Trött

Jag har blivit trött. Det finns ju så mycket att bli trött på.

Jag är så trött på ett jämställdhetsarbete som aldrig går framåt. Jag är så trött på att pappor fortfarande tar ut en minimal del av föräldrapenningen, och inte tycks planera att ändra på det, "det passar liksom inte mig". Jag är så trött på en alliansregering som bara pratar valfrihet för familjen och morot för de som delar lika. En valfrihet som alltså inkluderar att välja att bli förälder och sedan välja att inte ta hand om sitt barn. Det får vara slut nu. Gör föräldrapenningen individuell. Mammor och pappor har ett individuellt ansvar, inte bara ett gemensamt ansvar för familjen.

Jag är så trött på föreläsningar med rubriken "Kvinnligt, manligt och mänskligt" och att jag ska nicka gillande till saker som "när kvinnor säger 'sedan' menar de 'nu'" (som exempelvis medelålders män som är informatörer på Ringhals förklarar när de istället ska prata energifrågor.) Jag är så trött på sånt.

Jag är så trött på att jag ska bli tjusad av den svenska överklassens och kändisvärldens liv. Jag bryr mig inte om Stureplan. Jag vill inte läsa om hur jobbigt det är att parkera en suv på Humlegårdsgatan. Jag vill inte läsa om hur jobbigt det är att alltid behöva beställa in den dyraste champagnen (nej, jag orkade aldrig läsa färdigt Snabba cash). Och jag blir trött på att ungdomar antas vara intresserade av endast detta (förutom frågan om självmord), om man ser till urvalet av noveller i Västtrafiks Färdlektyr från förra året (som jag först blev glad av att se på jobbet, men senare ledsen).*

Jag är så trött på Filip och Fredrik och grabbigheten. Jag är så trött på att jag ska antas tycka det är roligt när de leker plasktävlingar med folk eller försöker känna igen sina kompisars penisar. Snälla, sluta nu. Jag är så trött på att det infantila är norm och att ingen tros vilja ha något annat.

Finns det inget hopp? Kanske. Jag lyssnade på Verkligheten i P3 en gång. Jag tror dom har nåt. (Malmöradio tycks överhuvudtaget ligga i en klass för sig just nu.) The Radio Dept. har självklart också nåt. Att de vågar sjunga om Freddie och gänget i regeringen ger mig hopp. Snart är nya skivan här. Och så är det snart dags för filmatiseringen av Brid... Nej, jag ska ge mig nu.

*Det är stor skillnad på den svenska och brittiska överklassen. Den senare är föremål för alltför mycket av min fascination. Du kanska kallar det dubbelmoral, jag kallar det urskiljningsförmåga.

Tillbaka!

Datorkrångel, semester, datorreparation, datorkrångel igen, dagisinskolning, inköp av ny dator, jobbstart, bredbandskrångel.

Så. Då förstår ni varför det varit sällsynt tyst här den senaste tiden. Det är inte så att det inte funnits något att skriva om. Exempelvis har ju augusti passerat.

Augusti är en månad för uppbrott och förnyelse. Kanske är det en kvarleva från studenttiden, då augusti alltid innebar en ny fas i livet, men jag får alltid en speciell känsla när augusti infinner sig. Det är tiden för att fråga sig vad man håller på med. Är det verkligen lärare jag ska vara? Borde jag göra något annat egentligen? Än så länge har jag inget nytt svar.

Men augusti ger mig också ett sug efter ord som bränner och musik som skaver. I augusti läser jag Kristian Lundberg och världen kring Slussgatan i Malmö öppnar sig. Slussgatan... Ja, det var också en augusti. En nyupptäckt: Liv Strömqvists Einsteins fru. Träffsäkert, lärorikt och argt. Nu är jag också arg. Jag har också upptäckt Joan Didion. Sorgen i Ett år av magiskt tänkande, fantastiska reportage i Att lära sig att leva.

För ett år sen skrev jag om The Twilight Sad och min sjukliga augustilängtan efter gitarrmangel. Jag har inte upptäckt några nya rundgångar i år. Istället har jag som vanligt hamnat i The Velvet Undergrounds monotoni och The Radio Dept.s drömska ljudlandskap. Och njutit av The Dodos trummor och sången från Noah and the Whale. För att inte tala om symfonierna från franska M83 som nog blivit årets augustisound.

Inte sällan har jag sett årets bästa film i augusti. Augusti gav mig The Squid and the Whale. En annan augusti serverade både Lost In Translation och Eternal Sunshine... Som gjorda för augustis vemod. I år blev det inte så. Visst såg jag The Dark Knight, men så djupt tog den mig inte att den blir årets film. Nu är det september och snart har fimatiseringen av Brideshead Revisited premiär. Ja, jag lyckas nämna den igen. Det känns bra att vara tillbaka.

Som ni märker har jag tröttnat på brunt.

Bloggar som aldrig blev av

Det här är vad jag på sista tiden har börjat skriva om, men aldrig fått klart:

1. Min återupptäckt av The Lemonheads som fullkomligt kastar fram minnen från mitt 90-tal. Inte alls fräscht, bara nostalgiskt.

2. Min rädsla för landsbygden i allmänhet och grusvägar genom mörka skogar i synnerhet (egentligen är det nog en känsla som snart kommer att förbytas i en landsbygdvurm och så sitter jag där med ett rött trähus och odlar min egen palsternacka).

3. Något om fotboll, oklart vad poängen med inlägget skulle vara.

4. Hur Frans skriker ut sitt uttal (kort "i" istället för långt "e") av "feta" (osten alltså, Frans favorit) på kafé Stanna häromdan.

5. Å så har jag nu också sett Juno. Ja, jag blev mycket charmad. Nej, jag blev inte kristdemokrat.

Fotbollens vackraste namn

Jag gråter med de blå. Det skulle vara passande att citera Rimbaud (eller är det Verlaine?), den där om att det gråter i mitt hjärta. Den som är så vacker på franska. Men jag kan inte franska. Jag kommer inte ens ihåg dikten på svenska.

Nu blir det inga fler vackra namn i EM. Inga Malouda, inga Govou, inga Evra. Bara Van der Van der Van. Usch.

God she's beautiful

Jag tackar ofta Gud i mina böner för Kanal 9. Förra sommaren blev mer än ett snäpp ljuvligare tack vare kanalens visning av Brideshead Revisited. Möjligheten att få se den buttre Kommisarie Morse varje helg är också värt applåder. Men den här våren har mitt tack och lov främst handlat om Woody Allen-festivalen, med en ny film varje fredag klockan nio. I fredags var det dags för den fantastiska Hanna och hennes systrar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag älskar allt med den filmen, kanske för att den har allt en typisk Woody Allen-film ska ha: en svårmodig hypokondriker, intellektuellt rappakalja (ett fruktansvärt larvigt ord, men jag hittade ingen bättre synonym), underbara New York-miljöer, kärlekens svåra val och över allt en hinna av vemod. Jag borde inte titta på den just nu, eller de kommande filmerna. Min New York-längtan är svår nog som den är. Men det går inte att låta bli.

På fredag visas episodfilmen New York Stories och tro det eller ej, den kan man faktiskt hoppa över. Men det är ett undantag. När jag knäpper händerna nästa gång blir det med en önskan om att snart få se den sällan visade (men givetvis geniala) Små och stora brott. Jag hoppas att Gud inte har något viktigare att ta hand om för tillfället.

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 5

"Maple Leaves", Jens Lekman ( Maple Leaves, 2003/When I Said I Wanted To Be Your Dog, 2004)

Vi blev förälskade till "Black Cab", men det var "Maple Leaves" som fick mig att lova evig trohet. Du, en ung man från Kortedala med sampler och stråhatt. Jag, en mindre ung man från Majorna med studieskulder och cykelhjälm. Kanske var vår kärlek som störst just då. Nu har den mognat och blivit vardagslunk. Mindre spännande, men mer pålitlig. Och då börjar du spela "Maple Leaves" på svenska och så var känslorna där igen. På konserterna i höstas verkar "Jag tyckte hon sa lönnlöv" ha varit höjdpunkten. Jag kan bara gissa, eftersom jag aldrig var där. Nu har du flyttat till kängururnas land och det lär dröja innan du spelar den på göteborgsk mark igen. Jag har bara radions inspelning att förlita mig till, men det räcker för mig. Och den där gamla EP:n jag köpte på Bengans medan hjärtat slog som starkast.

Alternativ: "Since I Left You", The Avalanches (Since I Left You, 2001), "Alison", Elvis Costello (My Aim Is True, 1977)

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 4

69 Love Songs, The Magnetic Fields (1999)

Jag kommer aldrig, aldrig någonsin sluta lyssna på trippel-cd:n 69 Love Songs. Om någon skulle ställa den där öde-ö-frågan till mig skulle de här sextionio kärlekssångerna vara mitt svar. Den här skivan räcker hela livet och jag kommer aldrig att tröttna på den. Jag kommer att gråta till den, skratta, dansa, älska, hata, åldras till den. För varje stund, för varje känsla, finns det här en sång att hämta.

Som bebis somnade Frans i min famn när vi gungade till "Nothing Matters When We're Dancing". Nu stämmer vi in i "When My Boy Walks Down the Street". När jag lär Frans cykla kommer "The Luckiest Guy on the Lower East Side" vara i bakgrunden. Till hans student skaffar vi "Roses".

Jag kommer att börja jobba igen och nynna "Meaningless". Och på lektionerna i svenska lyssnar vi på "The Death of Ferdinand de Saussure" och diskuterar ännu en "The Book of Love".

Jag kommer att lyssna på "World Love" och fortsätta tro på en bättre värld och på att popmusik och politik alltid hör ihop.

"Come Back from San Francisco" kommer alltid att få mig att tro att det är i New York jag hör hemma.

Trots alla sånger jag kommer att lyssna på, kommer "Yeah! Oh, Yeah!"alltid att vara den perfekta titeln på en poplåt.

På vår 30:e bröllopsdag kommer jag stå på knä framför hustrun och sjunga "You're my only home" (eller så låter jag Stephin göra det). Hon kommer säga att "(Crazy for You But) Not That Crazy)" hade passat bättre. Jag svarar med "The Way You Say Good-Night". Kanske kallar hon mig "Sweet-Lovin' Man".

När jag börjar oroa mig för alltför många gråa hårstrån låter jag "Time Enough for Rocking When We're Old" trösta mig. Och när infarkten börjar närma sig känns det som "I Think I Need a New Heart". Kanske kommer jag förstå innebörden av "Absolutely Cuckoo".

Och så vidare.

Alternativ: -

Förlåt...

...för det pretentiösa anslaget i förra inlägget. Det var inte meningen att bli så allvarlig. Jag lovar att jag ska bättra mig. Det är bara det att de där ungdomarna är så ... gulliga.

I soffan framför TV:n, del 2

Som lärare borde jag ha följt dokumentärserien Klass 9A i SVT. Just därför har jag inte gjort det. På förhand lät det som en regeringssponsrad serie, som ett A-team utsänt av Jan Björklund att rensa upp i det obildade träsk som skolan blivit efter sossarnas politik. Ge oss lärare som kan peka med hela handen så kan vi skippa det där flummiga snacket om pedagogik och inrikta oss på kunskap istället, tycktes devisen vara. Alltså inte helt lockande i mina ögon. Med bara nåt avsnitt kvar har jag dock börjat titta lite. Och jag är otroligt glad över att jag hade så fel.

