De röda Williamspäronen

Egentligen är det väl Sigrid som ska skriva om mat här, men hon är inte bloggbar för tillfället så jag passar på. Och egentligen hade jag inte tänkt berätta så mycket om vad du ska göra med ingredienserna som var du ska köpa dem.

Släng inte gårdagens GP i återvinningen! Än. Slå istället upp sidorna 54 och 55 i första delen och läs om våra vänner Hanna och Jonas som öppnat en alldeles egen livsmedelsbutik i centrala Göteborg, med enbart ekologiska varor i sortimentet. Ni som inte har GP kan läsa om butiken här. Gå sedan dit med snabba steg och handla. De röda Williamspäronen rekommenderas varmt.

Kalla mig

Idag hör jag fått höra ett tal av en elev om, som hon sa själv, "något mycket viktigt som vi alla tänker på ... sex!" Sen drog hon igång och tog fram alla fördelar med sex, även hur man ska lösa det utan en partner. Lite lätt generad var jag nog, men inget mot klasskamraterna som lyssnade. De satt knäpptysta och skruvade besvärat på sig. Ja, se dagens ungdom. Lite sexsnack får man väl tåla. Så nu tänkte jag testa om mina bloggläsare fixar det...

Ytterligare en vän har nu berättat att "fru och barn kanske inte är min grej". Han är nu förlovad med en kille och tycks vara hur lycklig som helst. Och jag är mer än glad för hans skull.

Men i de kyrkliga kretsar jag kommer från är det ingen självklarhet att jubla över kärleken. I alla fall inte om den är mellan två personer av samma kön. Man säger att Bibeln så tydligt talar emot homosexualitet och eftersom Bibeln är den kristnes rättesnöre anses det vara oförenligt med en kristen tro att stödja homosexualitet och, Gud förbjude, vara homosexuell. Om man inte följer den linjen anses man vara anhängare av "flummig liberalteologi" och vilja driva normupplösningen så långt det går. Ni kanske anar ironin. Ni kanske anar att jag inte håller med. Dessutom läste jag nyligen en artikel som gav ett nytt perspektiv på frågan.

Författaren, exeget i nytestamentlig teologi, menade att sexualsynen under Paulus tid överhuvudtaget inte var mycket att hurra för. Kyrkoklyschan "men Bibeln ser faktiskt positivt på sex" kanske inte helt och hållet stämmer. Romarrikets ideal kanske inte var den omtalade fria synen på sex utan snarare en total avhållsamhet. Att ha full kontroll över sig själv var den främsta egenskapen. Sex hotade definitivt detta. Lustar var till för att kontrolleras, inte ge efter för.

Om det inte gick att hålla emot rekommenderar Paulus i och för sig att det håller sig inom äktenskapet mellan en man och en kvinna. Men inte för att trohet och heterosexualitet var eftersträvansvärt. Utan för att det åtminstone inte rubbade maktbalansen. Sex var ingen jämlik aktivitet. Det skulle ske mellan en överordnad och en underordnad part, vilket passar in på mannens och kvinnans roll i äktenskapet. Och ni kan säkert gissa hur maktbalansen såg ut. Sex mellan två män däremot rubbade ju balansen eftersom det var mellan två jämställda parter. Och därför rekommenderades det ej.

Så detta är den sexualsyn som de bibeltrogna säger sig försvara med sitt motstånd mot homoäktenskap. Samtidigt vill de verka för ett jämställt förhållande mellan man och kvinna (okej, jag vet att en del inte ens vill det). Så obibliskt.

Givetvis måste en religiös skrift ständigt omtolkas. Det är dessutom en judisk, och därmed biblisk, tradition att göra så. Användningen av religiösa skrifter var inte statisk då och bör inte vara det nu heller. En troende behöver inte stå för 2000 år gamla värderingar för att kallas troende.

Ni får gärna kalla mig "flummig liberalteolog" om ni vill. I så fall skulle jag bli stolt.

