Välkommen in i spelet

Tack för att du bjöd in mig att skriva i din prettoblogg Simon. Behöver kanske inte ta upp att jag rekommenderade Simon att ta in mig för att få lite fart på bloggandet. Och vad ska Simons fru skriva om då?! Jo, det som ger henne hopp. Mat. Jag hör av mig igen.

Vad kärnor gör i paprikor

Oops, ny layout! Ja vad gör man inte för att vinna tillbaka de få läsare jag en gång hade. Om inte innehållet kan locka kan väl ytan göra det. Fast om inte det här knepet funkar får jag väl ta och satsa på innehållet igen. Jag lovar att ett inlägg med viss substans är på väg. De finns i mina tankar, de där inläggen, men det tar sån tid för dem att färdas till mitt tangentbord. Så när de väl kommer fram känns de ofta inte så angelägna längre. Och det blir istället inget av dem. Vart de tar vägen vet jag inte. Ännu ett av livets mysterium, vid sidan av frågan om det meningslösa lidandet och vad kärnor gör i paprikor.

Den verkliga orsaken till våren

Det sägs att våren är här. I helgen yrade folk till och med om sommar. Du kanske låg där på en filt i en park någonstans och sa till dig själv att om detta är resultatet av växthuseffekten så är det bara att gasa på. Men jag kan avslöja att den verkliga orsaken till våren och värmens ankomst är något helt annat. Feist är tillbaka.

Jag hade pulsat omkring med tunga fötter i Arcade Fires Neon Bible ett par veckor. Det är en magisk värld, men ackorden är tunga, trumslagen slås med domedagsvibbar och varje ton sjungs fram med blod, svett och tårar. Det är krävande lyssning och jag behövde en paus. Då svävade Feist in på moln. Smakproven från nya albumet The Reminder låter fantastiskt. Det är fjäderlätta toner burna av Feists undersköna röst. Det är musik som tycks vara gjord utan minsta ansträngning och kontrasten till landsmännen i Arcade Fire kunde inte vara större.

Feists musik passar perfekt när luften blivit lättare att andas. Men det är inte bara ett ackompanjemang till årstiden, utan det är själva dess orsak. Våren hade inte varit här utan Feist.

Så ... det blir en lista istället

Ni ser den före detta tallriken här ovanför? Frans pappa hade glömt bort att Frans armar räcker långt. Vips var olyckan där. Det var nog den första gången och givetvis inte den sista. När jag var liten var en krossad tallrik fylld med skuldkänslor, så min första reaktion var att säga till Frans, att "det gör inget". Men han bara ler och undrar vad jag snackar om egentligen. Varför skulle en krossad tallrik "göra något", tycktes hans blick säga. Då började jag fundera över människans förmåga att känna skuld. Är den medfödd eller inlärd? Är det så att vi föds med ett medvetande om rätt och fel och därmed också känslor som signalerar när vi gjort fel? Eller är det något vi lär oss och i så fall när och hur? Det här skulle kunna bli en intressant diskussion, men min intellektuella kapacitet klarar för närvarande inte av att föra tanken vidare, så ... det blir en lista istället med det som snurrar mest i min Ipod för tillfället:

1. Tracey Thorn "By Picadilly Station I Sat Down And Wept"
Nittitalsnostalgi och Londonvurm i ett. En perfekt blandning i mitt sinne för närvarande.
2. The Arcade Fire "Antichrist Television Blues"
Kanada har intagit New Jersey och gör det bättre än Bruce.
3. The Magnetic Fields "The Luckiest Guy On The Lower East Side"
Våren tillhör alltid Magnetic Fields. Eller, det gör egentligen varje årstid du kan hitta.
4. Belle and Sebastian "Put The Book Back On The Shelf"
Fast våren får de nog dela med Belle and Sebastian och det här håller ännu.
5. Tom Waits "Tell It To Me"
Är på väg att bli Frans nya godnattsång efter Jens Lekmans "The One Dollar Thought". Jag behöver bara öva lite till.
6. Jamie T "Calm Down Dearest"
Trots min ålder försöker jag hänga med och en del av de där brittiska musiktidningar säger att det här är nästa stora grej. Och dem kan man väl lita på?