Klass 9A ger inte underlag för en skolpolitisk debatt. Knappt en pedagogisk diskussion heller. Och det är jag tacksam för. Istället visar den vad omtanke och tro på individens förmåga kan göra. Den visar att dagens ungdomar (som får ta så mycket skit) vill det alla dagars ungdomar velat, att bli omtyckta och tycka om tillbaka. Bli bekräftade och bekräfta andra.

När ungdomarnas ansikten lyser av stolthet när deras förbättrade resultat presenteras har jag svårt att hålla tårarna borta. Inte för att jag är lärare, för det är inte i första hand elever jag ser framför mig. Det är människor som har vuxit och det är stort.

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 3

"Too Young", Phoenix (United, 2000)

"Ibland måste man dansa för att hålla tårarna borta". Kanske var det Smokey Robinson som sa det, men inga andra har levt upp till det mer än Bob och Charlotte i Sofia Coppolas Lost in Translation. När de dansar i en främmande lägenhet i Tokyo är det inte för att roa sig utan för att hålla undan för mörkret inom dem. Och "Too Young" är den perfekta låten att göra det till. En dansant poplåt i moll, en gyllene mix av eufori och vemod och jag vet inte om det är glädje eller melankoli jag känner varje gång jag hör den. Men jag gillar det. Och det är en låt jag inte kan sluta lyssna på.

Alternativ: "It never entered my mind", The Embassy (Futile crimes, 2002), "I thought you were my boyfriend", The Magnetic Fields (i, 2004)

(Jag började skriva en text en gång om två människor som fann varandra genom Phoenix. Som titel hade jag "everybody's dancing...we're too young" och tanken var att det skulle bli en novell med kärleken till popmusik som något slags tema. Ni hör hur det låter. Det var tur att det inte blev någon novell av det.)

En "Sigrid-rätt"

Oj oj oj. Vilken paj. Tack Simon. Mördeg i botten. Cirka fyra deciliter pecannötter blandades med smält smör, mörk sirap, socker och några matskedar rom. In i ugnen i en kvart. Efter några minuter i skafferiet (för att skynda på avsvalningen) intogs pajen med en kopp (krävdes kanske två) nymalt och nybryggt kaffe. Oj oj oj. Receptet kommer från boken "Två systrars söta", som för övrigt innehåller en mängd fantastiska bakverks- och dessertrecept. 

Framför filmen "Mitt hjärtas förlorade slag" åt vi igår kväll en dessert som inte föll mig lika väl i smaken, men gillar man glurr ska man definitivt prova den. Mat-Niklas Chocolate- and breadpudding i portionsformar. 

Tidigare under dagen hade vi gått en runda i Majorna. Till Mariaplan, förbi bokhandlarn, in i skoaffären (som trots ny ägare håller samma standard), en koll på Filur, lite svart Darjeeling-te och lite färsk fisk från Karl Johansgatans fiskaffär. Sej har inte det bästa ryktet, så det blev det. Två sejfilér i en ugnssäker form, salta, peppra, pressa över saften från en hel citron, rivet citronskal, hackad gullök, persilja, lite ströbröd överst och några klickar margarin. Serverades med ett rotfruktsmos. Föll hela familjen i smaken. 

Bara en rätt till. Sen är jag klar. Pasta förekommer inte särskilt ofta här. Serveras det pasta blir det gärna i kombination med någon sorts tomatsås eller köttfärssås. Årets första nummer av "C - En idétidsskrift om cerealier" kom häromdagen och på baksidan intervjuades årets kock Tom Sjöstedt. Tom tipsar om en pastarätt "perfekt för en vardagsmiddag med familjen samlad runt matbordet". Så den fick det bli. "Tagliatelle i tomatsås med ugnsbakade medelhavsgrönsaker och fetaost". Kanske inte låter så exalterande, men den var fantastisk. Aubergine, fänkål, rödlök och paprikor rostades i ugnen med olivolja, honung och salt. Tomatsåsen bestod av lök, vitlök, olivolja, vitt vin, krossade tomater, kycklingbuljong, chilisås, honung, basilika, salt och svartpeppar. Rätten garnerades med fetaost, svartpeppar och färsk oregano. En riktig "Sigrid-rätt".

Fotnot till föregående inlägg

Det var orättvist av mig att peka ut Nirvana som machorockens företrädare. Visst ledde de förnyelsen av rocken under 90-talet, men egentligen passade den rollen dem väldigt illa. Kurt Cobain avskydde machoidealet. Innan de slog igenom sprang han omkring på gatorna i Seattle och sprayade "All rock'n'roll is homosexual" på varje husvägg han kom åt. Han klädde sig gärna i klänning och på deras berömda MTV Unplugged-spelning valde de att spela en låt av David Bowie (vars experimenterande med könsidentiteten är väl kända).

Så förlåt Nirvana, jag vet att ni var annorlunda än de andra machorockbanden som följde i era spår. Jag förstår Kurt att du inte trivdes.

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 2

"Put the Book Back On the Shelf", Belle & Sebastian (3...6...9 Seconds of Light, 1997)

"Sebastian you're in a mess, I had a dream they called you king of all the hipsters, is it true or are you still the queen?"

Med Nirvana gjorde rocken stort återtåg under 90-talets första hälft. Under resten av årtiondet gjorde Belle & Sebastian allt för att bekämpa den. Inte medvetet, som The Tough Alliance och The Embassy gjort på 2000-talet. Men med sin musik är Belle & Sebastian rockens antites och det ultimata popbandet. Där rocken står bredbent och spänner musklerna, tittar popen fram bakom sin lugg och smeker varsamt trummorna. Där rocken hyllar maskuliniteten och sjunger om kvinnan som en skön, men knepig, varelse (se Ulf Lundell), placerar sig popen utanför de traditionella normerna och konstruerar sin egen identitet. Där rocken nostalgiskt blickar tillbaka på gamla tider, handlar popmusiken om nuet.

Allt detta gör Belle & Sebastian (eller i alla fall gjorde, tyvärr är 90-talet fortfarande deras bästa period). Och när de gör det bra är de ett av historiens bästa popband. Trummorna som försiktigt tassar fram mellan de spröda trumpeterna och gitarrerna som knappt hörs, i melodier sötare än muscovadosocker och texter beskare än den strävaste espresson. Put the Book Back On the Shelf är ett av de finaste resultaten av det receptet.

Alternativ: "Candy Says", The Velvet Underground (The Velvet Underground, 1969 ), "These Days", Nico (Chelsea girl, 1967)

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 1

Det är märkligt hur viss musik ena stunden kan betyda allting för en och i nästa stund ingenting. När jag var 14 år var U2 världens bästa band. Det är de inte längre. När jag var 19 berörde mig Kent mer än några andra. Det gör de inte längre.

Men annan musik lever kvar i ens liv och fortsätter att beröra. Musik som visats sig vara värd att återvända till om och om igen. Som jag inte kan hålla mig ifrån. Det är låtarna jag aldrig slutat lyssna på. Det här är en av dem.

"$1000 Wedding", Gram Parsons (Grievous Angel, 1974)

Det skulle bli bröllop, men det blev begravning istället. Jag tror att det är vad låten handlar om. Texten är inte låtens storhet. Snarare stämningen. När Gram Parsons sjunger duett med Emmylou Harris förflyttas jag till en vindpinad prärie, till en folktom bar precis innan stängningsdags och bara en drink till innan jag går, till skitiga lägenheter ovanpå den enda dygnetruntöppna butiken i den lilla staden. Till vilda västerns bakgård, utan paljetter och färgglada skjortor. Kanske i hålan där Ennis och Jack söker jobb i Brokeback mountain. Eller där Kit och Holly dansar sin vals i Terrence Mallicks Badlands. Och tro mig, jag vill resa dit. För något vackrare än stämsången i "$1000 Wedding" är svårt att hitta.

Alternativ: "Wrecking ball", Emmylou Harris (Wrecking ball, 1995), "Hickory wind", Gillian Welch (Return of the grievous angel - A tribute to Gram Parsons, 1999)

Ett ord jag gillar

Smältsnö

...och vårvinter.

Oj, det blev visst två.

Ett ord jag avskyr

Livspussel

Av flera anledningar.

1. Det är flitigt använt i den borgerliga regeringens retorik för att övertala oss om nödvändigheten av deras åtgärder. Avdrag för hushållsnära tjänster är avgörande för att familjer ska få livspusslet att gå ihop. För att inte tala om vårdnadsbidraget, enligt samma synsätt. Livspussel är kanske det vanligaste ordet när regeringen presenterar sin familjepolitik.

2. Det antyder att livets olika delar (jag vill inte säga pusselbitar!) måste gå ihop fint och smärtfritt. Inget som skaver nånstans, allt hänger ihop perfekt. Men är det verkligen något att sträva efter? Är det perfekta livet ett äkta liv? Eller vad säger du, Nietzsche?

3. Bodil Malmsten (ja, nu igen!) har skrivit att en av anledningarna till att hon bor kvar i Frankrike är språkets betoning av skuldfrågan. Det franska språkets verb betonar subjektets aktivitet. Det är jag som utför handlingarna, inte något jag passivt utsätts för i första hand. Svenska språket betonar inte detta lika tydligt och inte heller vår kultur där vi gärna ger någon annan skulden för det vi inte gillar i våra liv.

Ordet livspussel hamnar i den kategorin. Det låter som att någon annan gett mig pusselbitar (nu sa jag det!) som jag ska foga samman efter bästa förmåga. Men det är inte sant. Jag har valt mina pusselbitar (igen!). Jag kan slänga de jag inte gillar. Jag, och ingen annan, väljer mitt liv. Eller hur, Sartre?

Alla nyanser av grått

Jag har svårt att släppa There will be blood. Jag vill bli av med den , men filmen förföljer mina tankar hela tiden. Den var otäck. Kanske det otäckaste sen Bert Karlsson tog plats i riksdagen, som Fredrik Sahlin sa om filmen The others. Jag vet inte riktigt varför filmen gav mig sånt obehag. Och ändå tyckte jag den var bra. Kanske är det bristen på kärlek från far till son som berör mig. Eller så är det mer att det inte fanns någon människa i filmen som jag kunde känna sympati för. Ingen att tycka om. Av samma anledning hade jag svårt att tycka om Vi som aldrig sa hora. Jag gillade inte personerna. Jag försökte, men de gick inte att tycka om.

Jag borde ha tittat på Kes-falken på SVT igår, men den sändes lite för sent, som vanligt. Ken Loach filmer har allt det jag längtar efter just nu. Värme, verkliga känslor och verkliga människor som försöker göra det rätta och ingen regissör som ser ner på dem. Därför gör man som tittare inte det heller. Dessutom älskar jag alla de grå nyanserna i en nordengelsk industristad en eftermiddag i februari.

Osympatiska män

Jag ser nya, prisbelönta, filmer på bio och allt jag ser är osympatiska män. I No country for old men dödas folk hit och dit utan att blinka. Inga känslor går att finna någonstans. Knappt några kvinnor heller. Det är män som jagar män och kvinnorna är mest i vägen.

There will be blood befolkas också av män med total avsaknad av empati. Daniel Day-Lewis är otrolig i huvudrollen, men fruktansvärt obehaglig. Scenerna mellan honom och sonen är jobbiga att se. Filmen som helhet är en plåga. Men bra.