Om någon vill läsa artikeln jag nämner så kan jag skicka den om ni ber snällt.

Raggisar

"... få lite fart på bloggandet...". Förlåt Simon, jag var visst inte till så mycket hjälp. Nu kanske några av er tror att Simon och jag kommunicerar genom den här bloggen. Men så är det inte. Vi kommunicerar genom Frans. " Frans, tror du att pappa vill diska?" Mycket användbart.

Och vad blev det för mat ikväll? Smålänning som man (delvis) är har man blivit uppfödd på raggmunk. Ikväll blev det en ugnsraggmunk. Smidigt när man inte har så mycket tid (och inte vill lukta stekos). Blev bara med potatis den här gången. Gott annars att ha i olika rotsaker. Ångrar sååå nu i efterhand att vi inte hade de röda vinbären (som vi har i en burk i kylskåpet) till, istället för den grymt tråkiga köpe-lingonsylten.

Jag blev Måns Zelmerlöv

Så har den då fått ett namn. Den där grabbigheten som jag nämnde i min hyllning till Farväl Falkenberg. Det som hade kunnat vara en invändning om jag tänkte i mitt omdöme. Men det gjorde jag inte och gör fortfarande inte. Det är en lysande film.

I alla fall. Nöjesguiden kallar det för neograbbighet. Det handlar om att kramas när man hälsar på sina killkompisar, att kunna skojbrottas ena sekunden och prata inredning nästa eller svänga ihop en tjusig herrmiddag med väl utvalda viner. Neograbben är snygg. Han är vältränad. Han kan sy gardiner. En neograbb är heterosexuell men alltid singel. Han har ett noga utvalt gäng av killkompisar, men ytterst få tjejkompisar. Han tycker självklart att kvinnor och män ska vara jämställda, men samtidigt har han svårt att förstå sig på kvinnor. Killar är rakare liksom. I slutändan har han lite svårt att binda sig och ta ansvar för en relation. För den som undrar om han själv hör till neograbbigheten har Nöjesguiden varit schyssta och satt ihop ett test. Den som får mest poäng blir Andreas Halldén (som både brottats och sytt på några av teves mindre kanaler).

Jaha, ännu en klassificering av den nya mannen. Är den relevant? Tja, den är inte helt felaktig i alla fall. I många lägenheter i våra storstäder står det en neograbb och viker sina nymanglade lakan med yttersta precision. Men en kategorisering är väl aldrig till nytta? Kanske i det här fallet, för att visa även den moderna mannens ovilja till sann jämställdhet.

Jag erkänner. Jag gjorde testet. Och några poäng plockade jag ihop. Jag blev Måns Zelmerlöv.

Lill-lördag

Jaha, så har det varit lill-lördag! (På Tiffany-skånska) Simon kom hem med sushi från stället bredvid haket. Vilket hak?! Göteborg kryllar av hak. Jaha... det som heter "Haket". På Första Långgatan. I alla fall mycket god sushi. Kan rekommenderas!

Efter lill-lördagen kommer Meny. Trevlig matlyssning på torsdagsförmiddagarna på P1. Kruxet idag var dock att Frans var något för trött och alltså en aningen gnällig. Detta ledde till att jag bara hörde Karin Fransson säga fraser såsom "...så tar man ballongvispen...", "...löjromen...", "...de rostade pinjenötterna...". Ja ja... det blev säkert gott.

Ska snart avnjuta lite lax, mandelpotatis och rostade grönsaker med en kall sås smaksatt med pepparrot som mannen just nu håller på att tillaga.

Välkommen in i spelet

Tack för att du bjöd in mig att skriva i din prettoblogg Simon. Behöver kanske inte ta upp att jag rekommenderade Simon att ta in mig för att få lite fart på bloggandet. Och vad ska Simons fru skriva om då?! Jo, det som ger henne hopp. Mat. Jag hör av mig igen.