Feel bad-TV när den är som bäst!

Så började äntligen en ny säsong av Six feet under, dessvärre den sista. Och som det började! Ingen mådde bra! Precis som vanligt och precis som man vill ha det. Visserligen firades ett bröllop, men glädjen förstördes av ett missfall. Och just när man tror att Nate och Brenda ändå känner sig lyckliga under sin brudvals, så tror du inte att det kommer en stor mås och pickar i bröllopstårtan. Detta är feel bad-TV när den är som bäst!

Något kom emellan mina tankar

Den här texten skulle ha handlat om vårvinterns betydelse i populärkulturen. Den skulle ha handlat om smältande snö på gatorna och hur solljuset faller in genom persiennerna i amerikanska TV-serier. Jag skulle ha avslöjat min svaghet för sentimentala prata-ut-med-varandra-serier som Ensamma hemma, Felicity och Ed och förklarat hur de utan vårvintern inte skulle ha varit någonting. Den skulle ha handlat om Josh Rouse. Som rubrik skulle jag ha haft "winter is gone where do we belong" från hans Winter in the Hamptons. Slutligen skulle jag ha bevisat att vårvintern är ett tillstånd mer än klyftan mellan två årstider. Men. Något kom emellan mina tankar. Igår såg jag äntligen Farväl Falkenberg.

Varför är det ingen som har berättat för mig att det är den mest personliga, äkta och angelägna film som gjorts i Sverige sen... jag vet inte, Fucking Åmål? Nu berättar jag det i alla fall för er, om det händelsevis skulle finnas någon mer småbarnsförälder som inte är stamkund på biografen. Det var länge sen någon film, oavsett språk, berörde mig så mycket. Visst finns det saker att kritisera. Som grabbigheten, men inte i form av sexistiska skämt, utan snarare i form av total avsaknad av tjejer. Men jag orkar inte det just nu. Mitt hjärta faller platt för bilderna, musiken, orden. En film som ger just det en film ska ge, och som få ger, nämligen ett bestående intryck. Årsbästalistan för 2006 behöver definitivt revideras.

Kärlekens historia

Ah, nu är jag lite gladare. Vreden har lagt sig efter en vecka och två dar. Nej, Jan Björklund har inte avgått, men snön har smält och på söndag börjar "Six feet under" igen. Dessutom har jag läst en bra bok, "Kärlekens historia" av Nicole Krauss.

Det är som det låter en historia om kärlek, men på flera sätt än det självklara. I centrum finns en bok som heter, just det, "Kärlekens historia", och alla karaktärer har på något sätt en koppling till den boken, samtidigt som läsaren också får ta del av den. Ni kanske känner igen det, en bok om en bok om en bok... Och ja, metalitteratur kan vara påfrestande, men i det här fallet fungerar det utmärkt. Givetvis för att det finns en vacker historia att berätta.

Själva boken i boken, alltså den fiktiva "Kärlekens historia", bygger också på en så lysande idé att jag grämer mig över att jag inte kommit på den själv. Det handlar nämligen om hur känslorna har utvecklats genom historien. Vi är experter på hur tekniken har utvecklats och på Franska revolutionens betydelse för Europa, men ingen har berättat hur kärleken kom till. När uppstod kärleken? Samtidigt som livet? Eller är kärleken också ett resultat av evolutionen? Vilka stadier föregår i så fall kärleken? Det är en fantastisk romanidé och så låter Nicole Krauss det bara vara ett sidospår i sin roman! Det modet imponerar på mig lika mycket som romanen i sig.

Ni kanske tycker att det låter som en riktig prettoroman och kanske är den det. Men jag, jag försöker att lämna mina cyniska sidor och våga öppna mig för det pretentiösa. "Kärlekens historia" har hjälpt mig en bit på vägen.