Nu är jag trött på alla dessa onda män. Både ondskan och männen. Jag vill se filmer om goda människor. Filmer som har vettiga roller för mer än det manliga könet. Och jag vill se filmer som gör mig glad. Egentligen skulle jag vilja se Tim Burtons massmördarmusikal Sweeney Todd, men som ni förstår passar den illa för tillfället. Inte heller vill jag missa Control om Ian Curtis, men den vet vi alla slutar olyckligt.

Vad ska jag göra? Förslag? Vad har Disney att erbjuda för tillfället?

Vampyrer till helgen

Den här veckan har Frans och jag haft ett dagligt danspass till Vampire Weekend. Frans favorit att dansa till har hittills varit "Här kommer Pippi Långstrump" med Göteborgsmusiken (så till den grad att så fort jag öppnar skåpet till stereon ropar han "Pippi!" och börjar snurra runt), men nu har jag fått honom att röra benen till "Cape Cod Kwassa Kwassa" istället. Annars gillar han "A-punk" allra bäst och sjunger alltid med i "eyeyeyey"-kören. Det kan nog bli en popkille av honom också.

Vampire Weekend har dessutom fått mig att börja lyssna på Paul Simon igen. "Graceland" finns på vinyl, nerpackad på vinden, så mp3 har fått duga. Nästa danspass får nog bli till "Diamonds on the soles of her shoes".

Det nya kaffe

Nuförtiden behöver man inte skämmas för sitt nörderi. Det är socialt acceptabelt att bli besatt av sitt intresse. Något mer ifall det gäller vin istället för Tolkien, men ändå. Nörderiet kan man stoltsera med utan att skrattas åt. Föremålen för nörderiet skiftar snabbt. Ena stunden går alla på chokladprovning, andra är det öl som gäller. Kaffet börjar ge plats för teet, med sitt Darjeeling First Flush och handrullade jasminblad. Mat överhuvudtaget är ett växande nördområde, se bara här.

Men kanske är det dags för brödbaket att ta över. Häromveckan beklagade sig en bekant över att det mjöl han ville ha bara såldes via grossister så han behövde en F-skattsedel för att kunna köpa det. Och det finns fler som knådar mer än de borde. Mjöl har blivit det nya kaffe.

Själv balanserar jag också på gränsen till nörd. Ja, jag maler oftast mitt kaffe själv. Och jag erkänner att en och annan kaffeböna också har rostats här hemma. Men någon blänkande italiensk espressomaskin finns inte i mitt kök. Och visst blir det en dyrare sort burktomater för varje gång jag handlar, men matnörd är jag ännu för okunnig för att kallas.

Mitt nörderi handlar i så fall främst om musik, pop i allmänhet och Jens Lekman i synnerhet. Det gör ont att veta att jag förmodligen inte har alla låtar som han spelat in, men de som saknas är få. Länge har jag letat efter hans version av Arthur Russells fantastiska A little lost (den ska finnas inspelad nånstans) och nu har jag äntligen hört den. I en livespelning från Istanbul som går att lyssna på här (kolla in 15 februari). Jag blev inte besviken. Det skulle jag aldrig kunna bli. Det blir aldrig en nörd.

Goda nyheter!

Jag trodde aldrig att jag skulle få säga det här, men...goda nyheter: det har visats bra tv den senaste veckan!

I torsdags såg jag för första gången ett helt avsnitt av Papas kappsäck och det var lysande. Den här gången hade Papa Dee hamnat i Mali och sjöng med världsstjärnor som Ammadou & Mariam i deras vardagsrum och jammade blues med tuareger i öknen. Vår käre göteborgare var nog lika fascinerad som vi tittare, vilket gjorde varje minut minnesvärd. Tyvärr missade jag avsnittet från New York, men för oss som i hemlighet plågas av en svår ökenvurm, var Mali ett snäpp bättre.

Söndagkvällen, denna trååååkiga tv-kväll då saknaden efter Six feet under och Sopranos är extra svår, så drämde SVT till med ytterligare en tv-rökare. I Vi som överlevde Rågsved besökte Tom Alandh gänget som under 70-talet levde sin ungdom på slänten ovanför tunnelbanestationen i Rågsved. Eller rättare sagt, de som fanns kvar av gänget. Missbruket hade redan tagit många som offer. Nu berättade de andra hur de lyckats överleva och om minnena av de som inte gjort det. Så enkelt, så gripande och så bra! Jag vet inte hur han gör, mästaren Tom Alandh, men han vinner allas förtroende och får varje person att öppna upp sig och vara så ärlig som en journalist bara kan drömma om. Vi får tacka och ta emot. För oss som dessutom plågas av en svår, men inte särskilt hemlig, förortsvurm var det en fantastisk timme.

Bodil

I en solstol på Gran Canaria, tidigt i januari, läser jag Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Debatten kring boken har sedan länge somnat in och jag tänker inte väcka den igen. Låt mig bara säga att boken fick mig att känna mig gammal. Och jag tror inte, till skillnad från en viss öisares kommentar på bokens baksida, att detta är den svenska litteraturens framtid. (Jag lägger snarare min röst på författaren bakom boken på mitt nattduksbord just nu, Montecore.)

Jag pratar hellre om böcker jag gillar, som Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år, en julklapp från hustrun. Boken består av texter från hennes utsökta blogg, men går lika bra att läsa i bokformat. Små förtjusande texter om mullvadar och Majakovskij, Zidane och Zarkozy, Putin och Plura, och såklart, Tony Soprano. Allt vävs samman och allt hör ihop. Om ni undrar hur Det finns hopp! ser ut i mina drömmar, så läs Bodil Malmsten.

I soffan framför TV:n

Och hur har TV-året börjat då? Tja, inget vidare. Inte som förra året med The Line of Beauty. Men å andra sidan gick det utför efter det. Jag tittade på SVT:s sjukhusdrama Om ett hjärta och visst var det gripande, tänkvärt och välgjort med tunga karaktärsskådisar. Men när man vet att Solveig Ternström, förutom att spela huvudrollen, samtidigt för centerpartiets räkning lägger fram förslag i riksdagen kring vårdpolitik som bara av en händelse berör seriens frågor, blir det en besk eftersmak. Det var just det där med den opartiska, fria televisionen igen.

I sjukhusgenren sägs Grey's Anatomy vara en klippa. Men jag har så svårt för överambitiösa läkare som hurrar när de får in olycksfall som de kan rädda livet på och bli folkets hjältar. Jag är inte imponerad.

Jag brukar vara svag för amerikanska ungdomsserier, men kanal 5:s Gossip girl får mig att må illa. Overkliga miljöer, overkliga känslor, och för lite vårvinter. Och de där semi-kändisarna som dansar runt på TV4 får mig inte att må bättre. Att jag ägnar fredagkvällen åt På spåret och faktiskt roas av det säger mer om TV-klimatet just nu än om själva programmets kvalitet.

Mest roas jag av amerikanska hemmafrushower som visas när Frans sover middag och jag kommer på mig själv med att tänka: "Det där ska jag också pröva. Tack Martha Stewart!"

Jag saknar Six feet under.

Jag vet att jag inte borde klaga. Jag vet att jag istället borde titta på Mad men på kanal 9 eller The Wire (om den går fortfarande?). Men tyvärr ligger serier efter 22 utanför mina trötta ögons räckhåll. Så jag fortsätter att klaga. Och så länge SVT lägger ner halva sin budget på den där oändliga tävlingen som sägs handla om musik, så lär vi inte få se något nytt The Line of Beauty. Jag önskar att jag snart återkommer med en gladare rapport från TV-världen. Men jag tror inte det.

Socialistlingon

Ibland är det extra roligt att gå och handla. Som när man efteråt läser på sitt kvitto vad man har köpt. "Råröda lingon" blev det visst. Socialisten i mig börjar vakna och kräver sin föda... Felstavningen får mig att tänka på Åsa Linderborgs pappa i den vackra Mig äger ingen. Han skulle ha ratat dessa lingon. Han som aldrig undertecknar en check med röd kulspetspenna, "för då kan folk tro att man är kommunist". "Men pappa vi är ju kommunister", anmärker dottern Åsa. "Ja, men det behöver inte käringarna på Konsum få reda på", svarar pappan.

Även jag gillade Mig äger ingen (fantastisk titel!). Berättelsen om relationen mellan en far och en dotter slog givetvis an en sträng i mig. Men jag fastnade kanske mer för skildringen av den svenska arbetarrörelsen. Stoltheten, den politiska medvetenheten och drömmarna om det klasslösa samhället gjorde mig varm och det är märkligt att det som var så självklart då saknas så totalt idag. Som vår forne landsfader som äntligen kunde få avdrag för sina hushållsnära tjänster. Om Åsa Linderborgs pappa levt idag hade han nog haft mycket att säga om det och det skulle nog inte vara något som kunde citeras här på vår familjevänliga sida.

Alla vi längtar efter Kyndelsmäss!

Jaha, nu var det januari. Kyla, blåst och 3 minuters sol per vecka. "April is the cruelest month" skrev T S Eliot och visst gör det ont när knoppar brister och så vidare, men var hamnar i så fall januari på månadernas värstalista? I april väntar våren runt hörnet. I januari väntar... februari. Å det är lika mörkt som i december, men då fanns åtminstone glada högtider med tända ljus och god mat som lyste upp. Vad väntar närmast nu? Kyndelsmäss? Det ska bli riktigt roligt... På något konstigt sätt har ändå den här månaden gått och nu är det bara några dagar kvar.

***

Det var alldeles tomt på lekplatsen häromdagen, förutom en kille som kom och satte sig på en bänk bredvid. En tonåring. Han dolde sitt ansikte med en halsduk och Ipoden tycktes vara klistrad i öronen. Vi grävde i sanden, Frans och jag, och när jag sneglade bort mot honom såg jag att han tagit ner halsduken och börjat ta bort det svarta sminket runt sina ögon. När han var färdig virade han halsduken runt sitt ansikte igen och gick vidare, kanske hemåt. Han tittade på oss med en blick som bad om att inte avslöja hans hemlighet. Det slog mig då hur jobbig tonåren kan vara. Allt som inte får avslöjas. De olika sidorna som visas upp. Sminket som måste döljas för föräldrarna och det osminkade ansiktet som klasskompisarna inte får se. Eller som Säkert säger det utan krusiduller: "Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid". Ibland är det skönt att vara vuxen.

Okej...

"Vänta!"
"Vad vill du Joel?"
"Vänta bara. Ett litet tag..."

I lördags sände SVT en av de bästa filmer som någonsin gjorts (ojdå!), Eternal sunshine of the spotless mind av Michel Gondry. Jag såg den inte då, men den finns inspelad för senare tittar. Det är en klassisk kärlekshistoria och det är så jag vill se på den, trots att den kanske främst är omtalad för sin uppluckrade berättarteknik, som gör tittaren lika förvirrad som filmens huvudpersoner är. Kärleken träder fram i sin nakenhet, avklädd all romantik, drömsemestrar och framtidsplaner. I slutscenen är bara det mest grundläggande kvar, varandras närvaro. Joel (Jim Carrey) vill bara att hon ska stanna, inte varför.

I mitt huvud dyker en annan magisk slutscen upp. I John Hustons Fat city från 1972 är det vänskapen mellan två män som står i fokus, men replikväxlingen är likartad. Den gamle boxaren Stacy Keach hänger i baren (som vanligt). Jeff Bridges är den unga adepten som han hoppats utveckla till en ny boxningsstjärna. Det är ingen feel good-film så boxningen går inget vidare. Men en vänskap utvecklas. Jeff Bridges är på väg att gå hem, Stacy Keach ber honom stanna ett tag till. "Okej". Sen sägs inget mer. De vilar sig mot baren och eftertexterna börjar rulla.