Vad kärnor gör i paprikor

Oops, ny layout! Ja vad gör man inte för att vinna tillbaka de få läsare jag en gång hade. Om inte innehållet kan locka kan väl ytan göra det. Fast om inte det här knepet funkar får jag väl ta och satsa på innehållet igen. Jag lovar att ett inlägg med viss substans är på väg. De finns i mina tankar, de där inläggen, men det tar sån tid för dem att färdas till mitt tangentbord. Så när de väl kommer fram känns de ofta inte så angelägna längre. Och det blir istället inget av dem. Vart de tar vägen vet jag inte. Ännu ett av livets mysterium, vid sidan av frågan om det meningslösa lidandet och vad kärnor gör i paprikor.

Den verkliga orsaken till våren

Det sägs att våren är här. I helgen yrade folk till och med om sommar. Du kanske låg där på en filt i en park någonstans och sa till dig själv att om detta är resultatet av växthuseffekten så är det bara att gasa på. Men jag kan avslöja att den verkliga orsaken till våren och värmens ankomst är något helt annat. Feist är tillbaka.

Jag hade pulsat omkring med tunga fötter i Arcade Fires Neon Bible ett par veckor. Det är en magisk värld, men ackorden är tunga, trumslagen slås med domedagsvibbar och varje ton sjungs fram med blod, svett och tårar. Det är krävande lyssning och jag behövde en paus. Då svävade Feist in på moln. Smakproven från nya albumet The Reminder låter fantastiskt. Det är fjäderlätta toner burna av Feists undersköna röst. Det är musik som tycks vara gjord utan minsta ansträngning och kontrasten till landsmännen i Arcade Fire kunde inte vara större.

Feists musik passar perfekt när luften blivit lättare att andas. Men det är inte bara ett ackompanjemang till årstiden, utan det är själva dess orsak. Våren hade inte varit här utan Feist.

Så ... det blir en lista istället

Ni ser den före detta tallriken här ovanför? Frans pappa hade glömt bort att Frans armar räcker långt. Vips var olyckan där. Det var nog den första gången och givetvis inte den sista. När jag var liten var en krossad tallrik fylld med skuldkänslor, så min första reaktion var att säga till Frans, att "det gör inget". Men han bara ler och undrar vad jag snackar om egentligen. Varför skulle en krossad tallrik "göra något", tycktes hans blick säga. Då började jag fundera över människans förmåga att känna skuld. Är den medfödd eller inlärd? Är det så att vi föds med ett medvetande om rätt och fel och därmed också känslor som signalerar när vi gjort fel? Eller är det något vi lär oss och i så fall när och hur? Det här skulle kunna bli en intressant diskussion, men min intellektuella kapacitet klarar för närvarande inte av att föra tanken vidare, så ... det blir en lista istället med det som snurrar mest i min Ipod för tillfället:

1. Tracey Thorn "By Picadilly Station I Sat Down And Wept"
Nittitalsnostalgi och Londonvurm i ett. En perfekt blandning i mitt sinne för närvarande.
2. The Arcade Fire "Antichrist Television Blues"
Kanada har intagit New Jersey och gör det bättre än Bruce.
3. The Magnetic Fields "The Luckiest Guy On The Lower East Side"
Våren tillhör alltid Magnetic Fields. Eller, det gör egentligen varje årstid du kan hitta.
4. Belle and Sebastian "Put The Book Back On The Shelf"
Fast våren får de nog dela med Belle and Sebastian och det här håller ännu.
5. Tom Waits "Tell It To Me"
Är på väg att bli Frans nya godnattsång efter Jens Lekmans "The One Dollar Thought". Jag behöver bara öva lite till.
6. Jamie T "Calm Down Dearest"
Trots min ålder försöker jag hänga med och en del av de där brittiska musiktidningar säger att det här är nästa stora grej. Och dem kan man väl lita på?

Feel bad-TV när den är som bäst!