Bekännelser, sent i februari

Jag måste erkänna att den här bloggens namn inte alltid stämmer överens med min syn på livet. Om jag ska vara helt ärlig så är det rätt ofta den inte gör det. Jag försöker se positivt på livet. Den här bloggen är lite av min självterapi. Den hjälper mig att upptäcka att det faktiskt finns hopp i tillvaron. Men det finns så mycket som gör det svårt. Detta gör det extra svårt för tillfället:

1. Den så kallade snöröjningen i Göteborg. Inte görs den för att underlätta bilkörning, barnvagnskörning eller ens promenader.
2. Egentligen snön överhuvudtaget.
3. Att melodifestivalen dominerar TV-utbudet före lördagen, på lördagen och efter lördagen.
4. Alliansens skolpolitik.
5. De obeskrivligt hårda (ej fällbara) sätena på bussarna mellan Göteborg och Borås.
6. Alla prov och uppgifter som eleverna envisas med att skriva och som jag måste bedöma.

Jag vill ju trots allt inte vara en pessimist så jag tröstar mig med följande för att återvinna hoppet:

1. Tom Waits "You can never hold back spring"
2. Spelar Tom Waits "You can never hold back spring" ännu en gång (just nu 57 spelningar i iTunes).
3. Det är bara ett par veckor kvar tills "Six feet under" börjar igen.
4. Jan Björklund kommer att vara skolminister som längst till hösten 2010.
5. Podradio med Spanarna, Människor och tro eller Filosofiska rummet som för bort mina tankar från smärtan i ryggen.
6. Det är 14 veckor kvar till sommarlovet.

För övriga, mindre, smolk i tillvarons bägare lyssnar jag på the Shins senaste. Popmusikens Grumme tvättsåpa (miljövänlig) som löser upp all smuts och får livet att skina på nytt.

Vikten av det onödiga sportlovet

"Fan, Johan, säger Monika, meningen med livet är att få ungar.
Det är nu jag ser det, eller ser att det har varit försvunnet och nu söker sig tillbaka, Monikas skratt - hon skrattar, nåja, ler. Hon ler och det glimmar till längst inne i ögonens mörkaste vrår.
Du är lycklig, va? Ändå.
Lycklig? Ja, lyckligare än såhär blir jag nog aldrig."

Torbjörn Flygt, Underdog (2001)

Det är bara ett par timmar kvar av mitt sportlov 2007. Ett lov som kommer som en oväntad gåva till oss lärare i februari. Man har endast jobbat fem veckor sen jullovet när det infaller och knappt hunnit tröttna på varken elever eller kolleger, det som annars gör att loven är nödvändiga. Därför kan sportlovet ibland kännas onödigt. Jag hade faktiskt inte behövt det här lovet, som jag behöver andra lov. Sportlovet handlar om att vara okynnesledig.

Just därför är sportlovet också så viktigt. Det lär mig vad som egentligen är betydelsefullt. Under mitt sportlov har jag fått vara med mina två älskade hela tiden. Vi har promenerat med Frans, gått på kafé med Frans, lekt med Frans, pussat på Frans. Vid ett flertal av dessa turer med barnvagnen har scenen ur Underdog dykt upp i mitt huvud. När huvudpersonen Johan promenerar med syrran Monika och hennes lilla. Barnets pappa har övergett henne och pengar finns inte direkt i överflöd. Men i solen vid Ribersborg i Malmö börjar det vända och det enkla blir det meningsfulla.

Samma känsla har dessa stunder med Frans gett mig. Jag kommer att sakna dem. Men jag vet att det bara är sex veckor kvar till nästa lov.