(Även öppningsscenen är magnifik till tonerna av Kris Kristoffersons "Help me make it through the night")

Det är något med den här enkelheten. Att gilla varandra, som vänner eller älskande, i tystnaden. Trots allt annat i relationen som ligger och skräpar. Det är vackert och det börjar grumlas i mina ögon varje gång jag hör Clementine (Kate Winslet) svara Joel:

"Jag kommer att tröttna på dig och känna mig fast, för så funkar jag."
"Okej."
"Okej då..."

Ankbröst och lussebullar

Eftersom min fru inte skrivit något här på sisådär ett halvår, så får väl jag ta över matbloggandet också. Igår var min födelsedag vilket jag firade med att laga till extra extra festlig mat till Sigrid och mig. Vi hann bara med en rätt för sen var vi tvungna att gå och sova för att orka gå upp halv sex när Frans vaknar, men den rätten blev i alla fall festlig. Jag och Frans hade varit och handlat ankbröst i saluhallen Briggen, som jag sen stekte och serverade med vinbräserad savoykål kokt potatis och ett glas Pinot Noir. Det kändes lyxigt och jag kände mig som, som ... tja, mamma och pappa.

Hur det smakade? Jo, det var gott. Fin smak på köttet. Men ändå. Jag är ingen köttsnobb egentligen så dyrt kött imponerar inte på mig. Billig högrev som fått koka sig mör i en mustig gryta är minst lika gott.

Imorgon ska jag och Frans baka lussebullar. Det ska bli ... spännande.

"Det är ett gammalt recept"

Igår var vi ute och åt utan Frans för första gången sen han föddes. Det var sagolikt. Vi firade Sigrids 30-årsdag med en kväll på restaurang Stearin och njöt av chevrémousse, pilgrimsmusslor och hjortinnanlår. Fast inte i samma rätt. Ljuvliga smaker, trevlig miljö, förtjusande sällskap. Som grädde på moset, eller snarare som ostronvinägretten på blomskålspurén, så fick vi efter ett tag Soundrack-Ebbot och Timbuktu som bordsgrannar. Vi låtsades givetvis som att vi inte kände igen dem, man är ju så van vid kändisar och vet att de inte vill bli uttittade... Ändå lyckades vi snappa upp att de huvudsakliga samtalsämnena var fisk, kor och hundar. Årets scoop: Sveriges artist-elit har blivit djurvänner!

Idag tittar jag på ett nytt avsnitt av Solens mat. Det dröjde exakt 22 minuter innan Bo Hagström äntligen fick säga "Det är ett gammalt recept" och nöjt får bekräftat "Det är min mormors".

Dåligt hyfs

Jag såg A guide to recognizing your saints häromkvällen. Gripande, även om man sett det förut. Ung man växer upp i brutal miljö, drömmer om att bryta sig loss, men gör det inte förrän katastrofen redan inträffat. Femton år senare återvänder han, nu en framgångsrik författare, och möter sitt förflutna. En klassisk berättelse, med en tacksam dynamik i krocken mellan plikten att stanna hos sin familj och vänner och plikten att följa sina drömmar. Egentligen är genren gammal. I Världens litteraturhistoria kallar Göran Hägg den "Ung man reser till staden" och spårar dess guldålder till de stora romanernas tid på 1800-talet, till och med 1700-talet.

Själv kommer jag att tänka på en av mina favoritfilmer när jag var 20, italienska Cinema Paradiso (som jag för övrigt såg om i somras och upptäckte att den var rätt unket nostalgisk och aningen gubbsjuk, i alla fall i den långa director's cut-versionen som jag råkade se). Ung man med filmdrömmar växer upp i liten siciliansk by och uppmanas av sin läromästare att fly byn och aldrig komma tillbaka. Han följer rådet, fram till läromästarens begravning en sisådär 30 år senare. Då är den unga mannen inte ung längre, men en firad filmregissör.

Eller varför inte (ja, nu igen!) Kejsarn av Portugallien. Det dröjer kring 15 år innan Klara Gulla återser sina föräldrar i Värmland, men återvänder inte i triumf utan som en nedbruten trettiofemåring, märkt för evigt av ett hårt leverne.

När jag ser den första filmen, funderar jag som den unge mannens pappa också gör, varför kom han inte tillbaka tidigare? Femton år är lång tid. Och inte är de andra exemplen mer föredömliga. Jag förstår varför de ger sig av, och där kan jag känna igen mina egna känslor. Men varför tar de så lång tid på sig att återvända? Är det verkligen trovärdigt? Kanske är det en nödvändighet för genrens dramaturgi? Kan någon förklara, för jag tycker mest att det är dåligt hyfs.

Fotboll mixat med glädje

Om ni undrar vart människorna bakom den här bloggen har tagit vägen, så har vi fullt upp med att gräva i sandlådor med Frans, kolla recept inför Sigrids 30-årsdag, tröttna på Facebook och diskutera vad som egentligen hände i slutet av Sopranos. Efter allt detta är huvet rätt tomt när man sätter sig med bloggen. Men idag är mitt huvud (och hjärta) fyllt av fotboll mixat med glädje. Det var elva år sen sist, men nu är Blåvitt svenska mästare igen. Ha!

Plötsligt upptäcker jag ett dolt släktskap

Det blir ju inte så många konsertbesök nuförtiden. Det hade varit roligt om det blivit ett häromveckan när Jens Lekman var på Nefertiti. Som tröst har jag lyssnat på P3:s live session som sändes igår och fått höra den omtalat vackra versionen av Jag tyckte hon sa lönnlöv. Ja, den var vacker. Dessutom gör Jens Lekman en cover på Paul Simons You can call me Al och plötsligt upptäcker jag ett dolt släktskap.

Om ni som jag oftast spenderar kvällarna hemma i soffan, vakandes över världens sötaste ettåring, kan ni lyssna på programmet här.


Förresten, mitt förra inlägg bevisade sig själv genom att innehålla minst en onödig mening. Den andra tesen kring mitt skrivande bevisas också bra av avståndet mellan inläggen.

Det som skiljer mig från dussinförfattarna

Nu har jag kommit på varför jag stört mig på språket i Kartor för vilsna älskande. Det är såhär jag skulle skriva! Om man bortser från det avancerade bildspråket. Mitt problem är också de krångliga formuleringarna och oförmågan att välja en beskrivning av samma känsla istället för tio. Tänk om man kunde formulera sig i en mening som exakt beskriver det man vill få fram istället för att vika ut sig över tio! Tja, det är väl det som skiljer dussinförfattarna från mästarna. Och det som skiljer mig från dussinförfattarna (förutom att jag inte kallar mig författare) är väl att de åtminstone har något att berätta.

Vad är "Det finns hopp" för namn egentligen?

Vi har gjort en sanering av vår ekonomi á la Lyxfällan. Vi har inte kommit längre än att jag har blivit tvungen att säga upp min prenumeration på Sonic, men det är illa nog. Som tur är finns det andra (gratis) vägvisare i popvärlden. Jag har blivit smått beroende av Let's pretend we're bunny rabbits. Här tipsas om band jag känner igen från nämnda tidning, men främst är det artister jag aldrig hört talas om. Dessa Uppsala-killar är fullständigt besatta av indie och man kan tänka sig att Marit Bergman jämställs med Idol 2007 i deras ögon. Letar du efter ett band som sålt mer än 10 000 skivor, leta någon annanstans.

Texterna är inte så lite nördiga, men det är inte den stora behållningen med bloggen. De har nämligen vänligheten att lägga ut musiken på mp3 för den som vill ladda ned. Det har hänt att jag utnyttjat deras vänlighet. Och fått upptäcka förtjusande saker som Math and Physics Club, Frightened rabbit, Earlimart, och inte minst, Shelby Sifers.

Sen var det namnet. Genialt! Åh, älskade Magnetic Fields! Varför kom jag inte på det först? Vad är Det finns hopp för namn egentligen?

Sveriges bästa band

Lite då och då blir jag exalterad över svensk musik jag hör och brukar då ropa att "de måste vara Sveriges bästa band". Vilka "de" är skiftar från gång till gång, men varje gång Radio Dept. släpper något nytt slänger jag ur mig frasen.

Och nu har jag hört, vad jag tror, är nya ljud från dem. Ja, jag blir exalterad igen. Jag sysslar ju inte med att lägga ut musik på nätet, men jag är tacksam för att andra bloggare gör det, så varsågod att klicka vidare om du vill höra något vackert. Där får jag också reda på att det är en cover. Det skiter jag i. Det låter precis som Radio Dept. ska göra och det nöjer jag mig gott med. De är ju Sveriges bästa band, vad de än gör.

Är min karriär som läsare slut?

Får man sluta läsa en bok när man knappt läst halva? När det dessutom är en av ens favoritförfattare? Språket är som vanligt en njutning, man vill bara lägga sig ner mellan meningarna och vila där, men berättelsen i Margaret Atwoods Alias Grace griper inte tag i mig för tillfället.

Så jag försöker läsa något annat. Jag börjar med Jens Lapidus Snabba cash, rekommenderad av, tja, varenda läskunnig person jag känner. Efter två sidor blir jag arg och ger upp.

Den minimalistiska designen i grön borstad metall hade lockat henne till köpet. Men nu betydde den något annat, större, för henne. Den gav henne lugn. Varje gång hon tog upp iPoden påminde den henne om de här stunderna av ensamhet. Tillfällen då världen inte trängde sig på.

Om det händelsevis skulle finnas någon som inte vet hur en iPod ser ut, så beskriver Lapidus detta ingående och utan att ge sina läsare i uppdrag att använda sin fantasi. Vad iPoden betyder för personen behöver vi inte heller lista ut. Gestaltning? Det som är skönlitteraturens uppdrag? Nej, inte direkt. Samma sak som jag brukar säga till eleverna: beskriv genom händelser istället för att berätta för läsaren hur det ska uppfattas. Jag tror säkert att det är en spännande och på något sätt nyskapande deckare, men jag orkar inte det här just nu.

Jag gör ett försök med Nadeem Aslams Kartor för vilsna älskande, inköpt på svägerskan bibliotekariens inrådan. Mångkultur, religion, urbana miljöer, England. Detta borde jag gilla.

En istapp lossnar och faller till marken som en glittrande dolk, krossas mot stentrappan vid Shamas fötter och förvandlas till ett vitt pulver, som en sockerkristall förlorar sin genomskinlighet när man slår sönder den.

Det är något med språket igen. Meningarna är långa, jag går vilse i bisatserna och glömmer vad de syftar på. Jag drunknar i bildspråket. Inte en mening utan en liknelse, varje föremål påminner om något annat. Visst är det vackert, men det är också en mur mot berättelsen, som jag så gärna vill åt.

Jag lägger ner boken en stund. Tänk om jag kommer att störa mig även på nästa bok jag börjar med? Tänk om jag aldrig kommer att hitta en bok jag gillar? Är det dags att sluta läsa böcker nu? Är min karriär som läsare slut?

Daniel Sjölin försöker fresta mig med sin senaste bok, Världens sista roman. Men jag vägrar ge upp. Det får inte vara sant. Jag plockar upp Nadeem Aslams bok igen och bestämmer mig för att klara vandringen genom bildspråksdjungeln och hoppas att det finns något som berör när jag hittar ut.