Så började äntligen en ny säsong av Six feet under, dessvärre den sista. Och som det började! Ingen mådde bra! Precis som vanligt och precis som man vill ha det. Visserligen firades ett bröllop, men glädjen förstördes av ett missfall. Och just när man tror att Nate och Brenda ändå känner sig lyckliga under sin brudvals, så tror du inte att det kommer en stor mås och pickar i bröllopstårtan. Detta är feel bad-TV när den är som bäst!

Något kom emellan mina tankar

Den här texten skulle ha handlat om vårvinterns betydelse i populärkulturen. Den skulle ha handlat om smältande snö på gatorna och hur solljuset faller in genom persiennerna i amerikanska TV-serier. Jag skulle ha avslöjat min svaghet för sentimentala prata-ut-med-varandra-serier som Ensamma hemma, Felicity och Ed och förklarat hur de utan vårvintern inte skulle ha varit någonting. Den skulle ha handlat om Josh Rouse. Som rubrik skulle jag ha haft "winter is gone where do we belong" från hans Winter in the Hamptons. Slutligen skulle jag ha bevisat att vårvintern är ett tillstånd mer än klyftan mellan två årstider. Men. Något kom emellan mina tankar. Igår såg jag äntligen Farväl Falkenberg.

Varför är det ingen som har berättat för mig att det är den mest personliga, äkta och angelägna film som gjorts i Sverige sen... jag vet inte, Fucking Åmål? Nu berättar jag det i alla fall för er, om det händelsevis skulle finnas någon mer småbarnsförälder som inte är stamkund på biografen. Det var länge sen någon film, oavsett språk, berörde mig så mycket. Visst finns det saker att kritisera. Som grabbigheten, men inte i form av sexistiska skämt, utan snarare i form av total avsaknad av tjejer. Men jag orkar inte det just nu. Mitt hjärta faller platt för bilderna, musiken, orden. En film som ger just det en film ska ge, och som få ger, nämligen ett bestående intryck. Årsbästalistan för 2006 behöver definitivt revideras.

Kärlekens historia

Ah, nu är jag lite gladare. Vreden har lagt sig efter en vecka och två dar. Nej, Jan Björklund har inte avgått, men snön har smält och på söndag börjar "Six feet under" igen. Dessutom har jag läst en bra bok, "Kärlekens historia" av Nicole Krauss.

Det är som det låter en historia om kärlek, men på flera sätt än det självklara. I centrum finns en bok som heter, just det, "Kärlekens historia", och alla karaktärer har på något sätt en koppling till den boken, samtidigt som läsaren också får ta del av den. Ni kanske känner igen det, en bok om en bok om en bok... Och ja, metalitteratur kan vara påfrestande, men i det här fallet fungerar det utmärkt. Givetvis för att det finns en vacker historia att berätta.

Själva boken i boken, alltså den fiktiva "Kärlekens historia", bygger också på en så lysande idé att jag grämer mig över att jag inte kommit på den själv. Det handlar nämligen om hur känslorna har utvecklats genom historien. Vi är experter på hur tekniken har utvecklats och på Franska revolutionens betydelse för Europa, men ingen har berättat hur kärleken kom till. När uppstod kärleken? Samtidigt som livet? Eller är kärleken också ett resultat av evolutionen? Vilka stadier föregår i så fall kärleken? Det är en fantastisk romanidé och så låter Nicole Krauss det bara vara ett sidospår i sin roman! Det modet imponerar på mig lika mycket som romanen i sig.

Ni kanske tycker att det låter som en riktig prettoroman och kanske är den det. Men jag, jag försöker att lämna mina cyniska sidor och våga öppna mig för det pretentiösa. "Kärlekens historia" har hjälpt mig en bit på vägen.