Matskoj

Hässelby har efterfrågat bilder på Frans. Det är klart jag inte kan säga nej till att visa upp världens sötaste femmånaderskille. Vi har hållt på med smakportioner i ett par veckor. Palsternackpuré, havregröt och andra läckerheter. Och vår käre Frans gillar det. Fast kanske inte alltid maten, utan mer grejen att äta. Att ha nåt i munnen, att få svinga plastskeden eller försöka ta upp maten från Laban-tallriken med händerna (när föräldrarna inte ser). Men roligast av allt är att få stoppa in handen i munnen som redan är full med gröt. Resultatet blir lite mat i munnen, mycket mat i ansiktet och resten i form av någon sörja i haklappens ficka. När slaget är över får man torka bort grötrester bakom örat. Åh, detta ljuva föräldraskap.

Tack BBC!

"The line of beauty" var precis det jag hade önskat. En "Brideshead Revisited" för 2000-talet har den kallats och visst är liknaderna slående. Ung man stiftar bekantskap med överklassfamilj och leds in i en värld av dekadens och mörka hemligheter. Med den skillnaden att de homoerotiska undertonerna i "Brideshead Revisited" är allt annat än undertoner i "The line of beauty". Och så är det något så lockande med den brittiska överklassen. "Match Point" hade inte varit mer än en schysst thriller om det inte var för privatläraren i tennis och cashmeretröjorna. Det är oemotståndligt helt enkelt.

För er som missade "The line of beauty" kan jag bara beklaga. Det dröjer nog innan TV visar något av samma klass igen. Och reprisen har redan gått.

Musikåret 2006, del 2

Jag vet att jag borde lämna det gamla bakom mig. Jag ska, jag lovar. Men det är några saker till jag måste få säga.

Årets cover
Bonnie 'Prince' Billy & Tortoise "Thunder Road"
När Bruce Springsteen lämnar lyssnaren där ute på motorvägen i ett frihetsälskande rus, tar Will Oldhams röst och Tortoise skenande gitarrer vid. Kvällssolen som nyss blänkte i lacken har bytts ut mot nattens kompakta mörker. Det är alldeles tyst i bilen. Ingen sträcker längre ut sitt huvud genom fönstret och tjuter av lycka. Bilen färdas nu utanför kartans område och det var ett tag sen en vägskylt syntes. Här finns inga påfarter, endast "Exits" utan destination. Trots att Johnny, Bobby Jean och de andra sitter bredvid dig i bilen har du aldrig känt dig så ensam. Det är imponerande hur en sång kan betyda något helt annat utan att texten ändrats en rad. En av årets bästa låtar alla kategorier och givetvis årets cover. På en av historiens bästa låtar. Men det är en helt annan lista.

Årets titel
"Life is a pigsty" Morrissey. Vem annars.

Årets trettioårighet (än en gång, tack Joel!)
Folk pratade om att de sett popens framtid. Tidningarna älskade att använda orden "futuristiskt sound" och utropade "My love" till en modern klassiker. Samarbetet mellan Justin Timberlake och Timbaland kallades popens livräddare. Något trött hörde jag musiken, men reagerade inte det minsta. Istället gillade jag Midlake. Om man är snäll kan man kalla deras rock 70-talsinfluerad. Om man vill vara ironiska generationen kan man säga "futuristiskt sound". Om man ska vara sann så är det rejält mossig och bakåtsträvande musik, med texter om att inte bry sig om den här världen och hellre vilja gå hem och stanna där länge, länge. Och jag erkänner att jag gillade det.

Årets mellansnack
"I'm Tommy Couberg. Ha ha." Morrissey 1 april på Scandinavium. Den skämtaren.

Årets soundtrack
Musiken som ackompanjerade kärlekssagan "Brokeback mountain" passade perfekt i sitt sammanhang. Ödsliga gitarrtoner blandat med Willie Nelsons sorgsna stämma var en solklar illustration åt bergen och barerna. Men när bilderna slutat försvann också musikens magi en aning.

Jag har inte sett "Marie Antoinette" än. Den hade ju premiär efter Frans. Men jag har hört musiken och i mitt inre sett bilderna. Om att vara ung och inte vilja att natten tar slut. Om att inte riktigt veta vad som är jag och vart jag är på väg. Om rastlöshet och hemlängtan i samma kropp. Och det är ju det som förenar musiken från New Order, the Cure och the Radio Dept. Tidlöst och modernt på samma gång. Att ha fått plats i detta sällskap, måste dessutom göra the Radio Dept. till årets svenska band. Om vi hade haft någon sådan kategori.