Något som skaver

När sommaren närmar sig sitt slut vill jag ha rundgångar och skrammel. Jag vill ha monotont malande gitarrer och pianon med samma plinkande ton i tio minuter. Jag vill ha något opolerat, något som skaver, något som gnisslar. Jag vill ha Velvet Underground, My Bloody Valentine eller The Jesus & Mary Chains.

Det är samma sak varje år. Dagen då jag plötsligt började gilla Sonic Youth var en alldeles för varm augustidag och grillkolen stod mig högt upp i halsen. Kanske är det en motreaktion på sommarens väloljade grillfestpop, anpassad för att gillas av alla. Och ingen. Inte en ton är på riktigt. Det viktiga är att det funkar som ringsignal. Eller kan säljas in med Allsång på Skansen.

Därför är det en sån glädje för mig att jag blivit vän med The Twilight Sad de senaste dagarna. Skrikiga gitarrer och nattsvarta texter är det sena augustis bästa soundtrack. En perfekt förberedelse för höstdepressionerna.

(För övrigt så har min föräldraledighet just börjat och jag har fullt upp med att springa runt i lägenheten efter en superlycklig liten kille som precis lärt sig gå och som gärna stoppar allt han kan få tag på i munnen. Typ sladdar, grytunderlägg av kork och alla sorters böcker. Smaskens!)

Vad är det för fel på moral?

Det roligaste jag läst på länge finns här. Svenska Barnläkarföreningen rekommenderar att barn under tre år inte bör titta på tv. Varför? Tja, man hänvisar till amerikanska rekommendationer och några omtvistade studier om dess skadliga inverkan på barn, men inga egna studier har gjorts. Hugo Lagercrantz, professor på Karolinska institutet, säger ändå att lite Bolibompa inte kan vara skadligt. Värre är det med de kommersiella kanalernas barnprogram. Men ligger det inte mer moral än empirisk forskning bakom en sån rekommendation, undrar journalisten? Jo, men vad är det för fel på moral, svarar Lagercrantz. Ha ha ha ha ha ha! Det är tryggt att vi har läkare som kan avgöra vad som är bra och dålig tv, så att vi andra inte faller i fördärvet.

Libabrödets ursprung

Igår åt Frans Libabröd för första gången. Mycket uppskattat. Och jag lovade honom att vi ska åka dit där Libabrödet kommer ifrån. Gamlestan.

I ett av Göteborgs mindre trevliga köpcentra finns en av Göteborgs bästa indiska restauranger. Curry Nam Nam ligger på Frölunda Torg. Besökte restaurangen för första gången för ett par år sedan tillsammans med några dietistkollegor. Fantastisk mat. Favoriten på salladsbordet är några morötter som är mycket lätt kokta och kryddade med... har försökt att komma fram till vilka kryddor... tror att det kan vara lite vinäger, spiskummin, koriander, salt och peppar. Åh så goda. En karismatisk kvinna tar beställningar, serverar och ja, jag tror nog att hon lagar maten också. Självklart har det blivit ett besök dit nu under sommaren.

Fler matupplevelser under sommaren...
Under ett besök hos systarna i Värnamo var det många goda måltider. Bland annat intog jag nog den godaste efterrättspajen jag någonsin ätit. Mellansyster hade gjort en rabarberpaj. Botten innehöll mandelmassa om jag inte minns fel. Det brända marängtäcket ersattes av skivade jordgubbar. Utsökt!

Själva har vi varit lite lata. Har haft projekt frosta-ur-frysen. Men idag (sommarens första varma dag) har vi shoppat loss på ICA och fyllt frysen. Ska besöka Ekostore i veckan för att fylla skafferi, kyl och frys ytterligare. Nu ska lagas och bakas! Simon har just nu precis gjort klart en kaka som vi ska ha med till utflykten imorgon (Pudrade citronrutor från Annas mat).

Nördhörnan

Sommarlov innebär möjligheten att göra sånt jag annars inte hinner, så bland det första jag brukar göra när lovet infinner sig är att ta cykeln och trampa iväg till stadsbiblioteket, gå uppför de två trapporna och sätta mig i nördhörnan, förlåt, seriebokshörnan. Jag gillar serieböcker, som ju faktiskt har utvecklats mer mot romanen och bort från Lucky Luke-träsket, men de har lite av en nördstämpel på sig. Dess status som litteratur är inte heller särskilt hög i Sverige, men blickar man utanför våra gränser är det annorlunda. En bok som fått stor uppmärksamhet internationellt är Persepolis av Marjane Satrapi och det var den jag lånade på mitt besök på biblioteket för ett par veckor sedan.

Förra året var det Craig Thompsons Blankets som blev sommarens serieläsning och den har jag redan tjatat om till leda på den här bloggen. Men, tro det eller ej, det finns beröringspunkter mellan den och Persepolis som jag inte kan komma ifrån. Persepolis handlar om Marjane Satrapis uppväxt i Iran med revolutionen 1979 som avgörande händelse. Revolutionen som skulle ge folket mer att säga till om men som vändes till ett än värre åsiktsförtryck. I tomrummet efter shahen tog islamisterna makten och upprättade en islamisk republik där en mycket konservativ tolkning av islam blev styrande för hela folket. Strax därefter bröt kriget mot Irak ut och situationen blev katastrofal.

Händelserna är ju bekanta sen tidigare, inte minst Iran-Irakkriget var något som det talades mycket om under min uppväxt. Men det är först när jag genom Persepolis får läsa det ur en specifik individs synvinkel som jag börjar förstå vad det handlar om. Jag kan känna med. Delta i sorgen över förluster och i frustrationen över det begränsande samhället. Och det är där kopplingen till Blankets finns. Även Thompson skildrar en grupp i samhället som genom sin fundamentalistiska tolkning sätter begränsningar för sig själva och andra individer. Religionen blir ett maktmedel som bestämmer vad som är tillåtet och inte. Vem som är rättroende och inte. Och den som inte lever rätt får tuktas av den som vet bättre. I Blankets är det främst den inre brottningen som skildras, medan Persepolis fokuserar på religionens yttre kännetecken. Men båda känns lika angelägna.

En fundamentalistisk tolkning av religionen är sällan lyckad. Den stannar ofta inte hos individen, utan vill också påverka samhället runt omkring och då uppstår problemen. Men är det inte beundransvärt med människor som verkligen tror så mycket? Problemet är att det snarare är för lite tro som kännetecknar fundamentalistiska tolkningar. Man vill styra och ställa själva istället för att överlåta det till den Gud man säger sig tro på. Det saknas vad Sören Kierkegaard kallar hoppet som tron kräver. I Kierkegaards värld är det religiösa stadiet det yttersta som skänker människan mening i livet. Men det stadiet kräver att man överlämnar sin kontroll och tror. Tron kallar han ett hopp ut på 10 000 famnars djup, utan att veta var man landar. Den som vill bestämma vilka kläder andra bör bära eller vilken sorts musik Gud gillar har helt enkelt glömt att hoppa.

Så läs Persepolis om du inte gjort det än. Kanske kan det få upp dina ögon för en av litteraturens mer undanskymda och bespottade genrer. Dessutom har jag läst (i Modette av alla tidningar!) att Persepolis snart når våra biografer. Då får du en möjlighet att använda klyschan "men boken var bättre än filmen".

Göran Lambertz musiksmak

Jag kan knappt fatta det. Fjorton månader tills jag ska gå till jobbet nästa gång. Visst kommer jag att jobba innan dess, men med något helt annat. Att vara med barn på heltid vet jag innebär mycket jobb, vilket många inte varit sena med att påminna mig om. Om jag fått en krona för varje gång jag fått den kommentaren hade vi nog kunnat köpa den där snygga coola barnvagnen åt Frans som vi suktat efter. Än så länge har inte föräldraledigheten känts av eftersom dagarna fortfarande kallas sommarlov. Och det har börjat riktigt skönt.

En del av mina traditionella sommarlovssysslor har redan avverkats. Fika på stan, joggingturer i Slottsskogen (okej, bara två hittills), besök på biblioteket (ska äntligen ta mig an Marjane Satrapis Persepolis, återkommer säkert till den senare), fika igen, besöka IKEA (två gånger), ge bilen en extra omsorgsfull tvätt, lyssna på sommarpratarna (missade tyvärr Helle Klein, men kan meddela att Göran Lambertz musiksmak bör bli föremål för en rättslig granskning), borra några hål i väggen och ytterligare en fika.

Både jag och Sigrid är lediga nu. Det är en lyxig känsla att vakna upp till en ny dag och diskutera över frukostbordet hur vi ska fördriva dagen tillsammans. Och detta ska vi göra i åtta veckor till. Rimligtvis borde vi få mer tid till bloggandet också (har inte märkts än), men den närmaste veckan kommer det vara tyst på sidan eftersom vi är bortresta på släktbesök.

Slut

Allting tar en gång slut. Mjölet i påsen, pengarna på kontot, gammal vänskap. Inget är evigt, allt är föränderligt. Det är den enda sanna lagen. Ibland till sorg, ibland till glädje.

Terminen är slut. De sista proven är rättade. Betygen är satta. Eleverna har gått hem. En vidunderlig lättnad och glädje.

Six feet under är slut. Nate är död. Ruth, David, Keith, Brenda och Claire kommer att dö och i det sista avsnittet fick vi veta hur. Det är naturligt att en serie som så mycket kretsat kring döden en gång också skulle ta slut. En bra serie vet även när det är dags. Jag är glad över att slutet blev värdigt. Men när söndagkvällen kommer känns det tomt. SVT vill försöka trösta oss med en finsk dramaserie istället. Jag tackar ödmjukt nej.

Om någon bad mig lista de bästa tv-serierna genom tiderna (snälla någon, bed mig!) så skulle Six feet under vara med. Den kära Bodil Malmsten håller inte med. Hon menar att den innehåller för lite våld och föredrar Sopranos. Ja, där är det ju inte brist på den ingrediensen. Samtidigt så är väl en serie om döden så våldsam som något kan bli. Om det nu är våld man är ute efter.

En bra tv-serie enligt mig utnyttjar den fördel som tv har gentemot filmen, nämligen tiden. Filmen har två timmar på sig att presentera sina karaktärer, ordna en konflikt och sedan lösa den. Tv-serien kan ha den tiodubbla tiden till förfogande. Six feet under har ett par gånger gått i fällan och trott att den varit en film. Hela dramaturgins schema har avhandlats på 50 minuter. Men det är förlåtet. I det stora hela har det varit en riktig serie. Ingen hast, inget jäkt. Karaktärerna och konflikterna har fått mogna i den takt som behövts. En kvalitet som blir mer och mer sällsynt.

Jag håller med Bodil, vi hörs om hundra år så får vi se vilken serie som överlevt. Jag kanske har ändrat mig då. Inget är evigt. Allt är föränderligt.

Söndagsscones

"Nähä, för vi handlar på Ekostore!" Det sa jag till två kvinnor på Linnégatan som vänligt frågade Simon och mig om vi ville ha ekologiska varor leverade till dörren. De var från Årstiderna och ville göra reklam. Men jag gjorde som svar reklam för Ekostore. Efteråt uppmärksammade Simon mig på att det kanske inte lät helt trevligt. Ojdå.

