på ... sex!" Sen drog hon igång och tog fram alla fördelar med sex, även hur man ska lösa det utan en partner. Lite lätt generad var jag nog, men inget mot klasskamraterna som lyssnade. De satt knäpptysta och skruvade besvärat på sig. Ja, se dagens ungdom. Lite sexsnack får man väl tåla. Så nu tänkte jag testa om mina bloggläsare fixar det...

Ytterligare en vän har nu berättat att "fru och barn kanske inte är min grej". Han är nu förlovad med en kille och tycks vara hur lycklig som helst. Och jag är mer än glad för hans skull.

Men i de kyrkliga kretsar jag kommer från är det ingen självklarhet att jubla över kärleken. I alla fall inte om den är mellan två personer av samma kön. Man säger att Bibeln så tydligt talar emot homosexualitet och eftersom Bibeln är den kristnes rättesnöre anses det vara oförenligt med en kristen tro att stödja homosexualitet och, Gud förbjude, vara homosexuell. Om man inte följer den linjen anses man vara anhängare av "flummig liberalteologi" och vilja driva normupplösningen så långt det går. Ni kanske anar ironin. Ni kanske anar att jag inte håller med. Dessutom läste jag nyligen en artikel som gav ett nytt perspektiv på frågan.

Författaren, exeget i nytestamentlig teologi, menade att sexualsynen under Paulus tid överhuvudtaget inte var mycket att hurra för. Kyrkoklyschan "men Bibeln ser faktiskt positivt på sex" kanske inte helt och hållet stämmer. Romarrikets ideal kanske inte var den omtalade fria synen på sex utan snarare en total avhållsamhet. Att ha full kontroll över sig själv var den främsta egenskapen. Sex hotade definitivt detta. Lustar var till för att kontrolleras, inte ge efter för.

Om det inte gick att hålla emot rekommenderar Paulus i och för sig att det håller sig inom äktenskapet mellan en man och en kvinna. Men inte för att trohet och heterosexualitet var eftersträvansvärt. Utan för att det åtminstone inte rubbade maktbalansen. Sex var ingen jämlik aktivitet. Det skulle ske mellan en överordnad och en underordnad part, vilket passar in på mannens och kvinnans roll i äktenskapet. Och ni kan säkert gissa hur maktbalansen såg ut. Sex mellan två män däremot rubbade ju balansen eftersom det var mellan två jämställda parter. Och därför rekommenderades det ej.

Så detta är den sexualsyn som de bibeltrogna säger sig försvara med sitt motstånd mot homoäktenskap. Samtidigt vill de verka för ett jämställt förhållande mellan man och kvinna (okej, jag vet att en del inte ens vill det). Så obibliskt.

Givetvis måste en religiös skrift ständigt omtolkas. Det är dessutom en judisk, och därmed biblisk, tradition att göra så. Användningen av religiösa skrifter var inte statisk då och bör inte vara det nu heller. En troende behöver inte stå för 2000 år gamla värderingar för att kallas troende.

Ni får gärna kalla mig "flummig liberalteolog" om ni vill. I så fall skulle jag bli stolt.

Om någon vill läsa artikeln jag nämner så kan jag skicka den om ni ber snällt.

Raggisar

"... få lite fart på bloggandet...". Förlåt Simon, jag var visst inte till så mycket hjälp. Nu kanske några av er tror att Simon och jag kommunicerar genom den här bloggen. Men så är det inte. Vi kommunicerar genom Frans. " Frans, tror du att pappa vill diska?" Mycket användbart.

Och vad blev det för mat ikväll? Smålänning som man (delvis) är har man blivit uppfödd på raggmunk. Ikväll blev det en ugnsraggmunk. Smidigt när man inte har så mycket tid (och inte vill lukta stekos). Blev bara med potatis den här gången. Gott annars att ha i olika rotsaker. Ångrar sååå nu i efterhand att vi inte hade de röda vinbären (som vi har i en burk i kylskåpet) till, istället för den grymt tråkiga köpe-lingonsylten.

Jag blev Måns Zelmerlöv

Så har den då fått ett namn. Den där grabbigheten som jag nämnde i min hyllning till Farväl Falkenberg. Det som hade kunnat vara en invändning om jag tänkte i mitt omdöme. Men det gjorde jag inte och gör fortfarande inte. Det är en lysande film.