Men jag tror nog att årets soundtrack fanns i årets bästa film. Folkpopen i "The squid and the whale" var liksom dess berättelse oerhört vacker. När den förvirrade sonen i slutscenerna hittar tillbaka till relationen med sin mamma är det till toner av Lou Reeds "Street Hassle". Springturen längs med Hudsonfloden med Manhattans skyline i bakgrunden är ren New York-poesi som till och med den ständigt missnöjde Woody Allen varit stolt över. Finalen framför den uppstoppade bläckfisken och valen på naturhistoriska museet är magnifik. Och jag har upptäckt ännu en av Lou Reeds fantastiska sånger. Årets återupptäckt för min del. Om vi hade haft någon sådan kategori.

Årets sanning
"There is no such thing in life as normal" sjunger Morrissey i "The youngest was the most loved". Han må ha blivit lönnfet, men han är ännu utanförskapets främsta riddare.

Frans dop

Musikåret 2006. Jag återkommer till dig snart. Du och jag är inte färdiga med varann. Men idag har något speciellt hänt som jag måste skriva om.

Idag har Frans blivit döpt. Jag har inte tänkt på dopet i sig särskilt mycket innan, mest på de praktiska detaljerna runtomkring, men när vi stod där idag kändes det speciellt. Det kändes så fint. Det kändes som att vi gav något värdefullt till den vi älskar mest av allt. Och det var så fint att få ge all uppmärksamhet åt honom som vi är så stolta över. Stolthet är något jag sällan känner men det gjorde jag faktist idag.

Jag vet inte vad som händer i dopet. Vad dopet egentligen betyder, vad det betyder för Frans eller exakt vad Gud gör i handlingen. Den diskussionen lämnar jag till teologerna. Vad jag vet är att dopet betyder något för föräldrarna. För precis som i de flesta ceremonier av det här slaget är det inte den person man i första hand tänker att den handlar om, som den verkligen betyder något för.

Musikåret 2006, del 1

Årets battle
Jens Lekman var länge Sverigeledande i grenen texter sprängfyllda med populärkulturella referenser, med rader om Lou Reeds syn på Sverige och hur han förväxlat hösten med popgruppen the Fall. Men förra året seglade en värdig utmanare fram, Hello Saferide. Och det var i år som hon definitivt tog över tronen. Jens såg hotet och skrev rader om hur det skulle vara om flickan han älskade var ett ämne på Jeopardy. Hello Saferide svarade snabbt med att berätta om sin nyårsdag tittandes på Ivanhoe på TV och föreställa sig själv som en slacker-Marion. Eller med att konfrontera en blivande pojkvän med knäckfrågan om han somnar mitt i Seinfeld eller inte. Egentligen var kampen redan över i somras när Hello Saferide släppte sin utmärkta EP "Would you play this EP ten times a day?", men för att riktigt befästa sin ställning kan man lagom till jul höra henne sjunga om han som lämnade henne den 10 december och kvar stod hon med hans julklapp, en iPod Nano med hans namn ingraverat. Resignerat konstaterar hon att det kan passa hennes nya liv, att i iPoden lyssna på "I will survive" med Gloria Gaynor.

Hur ska Jens svara på det här? 2007 kan bli ett riktigt bra år.

Kom ihåg den 5 december!

Idag har Frans vänt sig från rygg till mage. Vilken kille! Glädjen är stor i det bogrenska huset. Tänk, vad händer härnäst? Från mage till rygg? Han kanske lär sig sitta? Eller han kanske nån gång lär sig gå? Tanken svindlar. Livet som småbarnsförälder är fylld av rafflande filtaction. På vardagsrumsgolvet kan allting hända.