Potatissalladen häromdagen blev mycket god. Hällde en dressing med olivolja, dijonsenap, citronsaft, salt och rosépeppar över. Igår gjorde vi en liknande sallad men bytte ut potatisen mot quinoa. Gott det också. Men färskpotatis slår det mesta.

Idag är det söndag. Och söndagkvällar är lika med scones. Vore ju synd att tröttna på scones så därför försöker vi variera dem. Kvällens scones innehöll hälften vetemjöl, hälften grahamsmjöl, rapsolja, yoghurt, fint hackade valnötter och så det vanliga... salt och bakpulver.

Potatissallad kanske...

Efter en sjuka i magen och en massa annat så har det varken blivit god mat eller bloggande. Men nu hoppas jag på ändring. Svängde förbi Rollands i eftermiddags och köpte färsk sparris. Ska kanske göra en sallad med färskpotatis, sparris, linser och bacon till kvällen. Inhandlade lite snacks också; kanderade mandlar, torkade fikon och torkade jordgubbar (smakar inte som de röda oblaterna som finns i viss Havrefras).

Ojojoj!

Ojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojoj.

Kanal 9 ska börja visa Brideshead Revisited ikväll kl 21!

Ojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojojoj.

Los Angeles-illamående

Innan mina treor i svenska slutar har jag velat ge dem några av mina kulturfavoriter. Så de vet vad de ska läsa/se/lyssna på när de går ut i vuxenlivet och är utan min goda vägledning. Jag har tjatat om Margaret Atwood (såklart!), tagit med mig tidningen Sex och pratat mig varm för Mattias Alkbergs betydelse för den svenska indiepopen. Nu hade turen kommit till mina filmidoler och det var så svårt, så svårt att välja. Man vill ju att det ska vara nåt de kan gilla samtidigt som det är nåt jag gillar. Valet föll till slut på Woody Allens Annie Hall.

Vete sjutton om det gick hem. Jag småfnissade hela tiden men eleverna satt rätt tysta. En del skratt hördes när Woody Allen körde sina bröderna Marx-snubbelskämt. Men då var jag tystare. Jag hade lockat med att detta var den romantiska komedins grundfilm som inspirerat bland annat Måns Herngren och Hannes Holm (även om de inte lyckats så bra). Och om filmen i sig inte skulle omfamnas så tipsade jag om att kolla in Diane Keatons snygga kläder (vi pratar om modeintresserade Boråsungdomar). Men jag tror inte att nåt hjälpte. När jag efter filmen sa att "ni såg väl att det var Paul Simon" och de bara tittade gapande så kände jag att .. ja,ja, det var i alla fall värt ett försök.

Men själv kom jag att tänka på den stora konflikten som presenteras i filmen. Inte den mellan kärleksparet Annie och Alvy. Utan en som är viktigare än så. Den mellan östkust och västkust, New York mot Los Angeles. Ingen konflikt har varit mer betydelsefull i den moderna populärkulturen. New York skapade punken, men de kaliforniska skatekidsen tjänade pengar på den. James Ellroy placerade den hårdkokta deckaren på kullarna i Beverly Hills och Paul Auster svarade med att förvirra läsaren in i Brooklyns gator. Och aldrig visa vägen ut. David Letterman kämpar ständigt om tittarna med Jay Leno. Listan kan göras lång och jag märker att detta är ett ämne större än bara ett blogginlägg. Jag får be att återkomma.

Ni vet nog i alla fall på vilken sida Woody Allen står. Om inte så blir det mer än tydligt när han i Annie Hall blir den förste med diagnosen Los Angeles-illamående.

Mama

Fick en prenumeration av Mama av svärmor i julklapp. Har nu haft ett halvår av glamorös läsning. Har tidigare inte uppmärksammat receptdelen, men idag blev det "Fröfisk med rostade rotfrukter och ärtpesto". Den vita fisken panerades med ägg, sesam-, solros- och pumpafrön. Tyvärr blev vi inte så överväldigade som man alltid hoppas att man ska bli. Rotsaker i ugn är ju som det är, fisken ok, men ärtpeston blev något mastig. Nja.

Jaha-känslan

Inte bara goda päron har de på Ekostore. Fantastiska potatisar också. Sorten Linda köpte Simon häromdagen och idag blev det ugnsrostad potatis och kålrotsstripes med ryggbiff och en morotstzatsiki. Första gången vi gjorde tzatsiki med morot. Den blev god. Ingredienserna för de som vill veta är yoghurt, grovriven morot (lätt fräst i olja), vitlök, mynta och lite salt och svartpeppar.

Att titta på actionfilm är för mig som att gå på McDonalds. Innan tänker jag att "Det här vill jag verkligen!" och efteråt "Jaha.". Tittade på Casino Royal igår och fick just den där jaha-känslan. Underhållande men... Sista halvtimmen blundade jag och bad Simon att säga till om det hände något extra spännande.

Ikväll blir det filmen Efter bröllopet och lite gott att äta. Bland annat ska vi prova Ostsnacks hämtat från Arla-köket. Lite god och smakrik hårdost i tärningar blandat med hackad basilika, rapsolja, balsamvinäger, flytande honung och rostade pumpafrön. Hoppas inte att jaha-känslan infinner sig.

De röda Williamspäronen

Egentligen är det väl Sigrid som ska skriva om mat här, men hon är inte bloggbar för tillfället så jag passar på. Och egentligen hade jag inte tänkt berätta så mycket om vad du ska göra med ingredienserna som var du ska köpa dem.

Släng inte gårdagens GP i återvinningen! Än. Slå istället upp sidorna 54 och 55 i första delen och läs om våra vänner Hanna och Jonas som öppnat en alldeles egen livsmedelsbutik i centrala Göteborg, med enbart ekologiska varor i sortimentet. Ni som inte har GP kan läsa om butiken här. Gå sedan dit med snabba steg och handla. De röda Williamspäronen rekommenderas varmt.

Kalla mig

Idag hör jag fått höra ett tal av en elev om, som hon sa själv, "något mycket viktigt som vi alla tänker på ... sex!" Sen drog hon igång och tog fram alla fördelar med sex, även hur man ska lösa det utan en partner. Lite lätt generad var jag nog, men inget mot klasskamraterna som lyssnade. De satt knäpptysta och skruvade besvärat på sig. Ja, se dagens ungdom. Lite sexsnack får man väl tåla. Så nu tänkte jag testa om mina bloggläsare fixar det...

Ytterligare en vän har nu berättat att "fru och barn kanske inte är min grej". Han är nu förlovad med en kille och tycks vara hur lycklig som helst. Och jag är mer än glad för hans skull.

Men i de kyrkliga kretsar jag kommer från är det ingen självklarhet att jubla över kärleken. I alla fall inte om den är mellan två personer av samma kön. Man säger att Bibeln så tydligt talar emot homosexualitet och eftersom Bibeln är den kristnes rättesnöre anses det vara oförenligt med en kristen tro att stödja homosexualitet och, Gud förbjude, vara homosexuell. Om man inte följer den linjen anses man vara anhängare av "flummig liberalteologi" och vilja driva normupplösningen så långt det går. Ni kanske anar ironin. Ni kanske anar att jag inte håller med. Dessutom läste jag nyligen en artikel som gav ett nytt perspektiv på frågan.

Författaren, exeget i nytestamentlig teologi, menade att sexualsynen under Paulus tid överhuvudtaget inte var mycket att hurra för. Kyrkoklyschan "men Bibeln ser faktiskt positivt på sex" kanske inte helt och hållet stämmer. Romarrikets ideal kanske inte var den omtalade fria synen på sex utan snarare en total avhållsamhet. Att ha full kontroll över sig själv var den främsta egenskapen. Sex hotade definitivt detta. Lustar var till för att kontrolleras, inte ge efter för.

Om det inte gick att hålla emot rekommenderar Paulus i och för sig att det håller sig inom äktenskapet mellan en man och en kvinna. Men inte för att trohet och heterosexualitet var eftersträvansvärt. Utan för att det åtminstone inte rubbade maktbalansen. Sex var ingen jämlik aktivitet. Det skulle ske mellan en överordnad och en underordnad part, vilket passar in på mannens och kvinnans roll i äktenskapet. Och ni kan säkert gissa hur maktbalansen såg ut. Sex mellan två män däremot rubbade ju balansen eftersom det var mellan två jämställda parter. Och därför rekommenderades det ej.

Så detta är den sexualsyn som de bibeltrogna säger sig försvara med sitt motstånd mot homoäktenskap. Samtidigt vill de verka för ett jämställt förhållande mellan man och kvinna (okej, jag vet att en del inte ens vill det). Så obibliskt.

Givetvis måste en religiös skrift ständigt omtolkas. Det är dessutom en judisk, och därmed biblisk, tradition att göra så. Användningen av religiösa skrifter var inte statisk då och bör inte vara det nu heller. En troende behöver inte stå för 2000 år gamla värderingar för att kallas troende.

Ni får gärna kalla mig "flummig liberalteolog" om ni vill. I så fall skulle jag bli stolt.

Om någon vill läsa artikeln jag nämner så kan jag skicka den om ni ber snällt.

Raggisar

"... få lite fart på bloggandet...". Förlåt Simon, jag var visst inte till så mycket hjälp. Nu kanske några av er tror att Simon och jag kommunicerar genom den här bloggen. Men så är det inte. Vi kommunicerar genom Frans. " Frans, tror du att pappa vill diska?" Mycket användbart.

Och vad blev det för mat ikväll? Smålänning som man (delvis) är har man blivit uppfödd på raggmunk. Ikväll blev det en ugnsraggmunk. Smidigt när man inte har så mycket tid (och inte vill lukta stekos). Blev bara med potatis den här gången. Gott annars att ha i olika rotsaker. Ångrar sååå nu i efterhand att vi inte hade de röda vinbären (som vi har i en burk i kylskåpet) till, istället för den grymt tråkiga köpe-lingonsylten.

Jag blev Måns Zelmerlöv

Så har den då fått ett namn. Den där grabbigheten som jag nämnde i min hyllning till Farväl Falkenberg. Det som hade kunnat vara en invändning om jag tänkte i mitt omdöme. Men det gjorde jag inte och gör fortfarande inte. Det är en lysande film.

I alla fall. Nöjesguiden kallar det för neograbbighet. Det handlar om att kramas när man hälsar på sina killkompisar, att kunna skojbrottas ena sekunden och prata inredning nästa eller svänga ihop en tjusig herrmiddag med väl utvalda viner. Neograbben är snygg. Han är vältränad. Han kan sy gardiner. En neograbb är heterosexuell men alltid singel. Han har ett noga utvalt gäng av killkompisar, men ytterst få tjejkompisar. Han tycker självklart att kvinnor och män ska vara jämställda, men samtidigt har han svårt att förstå sig på kvinnor. Killar är rakare liksom. I slutändan har han lite svårt att binda sig och ta ansvar för en relation. För den som undrar om han själv hör till neograbbigheten har Nöjesguiden varit schyssta och satt ihop ett test. Den som får mest poäng blir Andreas Halldén (som både brottats och sytt på några av teves mindre kanaler).

Jaha, ännu en klassificering av den nya mannen. Är den relevant? Tja, den är inte helt felaktig i alla fall. I många lägenheter i våra storstäder står det en neograbb och viker sina nymanglade lakan med yttersta precision. Men en kategorisering är väl aldrig till nytta? Kanske i det här fallet, för att visa även den moderna mannens ovilja till sann jämställdhet.

Jag erkänner. Jag gjorde testet. Och några poäng plockade jag ihop. Jag blev Måns Zelmerlöv.