Bekännelser, sent i februari

Jag måste erkänna att den här bloggens namn inte alltid stämmer överens med min syn på livet. Om jag ska vara helt ärlig så är det rätt ofta den inte gör det. Jag försöker se positivt på livet. Den här bloggen är lite av min självterapi. Den hjälper mig att upptäcka att det faktiskt finns hopp i tillvaron. Men det finns så mycket som gör det svårt. Detta gör det extra svårt för tillfället:

1. Den så kallade snöröjningen i Göteborg. Inte görs den för att underlätta bilkörning, barnvagnskörning eller ens promenader.
2. Egentligen snön överhuvudtaget.
3. Att melodifestivalen dominerar TV-utbudet före lördagen, på lördagen och efter lördagen.
4. Alliansens skolpolitik.
5. De obeskrivligt hårda (ej fällbara) sätena på bussarna mellan Göteborg och Borås.
6. Alla prov och uppgifter som eleverna envisas med att skriva och som jag måste bedöma.

Jag vill ju trots allt inte vara en pessimist så jag tröstar mig med följande för att återvinna hoppet:

1. Tom Waits "You can never hold back spring"
2. Spelar Tom Waits "You can never hold back spring" ännu en gång (just nu 57 spelningar i iTunes).
3. Det är bara ett par veckor kvar tills "Six feet under" börjar igen.
4. Jan Björklund kommer att vara skolminister som längst till hösten 2010.
5. Podradio med Spanarna, Människor och tro eller Filosofiska rummet som för bort mina tankar från smärtan i ryggen.
6. Det är 14 veckor kvar till sommarlovet.

För övriga, mindre, smolk i tillvarons bägare lyssnar jag på the Shins senaste. Popmusikens Grumme tvättsåpa (miljövänlig) som löser upp all smuts och får livet att skina på nytt.

Vikten av det onödiga sportlovet

"Fan, Johan, säger Monika, meningen med livet är att få ungar.
Det är nu jag ser det, eller ser att det har varit försvunnet och nu söker sig tillbaka, Monikas skratt - hon skrattar, nåja, ler. Hon ler och det glimmar till längst inne i ögonens mörkaste vrår.
Du är lycklig, va? Ändå.
Lycklig? Ja, lyckligare än såhär blir jag nog aldrig."

Torbjörn Flygt, Underdog (2001)

Det är bara ett par timmar kvar av mitt sportlov 2007. Ett lov som kommer som en oväntad gåva till oss lärare i februari. Man har endast jobbat fem veckor sen jullovet när det infaller och knappt hunnit tröttna på varken elever eller kolleger, det som annars gör att loven är nödvändiga. Därför kan sportlovet ibland kännas onödigt. Jag hade faktiskt inte behövt det här lovet, som jag behöver andra lov. Sportlovet handlar om att vara okynnesledig.

Just därför är sportlovet också så viktigt. Det lär mig vad som egentligen är betydelsefullt. Under mitt sportlov har jag fått vara med mina två älskade hela tiden. Vi har promenerat med Frans, gått på kafé med Frans, lekt med Frans, pussat på Frans. Vid ett flertal av dessa turer med barnvagnen har scenen ur Underdog dykt upp i mitt huvud. När huvudpersonen Johan promenerar med syrran Monika och hennes lilla. Barnets pappa har övergett henne och pengar finns inte direkt i överflöd. Men i solen vid Ribersborg i Malmö börjar det vända och det enkla blir det meningsfulla.

Samma känsla har dessa stunder med Frans gett mig. Jag kommer att sakna dem. Men jag vet att det bara är sex veckor kvar till nästa lov.

Matskoj

Hässelby har efterfrågat bilder på Frans. Det är klart jag inte kan säga nej till att visa upp världens sötaste femmånaderskille. Vi har hållt på med smakportioner i ett par veckor. Palsternackpuré, havregröt och andra läckerheter. Och vår käre Frans gillar det. Fast kanske inte alltid maten, utan mer grejen att äta. Att ha nåt i munnen, att få svinga plastskeden eller försöka ta upp maten från Laban-tallriken med händerna (när föräldrarna inte ser). Men roligast av allt är att få stoppa in handen i munnen som redan är full med gröt. Resultatet blir lite mat i munnen, mycket mat i ansiktet och resten i form av någon sörja i haklappens ficka. När slaget är över får man torka bort grötrester bakom örat. Åh, detta ljuva föräldraskap.