Det ska vara ett lapptäcke i höst

Ursäkta om jag är tjatig men jag kan inte riktigt släppa "Blankets" av Craig Thompson. I förra veckan var jag på Pusterviksbaren och såg Junior Boys. Och det var någon basgång som träffade mig i magen och jag kom att tänka på "Just like heaven" med the Cure och så var "Blankets" där igen. Visst har jag läst bättre böcker i år. I alla fall skickligare skrivna och tjusigare konstruerade. Men det finns ingen som har berört mig så som "Blankets".

Den självbiografiska serieromanen har väl blivit en genre i sig och brukar beskyllas för självömkan och navelskåderi. Sånt gillar jag. Och i det här fallet passar klyschan "det handlar om mig" faktiskt in.

Craig Thompson berättar om sin uppväxt i en frikyrklig familj på den amerikanska landsbygden. Det är tidigt 90-tal och han åker på tonårsläger fyllt med raggningstillfällen förklädda till bönemöten och bibelstudier. Men han passar aldrig in. Han kan inte sjunga med i lovsångerna och inte finns det någon tjej som ens ser honom. Istället grubblar han över sin tro och om han kan glädja Gud med sitt tecknande. Självfallet bryr sig Gud inte om tecknande blir svaret. Bli predikant istället, uppmanar pastorn honom. Han känner sig mer och mer främmande för miljön han kommer ifrån. Tills han träffar Raina, som hellre lyssnar på Dinosaur Jr än lovsångsrock, och en mycket försiktig förälskelse startar.

Jag läste den två gånger i somras och första gången grät jag. Okej, jag erkänner att jag grät andra gången också (pinsamt!). Kärlekshistorien är rasande vacker, hans brottning med tron så ärlig och äkta och den frikyrkliga miljön så träffande skildrat. Och så var det lapptäcket. Gåvan från Raina som han trots en förlorad kärlek aldrig förmått göra sig av med. Min tonårstid utspelade sig i en stockholmsk villaförort, men jag undrar om inte Craig Thompsons by låg nånstans i grannkommunen.

På den tiden hans musik fortfarande betydde något för mig brukade Ron Sexsmith en bit in i sina konserter presentera en låt med "this is a song I wish I had written". Sen sjöng han Leonard Cohens "Hey, that's no way to say goodbye" med sin allra vackraste röst (jag grät säkert då med). Nu förstår jag vad Ron menade. Beställ "Blankets" från Adlibris eller gå till biblioteket och låna den gratis (ifall du bor i Göteborg är detta i alla fall ett möjligt alternativ). Det är en bok jag önskar att jag hade skrivit.

Sökandet efter en litterär förebild fortsätter

Tack för inläggen i debatten kring bristen på goda fadersgestalter i litteraturen. "Koka makaroner" har jag givetvis läst eftersom det inte bara är en pappaskildring utan till och med en pappa-i-Majornaskildring. Visst, Johan Nilsson är en av de få som lyckats beskriva känslan av att bli pappa på ett rättvisande sätt, men det är en biografisk historia. Verkligheten överträffar ju alltid fiktionen.

Och jag lovar att hålla mig borta från Ingmar Bergman. Mannen på Fårö har få goda erfarenheter att dela med sig av. Om mina två läsare hittar något att tipsa om i framtiden är ni välkomna att ta upp ämnet igen. Jag för min del har funnit ett tips (eller otips?) att ge.

Varje år försöker jag få mina elever att förstå att Selma Lagerlöf är det finaste det här landet producerat. I alla fall bland det gamla gänget. Som bevis brukar jag lägga fram den sentimentala novellen "Gravskriften" eller den hårresande skräckdeckaren "Herr Arnes penningar". Funkar inte det lägger jag fram mitt trumfkort, "Kejsarn av Portugallien". Historien om Jan som blir kejsare i det egna riket Portugallien när saknaden efter dottern blir för svår att uthärda. Kärlekssmärtan ger honom inget val. Den egna världen är hans sätt att överleva. Men dottern ser inte hans kärlek förrns den dag han dör för att bevisa det. Visst finns det en Kristussymbolik här, men vi lämnar det åt sidan så länge.