I alla fall. Nöjesguiden kallar det för neograbbighet. Det handlar om att kramas när man hälsar på sina killkompisar, att kunna skojbrottas ena sekunden och prata inredning nästa eller svänga ihop en tjusig herrmiddag med väl utvalda viner. Neograbben är snygg. Han är vältränad. Han kan sy gardiner. En neograbb är heterosexuell men alltid singel. Han har ett noga utvalt gäng av killkompisar, men ytterst få tjejkompisar. Han tycker självklart att kvinnor och män ska vara jämställda, men samtidigt har han svårt att förstå sig på kvinnor. Killar är rakare liksom. I slutändan har han lite svårt att binda sig och ta ansvar för en relation. För den som undrar om han själv hör till neograbbigheten har Nöjesguiden varit schyssta och satt ihop ett test. Den som får mest poäng blir Andreas Halldén (som både brottats och sytt på några av teves mindre kanaler).

Jaha, ännu en klassificering av den nya mannen. Är den relevant? Tja, den är inte helt felaktig i alla fall. I många lägenheter i våra storstäder står det en neograbb och viker sina nymanglade lakan med yttersta precision. Men en kategorisering är väl aldrig till nytta? Kanske i det här fallet, för att visa även den moderna mannens ovilja till sann jämställdhet.

Jag erkänner. Jag gjorde testet. Och några poäng plockade jag ihop. Jag blev Måns Zelmerlöv.

Lill-lördag

Jaha, så har det varit lill-lördag! (På Tiffany-skånska) Simon kom hem med sushi från stället bredvid haket. Vilket hak?! Göteborg kryllar av hak. Jaha... det som heter "Haket". På Första Långgatan. I alla fall mycket god sushi. Kan rekommenderas!

Efter lill-lördagen kommer Meny. Trevlig matlyssning på torsdagsförmiddagarna på P1. Kruxet idag var dock att Frans var något för trött och alltså en aningen gnällig. Detta ledde till att jag bara hörde Karin Fransson säga fraser såsom "...så tar man ballongvispen...", "...löjromen...", "...de rostade pinjenötterna...". Ja ja... det blev säkert gott.

Ska snart avnjuta lite lax, mandelpotatis och rostade grönsaker med en kall sås smaksatt med pepparrot som mannen just nu håller på att tillaga.

Välkommen in i spelet

Tack för att du bjöd in mig att skriva i din prettoblogg Simon. Behöver kanske inte ta upp att jag rekommenderade Simon att ta in mig för att få lite fart på bloggandet. Och vad ska Simons fru skriva om då?! Jo, det som ger henne hopp. Mat. Jag hör av mig igen.

Vad kärnor gör i paprikor

Oops, ny layout! Ja vad gör man inte för att vinna tillbaka de få läsare jag en gång hade. Om inte innehållet kan locka kan väl ytan göra det. Fast om inte det här knepet funkar får jag väl ta och satsa på innehållet igen. Jag lovar att ett inlägg med viss substans är på väg. De finns i mina tankar, de där inläggen, men det tar sån tid för dem att färdas till mitt tangentbord. Så när de väl kommer fram känns de ofta inte så angelägna längre. Och det blir istället inget av dem. Vart de tar vägen vet jag inte. Ännu ett av livets mysterium, vid sidan av frågan om det meningslösa lidandet och vad kärnor gör i paprikor.

Den verkliga orsaken till våren

Det sägs att våren är här. I helgen yrade folk till och med om sommar. Du kanske låg där på en filt i en park någonstans och sa till dig själv att om detta är resultatet av växthuseffekten så är det bara att gasa på. Men jag kan avslöja att den verkliga orsaken till våren och värmens ankomst är något helt annat. Feist är tillbaka.

Jag hade pulsat omkring med tunga fötter i Arcade Fires Neon Bible ett par veckor. Det är en magisk värld, men ackorden är tunga, trumslagen slås med domedagsvibbar och varje ton sjungs fram med blod, svett och tårar. Det är krävande lyssning och jag behövde en paus. Då svävade Feist in på moln. Smakproven från nya albumet The Reminder låter fantastiskt. Det är fjäderlätta toner burna av Feists undersköna röst. Det är musik som tycks vara gjord utan minsta ansträngning och kontrasten till landsmännen i Arcade Fire kunde inte vara större.

Feists musik passar perfekt när luften blivit lättare att andas. Men det är inte bara ett ackompanjemang till årstiden, utan det är själva dess orsak. Våren hade inte varit här utan Feist.