Tack BBC!

"The line of beauty" var precis det jag hade önskat. En "Brideshead Revisited" för 2000-talet har den kallats och visst är liknaderna slående. Ung man stiftar bekantskap med överklassfamilj och leds in i en värld av dekadens och mörka hemligheter. Med den skillnaden att de homoerotiska undertonerna i "Brideshead Revisited" är allt annat än undertoner i "The line of beauty". Och så är det något så lockande med den brittiska överklassen. "Match Point" hade inte varit mer än en schysst thriller om det inte var för privatläraren i tennis och cashmeretröjorna. Det är oemotståndligt helt enkelt.

För er som missade "The line of beauty" kan jag bara beklaga. Det dröjer nog innan TV visar något av samma klass igen. Och reprisen har redan gått.

Musikåret 2006, del 2

Jag vet att jag borde lämna det gamla bakom mig. Jag ska, jag lovar. Men det är några saker till jag måste få säga.

Årets cover
Bonnie 'Prince' Billy & Tortoise "Thunder Road"
När Bruce Springsteen lämnar lyssnaren där ute på motorvägen i ett frihetsälskande rus, tar Will Oldhams röst och Tortoise skenande gitarrer vid. Kvällssolen som nyss blänkte i lacken har bytts ut mot nattens kompakta mörker. Det är alldeles tyst i bilen. Ingen sträcker längre ut sitt huvud genom fönstret och tjuter av lycka. Bilen färdas nu utanför kartans område och det var ett tag sen en vägskylt syntes. Här finns inga påfarter, endast "Exits" utan destination. Trots att Johnny, Bobby Jean och de andra sitter bredvid dig i bilen har du aldrig känt dig så ensam. Det är imponerande hur en sång kan betyda något helt annat utan att texten ändrats en rad. En av årets bästa låtar alla kategorier och givetvis årets cover. På en av historiens bästa låtar. Men det är en helt annan lista.

Årets titel
"Life is a pigsty" Morrissey. Vem annars.

Årets trettioårighet (än en gång, tack Joel!)
Folk pratade om att de sett popens framtid. Tidningarna älskade att använda orden "futuristiskt sound" och utropade "My love" till en modern klassiker. Samarbetet mellan Justin Timberlake och Timbaland kallades popens livräddare. Något trött hörde jag musiken, men reagerade inte det minsta. Istället gillade jag Midlake. Om man är snäll kan man kalla deras rock 70-talsinfluerad. Om man vill vara ironiska generationen kan man säga "futuristiskt sound". Om man ska vara sann så är det rejält mossig och bakåtsträvande musik, med texter om att inte bry sig om den här världen och hellre vilja gå hem och stanna där länge, länge. Och jag erkänner att jag gillade det.

Årets mellansnack
"I'm Tommy Couberg. Ha ha." Morrissey 1 april på Scandinavium. Den skämtaren.

Årets soundtrack
Musiken som ackompanjerade kärlekssagan "Brokeback mountain" passade perfekt i sitt sammanhang. Ödsliga gitarrtoner blandat med Willie Nelsons sorgsna stämma var en solklar illustration åt bergen och barerna. Men när bilderna slutat försvann också musikens magi en aning.

Jag har inte sett "Marie Antoinette" än. Den hade ju premiär efter Frans. Men jag har hört musiken och i mitt inre sett bilderna. Om att vara ung och inte vilja att natten tar slut. Om att inte riktigt veta vad som är jag och vart jag är på väg. Om rastlöshet och hemlängtan i samma kropp. Och det är ju det som förenar musiken från New Order, the Cure och the Radio Dept. Tidlöst och modernt på samma gång. Att ha fått plats i detta sällskap, måste dessutom göra the Radio Dept. till årets svenska band. Om vi hade haft någon sådan kategori.