Jag vet inte riktigt hur man ska uppfatta berättelsen. En pappa som älskar sin dotter till vanvett. Som älskar för mycket för sitt eget bästa. Se vad kärleken gör med en man, tycks Selma säga. Kärleken är kvinnans område och när en man försöker ta över mammans roll, se då hur det går. Kanske är det vår kära Selmas poäng. Eller så är det en allmänmänsklig beskrivning av vad kärleken gör med den som älskar. En skildring av en faderskärlek som inte ser några gränser. I så fall är det en god förebild.

För er som går och väntar på att TV ska visa filmatiseringen igen: ta och läs boken istället.

Dagens möte med litteraturen

Måste bara berätta om dagens litterära händelse. Jonas Hassen Khemiri besökte vår skola idag och jag fick mig en pratstund med honom. Och jag var självklart den softe, halvintellektuelle litteraturälskaren jag tror att jag är och förde ett avslappnat samtal om böcker vi gillade, om recensenter som inte fattat nåt och om musiken som betyder allt. Eller så var jag den stressade läraren som flängde fram och tillbaka över skolan med stenciler, pärmar och böcker i famnen och de ord jag fick ur mig handlade mest om det konstiga ljudet i aulan och om eleverna brukar applådera en talare eller inte. Ni kan gissa hur det egentligen var.

"Far och jag"?

Jag skulle vilja bli en bra pappa. Men jag behöver en vägvisare. Som brukligt vänder jag mig till litteraturen och hittar... inget annat än dysfunktionella fader-son relationer. Litteraturhistorien är full av berättelser om fäder som inte kan kommunicera med sina barn och i synnerhet sina söner. Ta bara de böcker som legat på mitt nattduksbord den senaste tiden.

Onåd av Coetzee. En man som raggar på tjejer yngre än sin dotter och som aldrig lyckas förstå sig på sin egen dotters situation efter det att hon blivit utsatt för en våldtäkt. Tack för tipsen, men nej tack.

Blankets, serieroman av Craig Thompson. Pappan som en representant för den straffande guden och stänger in sina söner i en skrubb på vinden. Inte riktigt vad jag vill göra. (För övrigt en fantastisk skildring av en uppväxt i en frikyrklig miljö med vinterläger, bönesamlingar och trevande förälskelser. Identifikationen är total.)

Brideshead Revisited av Evelyn Waugh. Jag förstår att släkten blev sur på Evelyn efter att ha gett ett så lysande exempel på icke-kommunikation i dialogen mellan Charles Ryder (Evelyn själv) och hans pappa. Aldrig har några lyssnat så lite på varandra.

Det jag läser nu (vilket betyder ytterst sällan pga kvällar fyllda av Fransvaggning), Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Var är pappan överhuvudtaget? Den enda vuxna man med relation till något barn är dessutom pedofil och mördare. Fel bok som ni förstår.

Var finns då de goda fadersporträtten i litteraturen? Mina kära läsare, hjälp mig med förslag! Annars hamnar jag i Pär Lagerkvists ångestfyllda novell om barnet som minns när han förlorade förtroendet för sin far. Jag vill inte att Frans ska nicka instämmande när han läser "Far och jag".

Frans!

Så, hur känns det att bli pappa? Jag vet inte riktigt. Jo, men berätta! Jag kan inte riktigt välja. Vad då välja? Orden. De som skulle kunna likna de känslor jag har. Ja men är du lycklig eller bara ständigt trött? Visst, allt det, men det räcker inte. Det kommer aldrig att räcka hur många ord jag än använder för att beskriva känslan. Och för varje ord jag skriver begränsas känslan av bokstävernas fyrkantighet. Kom igen, nu låter du mer pretentiös än Marcus Birro och Carl-Johan Vallgren tillsammans! Låt så vara, det kan inte sägas på något annat sätt än detta: jag är pappa nu.