Lill-lördag

Jaha, så har det varit lill-lördag! (På Tiffany-skånska) Simon kom hem med sushi från stället bredvid haket. Vilket hak?! Göteborg kryllar av hak. Jaha... det som heter "Haket". På Första Långgatan. I alla fall mycket god sushi. Kan rekommenderas!

Efter lill-lördagen kommer Meny. Trevlig matlyssning på torsdagsförmiddagarna på P1. Kruxet idag var dock att Frans var något för trött och alltså en aningen gnällig. Detta ledde till att jag bara hörde Karin Fransson säga fraser såsom "...så tar man ballongvispen...", "...löjromen...", "...de rostade pinjenötterna...". Ja ja... det blev säkert gott.

Ska snart avnjuta lite lax, mandelpotatis och rostade grönsaker med en kall sås smaksatt med pepparrot som mannen just nu håller på att tillaga.

Välkommen in i spelet

Tack för att du bjöd in mig att skriva i din prettoblogg Simon. Behöver kanske inte ta upp att jag rekommenderade Simon att ta in mig för att få lite fart på bloggandet. Och vad ska Simons fru skriva om då?! Jo, det som ger henne hopp. Mat. Jag hör av mig igen.

Vad kärnor gör i paprikor

Oops, ny layout! Ja vad gör man inte för att vinna tillbaka de få läsare jag en gång hade. Om inte innehållet kan locka kan väl ytan göra det. Fast om inte det här knepet funkar får jag väl ta och satsa på innehållet igen. Jag lovar att ett inlägg med viss substans är på väg. De finns i mina tankar, de där inläggen, men det tar sån tid för dem att färdas till mitt tangentbord. Så när de väl kommer fram känns de ofta inte så angelägna längre. Och det blir istället inget av dem. Vart de tar vägen vet jag inte. Ännu ett av livets mysterium, vid sidan av frågan om det meningslösa lidandet och vad kärnor gör i paprikor.

Den verkliga orsaken till våren

Det sägs att våren är här. I helgen yrade folk till och med om sommar. Du kanske låg där på en filt i en park någonstans och sa till dig själv att om detta är resultatet av växthuseffekten så är det bara att gasa på. Men jag kan avslöja att den verkliga orsaken till våren och värmens ankomst är något helt annat. Feist är tillbaka.

Jag hade pulsat omkring med tunga fötter i Arcade Fires Neon Bible ett par veckor. Det är en magisk värld, men ackorden är tunga, trumslagen slås med domedagsvibbar och varje ton sjungs fram med blod, svett och tårar. Det är krävande lyssning och jag behövde en paus. Då svävade Feist in på moln. Smakproven från nya albumet The Reminder låter fantastiskt. Det är fjäderlätta toner burna av Feists undersköna röst. Det är musik som tycks vara gjord utan minsta ansträngning och kontrasten till landsmännen i Arcade Fire kunde inte vara större.

Feists musik passar perfekt när luften blivit lättare att andas. Men det är inte bara ett ackompanjemang till årstiden, utan det är själva dess orsak. Våren hade inte varit här utan Feist.

Så ... det blir en lista istället

Ni ser den före detta tallriken här ovanför? Frans pappa hade glömt bort att Frans armar räcker långt. Vips var olyckan där. Det var nog den första gången och givetvis inte den sista. När jag var liten var en krossad tallrik fylld med skuldkänslor, så min första reaktion var att säga till Frans, att "det gör inget". Men han bara ler och undrar vad jag snackar om egentligen. Varför skulle en krossad tallrik "göra något", tycktes hans blick säga. Då började jag fundera över människans förmåga att känna skuld. Är den medfödd eller inlärd? Är det så att vi föds med ett medvetande om rätt och fel och därmed också känslor som signalerar när vi gjort fel? Eller är det något vi lär oss och i så fall när och hur? Det här skulle kunna bli en intressant diskussion, men min intellektuella kapacitet klarar för närvarande inte av att föra tanken vidare, så ... det blir en lista istället med det som snurrar mest i min Ipod för tillfället:

1. Tracey Thorn "By Picadilly Station I Sat Down And Wept"
Nittitalsnostalgi och Londonvurm i ett. En perfekt blandning i mitt sinne för närvarande.
2. The Arcade Fire "Antichrist Television Blues"
Kanada har intagit New Jersey och gör det bättre än Bruce.
3. The Magnetic Fields "The Luckiest Guy On The Lower East Side"
Våren tillhör alltid Magnetic Fields. Eller, det gör egentligen varje årstid du kan hitta.
4. Belle and Sebastian "Put The Book Back On The Shelf"
Fast våren får de nog dela med Belle and Sebastian och det här håller ännu.
5. Tom Waits "Tell It To Me"
Är på väg att bli Frans nya godnattsång efter Jens Lekmans "The One Dollar Thought". Jag behöver bara öva lite till.
6. Jamie T "Calm Down Dearest"
Trots min ålder försöker jag hänga med och en del av de där brittiska musiktidningar säger att det här är nästa stora grej. Och dem kan man väl lita på?

Feel bad-TV när den är som bäst!

Så började äntligen en ny säsong av Six feet under, dessvärre den sista. Och som det började! Ingen mådde bra! Precis som vanligt och precis som man vill ha det. Visserligen firades ett bröllop, men glädjen förstördes av ett missfall. Och just när man tror att Nate och Brenda ändå känner sig lyckliga under sin brudvals, så tror du inte att det kommer en stor mås och pickar i bröllopstårtan. Detta är feel bad-TV när den är som bäst!

Något kom emellan mina tankar

Den här texten skulle ha handlat om vårvinterns betydelse i populärkulturen. Den skulle ha handlat om smältande snö på gatorna och hur solljuset faller in genom persiennerna i amerikanska TV-serier. Jag skulle ha avslöjat min svaghet för sentimentala prata-ut-med-varandra-serier som Ensamma hemma, Felicity och Ed och förklarat hur de utan vårvintern inte skulle ha varit någonting. Den skulle ha handlat om Josh Rouse. Som rubrik skulle jag ha haft "winter is gone where do we belong" från hans Winter in the Hamptons. Slutligen skulle jag ha bevisat att vårvintern är ett tillstånd mer än klyftan mellan två årstider. Men. Något kom emellan mina tankar. Igår såg jag äntligen Farväl Falkenberg.

Varför är det ingen som har berättat för mig att det är den mest personliga, äkta och angelägna film som gjorts i Sverige sen... jag vet inte, Fucking Åmål? Nu berättar jag det i alla fall för er, om det händelsevis skulle finnas någon mer småbarnsförälder som inte är stamkund på biografen. Det var länge sen någon film, oavsett språk, berörde mig så mycket. Visst finns det saker att kritisera. Som grabbigheten, men inte i form av sexistiska skämt, utan snarare i form av total avsaknad av tjejer. Men jag orkar inte det just nu. Mitt hjärta faller platt för bilderna, musiken, orden. En film som ger just det en film ska ge, och som få ger, nämligen ett bestående intryck. Årsbästalistan för 2006 behöver definitivt revideras.

Kärlekens historia

Ah, nu är jag lite gladare. Vreden har lagt sig efter en vecka och två dar. Nej, Jan Björklund har inte avgått, men snön har smält och på söndag börjar "Six feet under" igen. Dessutom har jag läst en bra bok, "Kärlekens historia" av Nicole Krauss.

Det är som det låter en historia om kärlek, men på flera sätt än det självklara. I centrum finns en bok som heter, just det, "Kärlekens historia", och alla karaktärer har på något sätt en koppling till den boken, samtidigt som läsaren också får ta del av den. Ni kanske känner igen det, en bok om en bok om en bok... Och ja, metalitteratur kan vara påfrestande, men i det här fallet fungerar det utmärkt. Givetvis för att det finns en vacker historia att berätta.

Själva boken i boken, alltså den fiktiva "Kärlekens historia", bygger också på en så lysande idé att jag grämer mig över att jag inte kommit på den själv. Det handlar nämligen om hur känslorna har utvecklats genom historien. Vi är experter på hur tekniken har utvecklats och på Franska revolutionens betydelse för Europa, men ingen har berättat hur kärleken kom till. När uppstod kärleken? Samtidigt som livet? Eller är kärleken också ett resultat av evolutionen? Vilka stadier föregår i så fall kärleken? Det är en fantastisk romanidé och så låter Nicole Krauss det bara vara ett sidospår i sin roman! Det modet imponerar på mig lika mycket som romanen i sig.

Ni kanske tycker att det låter som en riktig prettoroman och kanske är den det. Men jag, jag försöker att lämna mina cyniska sidor och våga öppna mig för det pretentiösa. "Kärlekens historia" har hjälpt mig en bit på vägen.

Bekännelser, sent i februari

Jag måste erkänna att den här bloggens namn inte alltid stämmer överens med min syn på livet. Om jag ska vara helt ärlig så är det rätt ofta den inte gör det. Jag försöker se positivt på livet. Den här bloggen är lite av min självterapi. Den hjälper mig att upptäcka att det faktiskt finns hopp i tillvaron. Men det finns så mycket som gör det svårt. Detta gör det extra svårt för tillfället:

1. Den så kallade snöröjningen i Göteborg. Inte görs den för att underlätta bilkörning, barnvagnskörning eller ens promenader.
2. Egentligen snön överhuvudtaget.
3. Att melodifestivalen dominerar TV-utbudet före lördagen, på lördagen och efter lördagen.
4. Alliansens skolpolitik.
5. De obeskrivligt hårda (ej fällbara) sätena på bussarna mellan Göteborg och Borås.
6. Alla prov och uppgifter som eleverna envisas med att skriva och som jag måste bedöma.

Jag vill ju trots allt inte vara en pessimist så jag tröstar mig med följande för att återvinna hoppet:

1. Tom Waits "You can never hold back spring"
2. Spelar Tom Waits "You can never hold back spring" ännu en gång (just nu 57 spelningar i iTunes).
3. Det är bara ett par veckor kvar tills "Six feet under" börjar igen.
4. Jan Björklund kommer att vara skolminister som längst till hösten 2010.
5. Podradio med Spanarna, Människor och tro eller Filosofiska rummet som för bort mina tankar från smärtan i ryggen.
6. Det är 14 veckor kvar till sommarlovet.

För övriga, mindre, smolk i tillvarons bägare lyssnar jag på the Shins senaste. Popmusikens Grumme tvättsåpa (miljövänlig) som löser upp all smuts och får livet att skina på nytt.

Vikten av det onödiga sportlovet

"Fan, Johan, säger Monika, meningen med livet är att få ungar.
Det är nu jag ser det, eller ser att det har varit försvunnet och nu söker sig tillbaka, Monikas skratt - hon skrattar, nåja, ler. Hon ler och det glimmar till längst inne i ögonens mörkaste vrår.
Du är lycklig, va? Ändå.
Lycklig? Ja, lyckligare än såhär blir jag nog aldrig."

Torbjörn Flygt, Underdog (2001)

Det är bara ett par timmar kvar av mitt sportlov 2007. Ett lov som kommer som en oväntad gåva till oss lärare i februari. Man har endast jobbat fem veckor sen jullovet när det infaller och knappt hunnit tröttna på varken elever eller kolleger, det som annars gör att loven är nödvändiga. Därför kan sportlovet ibland kännas onödigt. Jag hade faktiskt inte behövt det här lovet, som jag behöver andra lov. Sportlovet handlar om att vara okynnesledig.