Men jag tror nog att årets soundtrack fanns i årets bästa film. Folkpopen i "The squid and the whale" var liksom dess berättelse oerhört vacker. När den förvirrade sonen i slutscenerna hittar tillbaka till relationen med sin mamma är det till toner av Lou Reeds "Street Hassle". Springturen längs med Hudsonfloden med Manhattans skyline i bakgrunden är ren New York-poesi som till och med den ständigt missnöjde Woody Allen varit stolt över. Finalen framför den uppstoppade bläckfisken och valen på naturhistoriska museet är magnifik. Och jag har upptäckt ännu en av Lou Reeds fantastiska sånger. Årets återupptäckt för min del. Om vi hade haft någon sådan kategori.

Årets sanning
"There is no such thing in life as normal" sjunger Morrissey i "The youngest was the most loved". Han må ha blivit lönnfet, men han är ännu utanförskapets främsta riddare.

Frans dop

Musikåret 2006. Jag återkommer till dig snart. Du och jag är inte färdiga med varann. Men idag har något speciellt hänt som jag måste skriva om.

Idag har Frans blivit döpt. Jag har inte tänkt på dopet i sig särskilt mycket innan, mest på de praktiska detaljerna runtomkring, men när vi stod där idag kändes det speciellt. Det kändes så fint. Det kändes som att vi gav något värdefullt till den vi älskar mest av allt. Och det var så fint att få ge all uppmärksamhet åt honom som vi är så stolta över. Stolthet är något jag sällan känner men det gjorde jag faktist idag.

Jag vet inte vad som händer i dopet. Vad dopet egentligen betyder, vad det betyder för Frans eller exakt vad Gud gör i handlingen. Den diskussionen lämnar jag till teologerna. Vad jag vet är att dopet betyder något för föräldrarna. För precis som i de flesta ceremonier av det här slaget är det inte den person man i första hand tänker att den handlar om, som den verkligen betyder något för.

Musikåret 2006, del 1

Årets battle
Jens Lekman var länge Sverigeledande i grenen texter sprängfyllda med populärkulturella referenser, med rader om Lou Reeds syn på Sverige och hur han förväxlat hösten med popgruppen the Fall. Men förra året seglade en värdig utmanare fram, Hello Saferide. Och det var i år som hon definitivt tog över tronen. Jens såg hotet och skrev rader om hur det skulle vara om flickan han älskade var ett ämne på Jeopardy. Hello Saferide svarade snabbt med att berätta om sin nyårsdag tittandes på Ivanhoe på TV och föreställa sig själv som en slacker-Marion. Eller med att konfrontera en blivande pojkvän med knäckfrågan om han somnar mitt i Seinfeld eller inte. Egentligen var kampen redan över i somras när Hello Saferide släppte sin utmärkta EP "Would you play this EP ten times a day?", men för att riktigt befästa sin ställning kan man lagom till jul höra henne sjunga om han som lämnade henne den 10 december och kvar stod hon med hans julklapp, en iPod Nano med hans namn ingraverat. Resignerat konstaterar hon att det kan passa hennes nya liv, att i iPoden lyssna på "I will survive" med Gloria Gaynor.

Hur ska Jens svara på det här? 2007 kan bli ett riktigt bra år.

Kom ihåg den 5 december!

Idag har Frans vänt sig från rygg till mage. Vilken kille! Glädjen är stor i det bogrenska huset. Tänk, vad händer härnäst? Från mage till rygg? Han kanske lär sig sitta? Eller han kanske nån gång lär sig gå? Tanken svindlar. Livet som småbarnsförälder är fylld av rafflande filtaction. På vardagsrumsgolvet kan allting hända.