Just därför är sportlovet också så viktigt. Det lär mig vad som egentligen är betydelsefullt. Under mitt sportlov har jag fått vara med mina två älskade hela tiden. Vi har promenerat med Frans, gått på kafé med Frans, lekt med Frans, pussat på Frans. Vid ett flertal av dessa turer med barnvagnen har scenen ur Underdog dykt upp i mitt huvud. När huvudpersonen Johan promenerar med syrran Monika och hennes lilla. Barnets pappa har övergett henne och pengar finns inte direkt i överflöd. Men i solen vid Ribersborg i Malmö börjar det vända och det enkla blir det meningsfulla.

Samma känsla har dessa stunder med Frans gett mig. Jag kommer att sakna dem. Men jag vet att det bara är sex veckor kvar till nästa lov.

Matskoj

Hässelby har efterfrågat bilder på Frans. Det är klart jag inte kan säga nej till att visa upp världens sötaste femmånaderskille. Vi har hållt på med smakportioner i ett par veckor. Palsternackpuré, havregröt och andra läckerheter. Och vår käre Frans gillar det. Fast kanske inte alltid maten, utan mer grejen att äta. Att ha nåt i munnen, att få svinga plastskeden eller försöka ta upp maten från Laban-tallriken med händerna (när föräldrarna inte ser). Men roligast av allt är att få stoppa in handen i munnen som redan är full med gröt. Resultatet blir lite mat i munnen, mycket mat i ansiktet och resten i form av någon sörja i haklappens ficka. När slaget är över får man torka bort grötrester bakom örat. Åh, detta ljuva föräldraskap.

Tack BBC!

"The line of beauty" var precis det jag hade önskat. En "Brideshead Revisited" för 2000-talet har den kallats och visst är liknaderna slående. Ung man stiftar bekantskap med överklassfamilj och leds in i en värld av dekadens och mörka hemligheter. Med den skillnaden att de homoerotiska undertonerna i "Brideshead Revisited" är allt annat än undertoner i "The line of beauty". Och så är det något så lockande med den brittiska överklassen. "Match Point" hade inte varit mer än en schysst thriller om det inte var för privatläraren i tennis och cashmeretröjorna. Det är oemotståndligt helt enkelt.

För er som missade "The line of beauty" kan jag bara beklaga. Det dröjer nog innan TV visar något av samma klass igen. Och reprisen har redan gått.

Musikåret 2006, del 2

Jag vet att jag borde lämna det gamla bakom mig. Jag ska, jag lovar. Men det är några saker till jag måste få säga.

Årets cover
Bonnie 'Prince' Billy & Tortoise "Thunder Road"
När Bruce Springsteen lämnar lyssnaren där ute på motorvägen i ett frihetsälskande rus, tar Will Oldhams röst och Tortoise skenande gitarrer vid. Kvällssolen som nyss blänkte i lacken har bytts ut mot nattens kompakta mörker. Det är alldeles tyst i bilen. Ingen sträcker längre ut sitt huvud genom fönstret och tjuter av lycka. Bilen färdas nu utanför kartans område och det var ett tag sen en vägskylt syntes. Här finns inga påfarter, endast "Exits" utan destination. Trots att Johnny, Bobby Jean och de andra sitter bredvid dig i bilen har du aldrig känt dig så ensam. Det är imponerande hur en sång kan betyda något helt annat utan att texten ändrats en rad. En av årets bästa låtar alla kategorier och givetvis årets cover. På en av historiens bästa låtar. Men det är en helt annan lista.

Årets titel
"Life is a pigsty" Morrissey. Vem annars.

Årets trettioårighet (än en gång, tack Joel!)
Folk pratade om att de sett popens framtid. Tidningarna älskade att använda orden "futuristiskt sound" och utropade "My love" till en modern klassiker. Samarbetet mellan Justin Timberlake och Timbaland kallades popens livräddare. Något trött hörde jag musiken, men reagerade inte det minsta. Istället gillade jag Midlake. Om man är snäll kan man kalla deras rock 70-talsinfluerad. Om man vill vara ironiska generationen kan man säga "futuristiskt sound". Om man ska vara sann så är det rejält mossig och bakåtsträvande musik, med texter om att inte bry sig om den här världen och hellre vilja gå hem och stanna där länge, länge. Och jag erkänner att jag gillade det.

Årets mellansnack
"I'm Tommy Couberg. Ha ha." Morrissey 1 april på Scandinavium. Den skämtaren.

Årets soundtrack
Musiken som ackompanjerade kärlekssagan "Brokeback mountain" passade perfekt i sitt sammanhang. Ödsliga gitarrtoner blandat med Willie Nelsons sorgsna stämma var en solklar illustration åt bergen och barerna. Men när bilderna slutat försvann också musikens magi en aning.

Jag har inte sett "Marie Antoinette" än. Den hade ju premiär efter Frans. Men jag har hört musiken och i mitt inre sett bilderna. Om att vara ung och inte vilja att natten tar slut. Om att inte riktigt veta vad som är jag och vart jag är på väg. Om rastlöshet och hemlängtan i samma kropp. Och det är ju det som förenar musiken från New Order, the Cure och the Radio Dept. Tidlöst och modernt på samma gång. Att ha fått plats i detta sällskap, måste dessutom göra the Radio Dept. till årets svenska band. Om vi hade haft någon sådan kategori.

Men jag tror nog att årets soundtrack fanns i årets bästa film. Folkpopen i "The squid and the whale" var liksom dess berättelse oerhört vacker. När den förvirrade sonen i slutscenerna hittar tillbaka till relationen med sin mamma är det till toner av Lou Reeds "Street Hassle". Springturen längs med Hudsonfloden med Manhattans skyline i bakgrunden är ren New York-poesi som till och med den ständigt missnöjde Woody Allen varit stolt över. Finalen framför den uppstoppade bläckfisken och valen på naturhistoriska museet är magnifik. Och jag har upptäckt ännu en av Lou Reeds fantastiska sånger. Årets återupptäckt för min del. Om vi hade haft någon sådan kategori.

Årets sanning
"There is no such thing in life as normal" sjunger Morrissey i "The youngest was the most loved". Han må ha blivit lönnfet, men han är ännu utanförskapets främsta riddare.

Frans dop

Musikåret 2006. Jag återkommer till dig snart. Du och jag är inte färdiga med varann. Men idag har något speciellt hänt som jag måste skriva om.

Idag har Frans blivit döpt. Jag har inte tänkt på dopet i sig särskilt mycket innan, mest på de praktiska detaljerna runtomkring, men när vi stod där idag kändes det speciellt. Det kändes så fint. Det kändes som att vi gav något värdefullt till den vi älskar mest av allt. Och det var så fint att få ge all uppmärksamhet åt honom som vi är så stolta över. Stolthet är något jag sällan känner men det gjorde jag faktist idag.

Jag vet inte vad som händer i dopet. Vad dopet egentligen betyder, vad det betyder för Frans eller exakt vad Gud gör i handlingen. Den diskussionen lämnar jag till teologerna. Vad jag vet är att dopet betyder något för föräldrarna. För precis som i de flesta ceremonier av det här slaget är det inte den person man i första hand tänker att den handlar om, som den verkligen betyder något för.

Musikåret 2006, del 1

Årets battle
Jens Lekman var länge Sverigeledande i grenen texter sprängfyllda med populärkulturella referenser, med rader om Lou Reeds syn på Sverige och hur han förväxlat hösten med popgruppen the Fall. Men förra året seglade en värdig utmanare fram, Hello Saferide. Och det var i år som hon definitivt tog över tronen. Jens såg hotet och skrev rader om hur det skulle vara om flickan han älskade var ett ämne på Jeopardy. Hello Saferide svarade snabbt med att berätta om sin nyårsdag tittandes på Ivanhoe på TV och föreställa sig själv som en slacker-Marion. Eller med att konfrontera en blivande pojkvän med knäckfrågan om han somnar mitt i Seinfeld eller inte. Egentligen var kampen redan över i somras när Hello Saferide släppte sin utmärkta EP "Would you play this EP ten times a day?", men för att riktigt befästa sin ställning kan man lagom till jul höra henne sjunga om han som lämnade henne den 10 december och kvar stod hon med hans julklapp, en iPod Nano med hans namn ingraverat. Resignerat konstaterar hon att det kan passa hennes nya liv, att i iPoden lyssna på "I will survive" med Gloria Gaynor.

Hur ska Jens svara på det här? 2007 kan bli ett riktigt bra år.

Kom ihåg den 5 december!

Idag har Frans vänt sig från rygg till mage. Vilken kille! Glädjen är stor i det bogrenska huset. Tänk, vad händer härnäst? Från mage till rygg? Han kanske lär sig sitta? Eller han kanske nån gång lär sig gå? Tanken svindlar. Livet som småbarnsförälder är fylld av rafflande filtaction. På vardagsrumsgolvet kan allting hända.

Det ska vara ett lapptäcke i höst

Ursäkta om jag är tjatig men jag kan inte riktigt släppa "Blankets" av Craig Thompson. I förra veckan var jag på Pusterviksbaren och såg Junior Boys. Och det var någon basgång som träffade mig i magen och jag kom att tänka på "Just like heaven" med the Cure och så var "Blankets" där igen. Visst har jag läst bättre böcker i år. I alla fall skickligare skrivna och tjusigare konstruerade. Men det finns ingen som har berört mig så som "Blankets".

Den självbiografiska serieromanen har väl blivit en genre i sig och brukar beskyllas för självömkan och navelskåderi. Sånt gillar jag. Och i det här fallet passar klyschan "det handlar om mig" faktiskt in.

Craig Thompson berättar om sin uppväxt i en frikyrklig familj på den amerikanska landsbygden. Det är tidigt 90-tal och han åker på tonårsläger fyllt med raggningstillfällen förklädda till bönemöten och bibelstudier. Men han passar aldrig in. Han kan inte sjunga med i lovsångerna och inte finns det någon tjej som ens ser honom. Istället grubblar han över sin tro och om han kan glädja Gud med sitt tecknande. Självfallet bryr sig Gud inte om tecknande blir svaret. Bli predikant istället, uppmanar pastorn honom. Han känner sig mer och mer främmande för miljön han kommer ifrån. Tills han träffar Raina, som hellre lyssnar på Dinosaur Jr än lovsångsrock, och en mycket försiktig förälskelse startar.

Jag läste den två gånger i somras och första gången grät jag. Okej, jag erkänner att jag grät andra gången också (pinsamt!). Kärlekshistorien är rasande vacker, hans brottning med tron så ärlig och äkta och den frikyrkliga miljön så träffande skildrat. Och så var det lapptäcket. Gåvan från Raina som han trots en förlorad kärlek aldrig förmått göra sig av med. Min tonårstid utspelade sig i en stockholmsk villaförort, men jag undrar om inte Craig Thompsons by låg nånstans i grannkommunen.

På den tiden hans musik fortfarande betydde något för mig brukade Ron Sexsmith en bit in i sina konserter presentera en låt med "this is a song I wish I had written". Sen sjöng han Leonard Cohens "Hey, that's no way to say goodbye" med sin allra vackraste röst (jag grät säkert då med). Nu förstår jag vad Ron menade. Beställ "Blankets" från Adlibris eller gå till biblioteket och låna den gratis (ifall du bor i Göteborg är detta i alla fall ett möjligt alternativ). Det är en bok jag önskar att jag hade skrivit.